Annons

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjortKnivhuggen kunde inte döda kärleken till hans far

Eric Rosén skriver om sin älskade far – som dödade en annan människa.
Eric Rosén skriver om sin älskade far – som dödade en annan människa. Foto: Staffan Löwstedt

Klassresan var en fallucka som gick från en adlig släkt till ett liv i svårt missbruk. Eric Rosén skriver ömsint om en far som han inte kunde sluta älska – inte ens efter att han dömts för att ha mördat sin vän med över 40 knivhugg.

Under strecket
Publicerad

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort

Författare
Eric Rosén
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

252 s.

Eric Rosén inleder med att han sitter på jobbet och ögnar en av tidningens senaste artiklar, några rader om ett bråk mellan två kraftigt berusade män som slutat med att den ene dödats. Han konstaterar att han vet mer om vad som kan ligga bakom en sådan händelse än det som står. Vad kommer vi att få veta.

Eric Rosén är biträdande redaktör på Aftonbladet. I debutboken ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” beskriver han sin uppväxt i ett höghusområde i Nyköping under 1980-talet, den åtminstone inledningsvis tryggare men fattiga tillvaron hos mamman och relationen till den svårt missbrukande pappan, som han träffar varannan helg.

I tonåren finns det många saker man inte vill att ens föräldrar ska göra. Det kan ju bli så ”pinsamt”. Få föreställer sig nog att en sådan pinsamhet skulle kunna vara att döda en annan människa. Den då 17-årige Erics pappa döms till åtta års fängelse för att ha mördat sin vän, med över 40 knivhugg.

Pappan själv minns inte och Eric vägrar tro att det stämmer, är sin pappas främste försvarare, kan inte sluta älska honom. Det blir också det som präglar boken, ett barns villkorslösa kärlek. Är det kärlek eller ett medberoende? Erics kärlek består även när pappan deklarerar att han alltid kommer att välja missbruket, att han är övertygad om att det är den enda vägen till lycka. Sonens kärlek ger berättelsen ett paradoxalt ljust skimmer och vänder ut och in på alla uppfattningar om vad en ”bra” förälder är.

Annons
Annons

”Jag ångrar av hela mitt hjärta” har vissa likheter med ”Mig äger ingen” av Eric Roséns Aftonbladet-kollega Åsa Linderborg. I sin självbiografiska succébok från 2007 skriver Linderborg om uppväxten med den ensamstående, drickande metallarbetarpappan Leif som hon hyser en stor kärlek till – trots allt.

Han skriver utlämnande, om än ömt, om någon som inte längre kan försvara sig.

Båda uppväxtskildringarna är dessutom uttalat självbiografiska, intressant i tider av omdiskuterade jag-romaner. Det är ju lite krångligare att inte kunna gömma sig bakom den skönlitterära skölden. ”Mig äger ingen” fick Åsa Linderborgs släkt att reagera kraftigt. Vad tycker Erics släkt? Han skriver utlämnande, om än ömt, om någon som inte längre kan försvara sig.

Liksom ”Mig äger ingen” handlar Erics Roséns bok om klass, både om en resa uppåt och nedåt. Hans pappa kommer från överklassen, är till och med delvis adlig. Men han har gjort en klassresa rakt nedåt, som om han klivit på en fallucka, något som mer sällan skildras i litteraturen.

Faderns bakgrund ger samtidigt arbetarpojken Eric Rosén tillgång till en annan värld. Den finns där hela tiden, han har något mer, en livlina. Mot slutet skriver han ut det, konstaterar att han har en nedärvd tillhörighet att luta sig emot som ingen kan ta ifrån honom. Det belyser hur mångfacetterade klassresor är. Vad händer med dem som inte har den självklarhet som Eric har i sig? Där dörrarna inte står åtminstone lite på glänt. Den frågan pockar på i uppfordrande versaler. Indirekt är det här en bok om dem.

Annons
Annons

Inte minst lyckas boken visa hur det kan se ut bortom de där få raderna i tidningarnas notiser, vilka livsöden de kan rymma.

Historien berättas i presens, fast ur den nu snart 40-årige Erics perspektiv. Jag ser honom resa bakåt i tiden, i skenet från skärmen på den stora tidningsredaktionen i Stockholm dit han till sist tagit sig. Det är effektivt. Men ibland ter sig skeendena alltför oförklarliga. Som när Eric plötsligt går från våldsam, missbrukande, omöjlig tonåring till att glädjas åt sällskap där man får diskutera politik och kultur. Han blir efter en halv sida ”en mer komplex person” – och jag förstår inte riktigt hur det har gått till.

Hur är han? Hur mår han? Jag får bara vaga bilder av det, det gestaltas inte. Men det finns förtjänster med den ofta torrt sakliga, distanserade rösten. Hade det varit invirat i för mycket känslor, mer tårögt, hade det kunnat bli alltför tungt, eller för sentimentalt.

Tack vare allt det som inte utförligt skrivs ut väcker boken många tankar långt efter sista sidan, om klass, föräldraskap, kärlek och drivkrafter. Inte minst lyckas den visa hur det kan se ut bortom de där få raderna i tidningarnas notiser, vilka livsöden de kan rymma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons