Peter Gembäck.
Peter Gembäck. Foto: Staffan Löwstedt

Knutbypastor: Besviken om jag inte blir dömd

Knutbys församling är tillbaka både i rättssalen och rampljuset. I 16 års tid har hela Sverige försökt förstå hur dramat kunde ske. Först nu är en av huvudpersonerna – pastorn Peter Gembäck – redo att ställa sig samma fråga.

Publicerad

En dag i november läser jag om norrmannen Kristoffer Drivdal Sjaeringruds Instagram-konto. Det heter ”Saker som ser sjukt kristna ut” och följs av 23 000 personer som med igenkänning roas av de norska församlingshemmens utbud av 80-talsporslin och gamla vävtapeter. Nu ska succén bli bok.

Jag går in och scrollar kontot. Jag tänker att även jag känner igen mig.

Men jag tänker också att det ser ut som hos en serieförbrytare. Allting är så prydligt, daterat och återhållet att det övergår i sin motsats. Bilden av ett ruvande kaos som när som helst kan brisera i ett förgörande nu.

Eftermiddag ett par veckor senare. Vi kör i mörker, fotografen Staffan Löwstedt och jag, i månaden som varit historiskt grå. Går det ens att fotografera under detta svarta lock till himmel? Vi söker de omskrivna platserna, gps:en leder oss längs leriga hjulspår tills vi till slut slår av motorn och välkomnas in i ett hus där hela interiören är inbäddad i plast.

Det är Peter Gembäck som renoverar. Villan – som de senaste åren varit familjens bostad och som en gång var församlingshem och platsen där berättelsen om Knutby började – ska säljas. Tillsammans med frun har han köpt tomt på Värmdö. I vår ska huset byggas.

– Jag kom till Knutby för att jag ville frälsa världen. Jag lämnar Knutby i behov av frälsning för egen del, säger han.

Peter Gembäck, en av den numera upplösta förslamlingens pastorer, står åtalade för misshandel i den rättegång som inleds nu i januari.
Peter Gembäck, en av den numera upplösta förslamlingens pastorer, står åtalade för misshandel i den rättegång som inleds nu i januari. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Ännu ett kapitel skrivs i ”storyn som har allt”, som den brukar kallas. Berättelsen om den okända pingstförsamlingen på Uppsalaslätten som förvandlades till en sekt, och där pastor Helge Fossmos fru mördades och en annan församlingsmedlem skottskadades 2004. Fossmo och barnflickan Sara Svensson dömdes för mordet och mordförsöket. Historien försåg chockade tidningsläsare med material i månader. Nu närmar sig en ny rättegång och som en upptakt till den kommer en ny bok (Jonas Bonniers ”Knutby”), en HBO-serie och en ny drös artiklar.

Peter Gembäck var en av de starkaste maktspelarna i historien. Förutom Åsa Waldau, som kallades Kristi brud, var det oftast han som företrädde församlingen i medierna, med sympatisk och tv-soffmässig framtoning.

Denna gång är det han själv som har tryckt på knappen. En dag för två år sedan slog han numret till Kenneth Ågren, förundersökningsledaren som höll i förhören efter mordet.

Peter Gembäck är en av få framträdande församlingsmedlemmar som fortfarande bor kvar i Knutby. Under våren flyttar han till Värmdö.
Peter Gembäck är en av få framträdande församlingsmedlemmar som fortfarande bor kvar i Knutby. Under våren flyttar han till Värmdö. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Under ett par års tid hade Peter Gembäck känt hur bubblan varit på väg att spricka. Flera i församlingen kände samma sak. En tystnad bröts.

– Vi diskuterade om vi skulle blanda in polis. Vi var tveksamma, vi är många som varit delaktiga. Som slagit varandra. Vad skulle hända om vi berättade? Kommer vi bli av med våra barn? Hur kommer det att kännas att läsa löpsedlar om att vissa av oss tvingades leva i celibat?

Till slut kontaktade han ändå Kenneth Ågren.

– Jag ringde upp honom och sa allt jag för stunden kom på.

Samtalet ledde till formella förhör hos Uppsalapolisen, där Peter Gembäck och andra församlingsmedlemmar avslöjade att den offentliga bild de gett sedan mordet – den om en före detta förvriden krets som lagt ledarkulten bakom sig och nu levde som vilken frikyrkoförsamling som helst – var en lögn.

Tvärtom hade de destruktiva mönstren gått in i en ny och uppskruvad fas. Åsa Waldau, den upphöjda ledaren, hade bara blivit ännu mer upphöjd. Många av församlingsmedlemmarnas liv gick ut på att tjänstgöra hos henne och på att förse henne med gåvor, mer eller mindre exklusiva. Systematisk bestraffning tillämpades i form av örfilar. Utomäktenskapliga relationer uppstod. Enligt Peter Gembäck.

Annons

Nu står tre personer åtalade. Han själv, Åsa Waldau (som i dag har ett annat efternamn) och en tredje pastor. Alla tre är åtalade för misshandel, Peter Gembäck även för olaga tvång och den tredje pastorn också för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

Familjen Gembäcks villa i Knutby. I ovanvåningens bibliotek finns det gott om teologisk litteratur, men även ”Knutbyiana”.
Familjen Gembäcks villa i Knutby. I ovanvåningens bibliotek finns det gott om teologisk litteratur, men även ”Knutbyiana”. Foto: Staffan Löwstedt

Peter Gembäck tar med oss upp på ovanvåningen. Plasten i trappan gör stegen hala. Runt hörnet finns ett rum där väggarna är fyllda av bokhyllor. Bland titlarna som talar om tron som tecken på styrka och utvaldhet finns också två böcker av Frank Mangs, den finlandssvenske evangelisten, på sin tid känd över hela Skandinavien, vars klarspråk kring livets smärta och tillkortakommanden tog honom ända till rollen som andlig rådgivare i Sveriges Television.

Annons

Separatism och folklighet – frikyrkans dubbla ansikte.

Här finns också en samling, vad ska vi kalla det, Knutby-iana? Några av alla de böcker som genom åren skrivits av utomstående röster som med olika former av sakkunskap försökt att förstå.

Nu är det Peter Gembäcks tur.

Han nystar bakåt, till de händelser då han borde dragit i nödbromsen. Och han ser framåt, mot en tid då han förmår känna skuld och ansvar på riktigt. Än är han inte där.

– När det gäller skuld finns så många självbevarelsemekanismer. Jag har ett huvudansvar. Jag var föreståndare under den värsta tiden i församlingen. Men det är en sak att förstå med tanken och en annan att känna på riktigt. Jag kan säga att jag vill ta ansvar och jag kan se situationer där jag inte orkade göra det. Men jag kan också se att jag ännu inte är i stånd att bedöma om jag tar ansvar eller inte. Alla vi som varit delaktiga kommer behöva lång tid innan vi erkänner för oss själva och ser klart på vad vi gjort.

Han säger att han längtar efter det grå.

– Den frikyrklighet jag växte upp med var fylld av torra och trista människor. Det var vad jag tyckte. I dag är det dem jag har störst respekt för. De som aldrig använde stora ord utan handlade i det lilla, fixade kyrkkaffe eller jobbade i second hand-butik.

Annons

Det är en av läxorna han har lärt sig: döm aldrig ut den grå massan.

– Jag skulle säga att det är en av de mest grundläggande orsakerna till att allt gick så illa. Knutbys inre kärna har bestått av människor med otroligt gott självförtroende men ofta låg självkänsla. Personer som stuckit ut och som tillsammans bildat en grupp präglad av totalt högmod. Vi var störst, bäst och vackrast.

Knutbyförsamlingen 2005, ett år efter mordet. Bilden: Anna Alexandersson, syster till den mördade kvinnan leder lovsången.
Knutbyförsamlingen 2005, ett år efter mordet. Bilden: Anna Alexandersson, syster till den mördade kvinnan leder lovsången. Foto: Staffan Löwstedt

Samtidigt har en annan princip varit bärande. Den om underordning. Redan 1997, när Peter Gembäck som tjugofyraåring kom till församlingen – lockad av dess starka gemenskap där över hundra personer gav allt i lovsång och bön – reagerade han på Åsa Waldaus speciella sätt att styra sin omgivning.

– Jag vet att jag tidigt tänkte att vi hade blivit flocken som skulle ta hand om ledaren. Hon styrde genom att göra andra medberoende.

Annons

Han beskriver hur han har uppfattat henne. Som en stark människa. Skärpt, intelligent, charmig och rolig. Även orädd; Åsa Waldau kunde ta konfrontationer som ingen annan vågade ta.

Men det fanns också en annan sida. Han berättar hur Åsa Waldau plötsligt kunde bli ledsen eller kränkt över sådant som omgivningen uppfattade som petitesser. Känsligheten tolkades som att hon hade unika andliga insikter.

Det var som en dysfunktionell familj där pappan super eller misshandlar, säger Peter Gembäck. Hela familjen är fokuserad på att hålla pappa glad. Och när pappa är glad känner alla att de är i himmelriket.

– Det finns en enorm positiv dynamik i det. Lättnaden över en kväll då pappa inte söp eller inte slog blev i Knutbytappning ”fatta, vi har kunnat ha en kväll då hon haft frid”.

På samma sätt som frun tar på sig skulden när hon blir slagen efter att ha tappat brickan i golvet, tänkte de inom församlingen som blev utestängda eller fick en örfil att det var deras fel, menar Peter Gembäck.

Han säger att han två gånger blev slagen av Åsa Waldau.

Annons

– Det fanns inte en tanke hos mig om att hon var dum som slog mig. Tvärtom tänkte jag på hur illa ställt det måste vara med mig eftersom hon till och med behövde slå mig. Det bekräftades av hela omgivningen. När jag gick därifrån stod alla de människor jag hade förtroende för i en ring runt mig och sa ”Peter, hur beter du dig?”.

Kritik mot teologiska tolkningar eller regler kring hur man skulle leva bortförklarades med att Guds visioner för Knutby var så stora att de övergick mänskligt förstånd. Peter Gembäck blev som många andra hotad med att tvingas lämna församlingen. ”Antingen böjer du dig nu eller så kan du åka.” Den som tvekade ställdes ensam mot den övriga gruppen. I förtvivlan valde man att lita på Åsa Waldau och blev genast innesluten i varm gemenskap, berättar han.

Han säger att det hölls tusentals sådana sessioner under åren.

Han säger också att han själv utsatt andra människor för exakt samma sak. Utfrysning. Örfilar.

– Hela det här beteendet gjorde vi till norm. Det var en otroligt mörk värld. Det är därför så många av oss har brottats med självmordstankar.

Annons

Även du?

– Ja.

Det gula församlingshuset i Knutby är sedan länge nedlagt och övergivet.
Det gula församlingshuset i Knutby är sedan länge nedlagt och övergivet. Foto: Staffan Löwstedt

Församlingen är upplöst sedan något år tillbaka. De flesta har flyttat härifrån. Peter Gembäck är en av dem som har stannat kvar längst på orten.

Han säger att den kritiska punkten, då han började ifrågasätta allt på allvar, var när han upptäckte att två ledande personer i församlingen hade en sexuell relation.

– När jag förstod att de hade sex med varandra och att det var det, snarare än gudstro, som drev dem. Då föll hela systemet för mig.

Knutby har kallats sexsekt, en beskrivning som känns på sin plats när man har läst Jonas Bonniers nämnda bok, som presenteras som en fantasi byggd verkligheten. Peter Gembäck har snabbscannat sidorna och instämmer fnysande med recensenten som tyckte att författaren gått vilse bland alla sexleksaker.

Annons

Nej, några orgier i Guds namn har inte förekommit, säger han. Åsa Waldau talade tvärtom förminskande om folk som sprang på disco och flirtade upp varandra i mörkret. I dag förstår han att det alltid fanns en typ av förandligad erotik kring henne.

Peter Gembäck räknar upp namnen på de par som han vet inledde utomäktenskapliga relationer. En handfull. Av dem var bara en av relationerna kända av en större grupp, säger han. Ena parten var å andra sidan församlingens fadersfigur, den som alla såg upp till.

– Det förhållandet skapade en normförskjutning som jag tror spelade stor roll för att de andra skulle uppstå.

Han går så långt att han jämför med en passage han fått berättad för sig ur Jerzy Einhorns bok ”Utvald att leva”, där författaren beskriver hur ett slags erotiserad laddning skapas mellan honom och hans moster under deras tid i ghettot i Warszawa under andra världskriget.

Precis som i krigets undantagstillstånd fanns i Knutby en apokalyptisk stämning som gjorde att alla känslor vreds upp och kunde ta skruvade vägar.

Annons

– Sexualiteten fanns som en närvarande frekvens, även om den inte levdes ut.

Till apokalyptiken – föreställningen om att man lever i tidens slut och att detta visar sig genom uppenbarelser – hörde också den mest omskrivna delen av berättelsen om Knutby: tron på Kristi Brud. En dag, när som helst, skulle Jesus komma för att hämta en kvinna att gifta sig med i himlen. Och denna kvinna var Åsa Waldau.

Självrannsakan pågår. Peter Gembäck ringde självmant polisen och erkände sig skyldig till såväl misshandel som olaga tvång.
Självrannsakan pågår. Peter Gembäck ringde självmant polisen och erkände sig skyldig till såväl misshandel som olaga tvång. Foto: Staffan Löwstedt

När Peter Gembäck och hustrun Emma kom hem från sin bröllopsresa 1999 möttes han av Åsa Waldau och Helge Fossmo som berättade att Gud hade uppenbarat att Åsa var Kristi Brud. De bad Peter studera Bibeln för att se om det kunde stämma.

Han läste texterna, men säger att han var tveksam till om termen Kristi Brud – som förekommer på flera ställen – verkligen anspelade på en person. När han återvände till Åsa Waldau fanns dock inte längre utrymme för diskussion, menar Peter Gembäck. Hon såg sig som Kristi Brud och förväntade sig att församlingen gjorde detsamma.

Annons

I skildringarna av Knutby ses Kristi Brud-teologin som nyckeln till den dyrkan som omgav Åsa Waldau. Tidigare församlingsmedlemmar har sagt att den har varit avgörande för ledarkulten. Psykologer, teologer och sektexperter har pekat på dess centrala funktion.

Men på ett sätt var den oviktig, säger Peter Gembäck.

– Vi hade lika gärna hade kunnat hamna i en helt annan idé om varför Åsa skulle ha den här upphöjda positionen. Hon hade kunnat kallas ”profeten Åsa” eller ”pastor Åsa”. Det hade inte gjort någon skillnad. På ett eller annat sätt hade vi ändå skapat lydnadsstrukturer eftersom vi alla upplevde henne som en person med speciella gåvor.

På så sätt bekräftar han den psykologiska forskning som finns om relationen mellan liv och ideologi. Praktiken kommer först, idéerna formas för att legitimera det liv man redan lever.

Peter Gembäck leder gudstjänst i Knutby 2013.
Peter Gembäck leder gudstjänst i Knutby 2013. Foto: Tomas Oneborg
Annons

En självutnämnd elit som sluter sig för världen. En brinnande tro på Guds kraft. En sexuellt laddad sfär. När Knutby beskrivs som ”storyn som har allt” är det inte bara en omskrivning för att den är en provkarta över mänskliga begär och en berättelse om vad som händer när dessa går överstyr.

Beskrivningen bär också på en outtalad bisats. Storyn har allt som inte ryms i bilden av oss själva. Sekter och kulter får ofta symbolisera ett slags kollektivt undermedvetet. I Sverige får dock symboliken särskild slagkraft. Det moderna svenska folkhemsprojektet har varit en bekännelse till tron på det genomrationella, genomlysta samhället.

Och där har varken anden eller driften haft någon plats.

Visst har svensken älskat sina landsbygdskyrkor. Men för den existentiella brottningskampen har hen inte rustats. Tron har setts som ett främmande land och de troende som ett främmande folk.

Och visst har den svenska synden varit känd över halva världen. Men den har, trots sitt namn, stått för en präktig, upplyst sexualitet. Ett motljusknull i vattenbrynet.

Annons

Detta kombinerade sug och avstånd till könets och själens gränstrakter har bearbetats länge, med frikyrkan som skrattspegel och kittling. En Henrik Schyffert som leker tungotalande väckelsepredikant med erigerad jättelem. En hyperpotent Carola som sjunger om Jesus.

Knutby blev projektionsytan som slog den vanliga frikyrkligheten med råge.

På Youtube ligger fortfarande klippet från 2009, då kreddiga tidskriften Mums ordnar smygläsning på nya numret med camp-tema och där Åsa Waldau har bjudits in för att sjunga pophits. Det är en plågsam gestaltning av en kultursfär som älskar idén om fetischen men som samtidigt blir nervös när den står livs levande på en scen.

Peter Gembäck är kritisk till hur medierna både förstorade och banaliserade Åsa Waldau.

– Man skulle ha tonat ner henne som person. Man skulle inte ha boostat henne så.

Men ni boostade ju henne själva. Mediernas rapportering skildrade den position hon hade i församlingen.

– Bevakningen i sig var inte ett problem. Men hon bjöds in till ”Let’s dance”, till talkshow med Carina Berg. Till sammanhang där hon inte hade något att göra och där hon bara skulle visas upp som ett märkligt objekt.

Annons
Gudstjänst i Knutby kort efter mordet 2004. I förgrunden: Kim Vincent, pastor och föreståndare för församlingen. Till höger: Åsa Waldau, också känd som ”Kristi Brud”.
Gudstjänst i Knutby kort efter mordet 2004. I förgrunden: Kim Vincent, pastor och föreståndare för församlingen. Till höger: Åsa Waldau, också känd som ”Kristi Brud”. Foto: Staffan Löwstedt

Hade medierna i stället diskuterat sakfrågorna hade man kunnat få stopp på Knutby, säger han. Rubrikerna om fanatiker som mördar i Guds namn fick bara församlingen att sluta sig än mer.

Han jämför med hanteringen av Sverigedemokraterna.

– Nu är de snart Sveriges största parti. Den processen hade kunnat få en helt annan utveckling om man inte sagt att ”de är rasister”.

En rasist ser sig inte som en rasist. Församlingsmedlemmarna i Knutby såg sig inte som sektmedlemmar. Stämpeln leder i båda fallen enbart till att de utpekade avfärdar omgivningen som lögnare, menar Peter Gembäck.

– Och så fort jag definierar dig som en lögnare behöver jag inte lyssna på vad du säger. Fanatism kan bara bekämpas genom att konfrontera sakfrågorna.

Annons

Hur många av alla utomstående tror du har bett mig förklara Kristi Brud-teologin, frågar Peter Gembäck retoriskt.

– En. Eller de var tre. Tre elever som kom på besök från Johannelunds teologiska högskola.

Skyller han ifrån sig? Peter Gembäck är rutinerad i mötet med pressen. Ett antal gånger har han ljugit journalister rakt upp i ansiktet. Det faktum att han möter SvD kan utan större ansträngning ses som ett försök två sina händer.

Hur ser du på din egen trovärdighet?

– Den är givetvis väldigt låg. Med tanke på vad jag gjort ska man vara skeptisk. Jag hoppas inte att jag kan påverka så att jag kommer billigare undan i rättegången. Jag blir besviken om jag inte blir dömd, jag har gjort något som ska straffas. Sen vill jag ju inte sitta i fängelse.

Han säger att han vill vara ett varnande exempel. Det finns så mycket att lära av Knutbyhistorien, om sekterism, gruppdynamik och manipulation.

Peter Gembäck ser hur även helt sekulariserade sammanhang laborerar med en idévärld som rör sig bortom det gripbara. Företagssfären är full av exempel.

Annons

– Ikea talar gärna om någonting som är en anda. Vad är det? Ingvar Kamprad har sagt till sina söner: ”Kom ihåg att man kan plagiera allt vi gjort. Utom en sak. De kan inte ta vår anda.”

Uppgörelsen med Knutby är bland mycket annat en upptäckt av tolkningens kraft, säger han.

– Jag lyssnade på författaren Lena Anderssons omtalade sommarprogram om Jesus, det som gjorde många kristna så upprörda. Och jag kan säga att jag håller med henne. I delar av det Jesus säger framstår han som både psykopat och narcissist.

Som bibelstället där en man kommer fram och säger ”Jag vill följa dig, får jag bara gå och begrava min far?” och får svaret ”De döda kan begrava de döda”. Eller när Jesus säger ”Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

– Snacka om narcissistisk. Åsa Waldau bleknar med en gång. Allt handlar om i vilket ljus man läser.

Vägen ut? Knutbymålet kommer att tas upp i Uppsala tingsrätt.
Vägen ut? Knutbymålet kommer att tas upp i Uppsala tingsrätt. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Peter Gembäck säger att han hungrar efter teologi. Efter intellektuella samtal på riktigt. Det har knappast varit frikyrkans mest framträdande drag. Det är kanske det mest problematiska med den tradition han kommer ifrån, menar han. Att den kritiska förmågan så sällan tränas. Gudsupplevelsen väger tyngre än teologisk förankring. Känslan har företräde framför tanken.

– Det är farligt att göra känslan och upplevelsen helig. Det var exakt det vi gjorde i Knutby.

Ändå har han kvar sin tro, till somligas förvåning. Det händer att folk säger det rakt ut: ”Men nu har du väl ändå förstått att man inte kan tro på Gud.” Han tror inte att han skulle få den reaktionen i något annat land. Den kommer från en typiskt svenskt sekulariserad horisont, menar han.

– Det är liksom normen som alla förr eller senare ska komma fram till, att man faktiskt inte behöver någon gud. Att tron är onödig.

Peter Gembäck har också kvar relationen till sin fru Emma, som han gifte sig med två år efter att han kommit till Knutby. Han säger att de många gånger blev kritiserade för att de kunde åka hem själva och sätta sig framför tv:n.

Annons

– Det hette att vi hade ett eget liv. Och det var inte bra. Åsa levde helst i kollektiv, hon hade gärna 15–20 personer runt omkring sig. Om de inte var hos just henne ville hon helst att gruppen skulle vara någonstans där hon hade kontroll över dem.

När barnen nådde skolåldern kände hustrun att Åsa Waldaus krav på att församlingsmedlemmarna ständigt skulle finnas till hands för henne tog för mycket tid. Emma Gembäck skulle inte hinna med sina egna barn. Då var hon heller inte längre välkommen.

Peter Gembäck fortsatte att gå till Åsa Waldau varje dag.

Hur påverkade det er relation?

– Otroligt negativt.

De höll skenet uppe utåt, men tappade kontakten som par. Äktenskapet låg på is.

Hur har ni kunnat hitta tillbaka till varandra?

– Min fru har varit storsint och säger att hon under alla år då jag gjort förfärliga saker sett på mig att jag innerst inne inte velat det.

SvD:s Kristina Lindh och Peter Gembäck samtalar i den senares hemmabibliotek i Knutby.
SvD:s Kristina Lindh och Peter Gembäck samtalar i den senares hemmabibliotek i Knutby. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Peter Gembäck sitter tillbakalutad i hörnsoffan bredvid bokhyllorna. Han har händerna bakom nacken. Mitt i all rannsakan ser han förvånansvärt bekväm ut.

Han kan snart vara en dömd brottsling. Med rättegången får många frågor förhoppningsvis svar.

Vilken fråga har du själv kvar?

– Vad var det för mening med allt det här? Dåliga dagar känner jag bara att livet är orättvist och att det är synd om mig. Andra dagar tänker jag att jag faktiskt orsakat väldigt mycket själv och att jag vill berätta så att andra kan lära sig av våra misstag.

Fotografen Staffan Löwstedt har sedan länge åkt hem. Nyss stod vi alla tre i mörkret på en fuktig landsväg. Peter Gembäck framför kameran, upplyst av fotoblixten. Förbipasserande bilar som väjde lätt; ännu ett reportageteam i Knutby.

Ortsnamnet är i dag något mer än en fysisk plats. En term för ett skeende och ett trauma. Peter Gembäck har under hela intervjun talat om Knutby i dåtid. Som om det inte ens längre fanns. Trots att det är just här vi är.

”Knutby borde åberopa ärekränkning”, skrev SvD:s Ylva Lagercrantz Spindler om sin barndoms sommarparadis i samband med nyheten om den kommande dokumentärserien på HBO. Hon anklagade ”en pingströrelse som drog med sig ett helt samhälle i skiten”. Få inom pingströrelsen skulle nog hålla med om den beskrivningen. Efter idoga men misslyckade kontaktförsök i syfte att få församlingen på rätt köl efter mordet 2004 bröt samfundet med gruppen. Hur gränslös och utlevande den frikyrkliga fromheten än må anses vara har den ändå haft sina grindvakter. Sin gråa massa.

Annons

Det är dessa tankar som samtidigt behöver rymmas. Knutby både speglar och avviker från traditionell frikyrklighet. Frikyrkan både speglar och avviker från svensk folkhemstanke. Och den undantryckta irrationaliteten tränger alltid fram, oavsett hur sekulariserat ett samhälle är.

Mörker kan vara lika med mord. Men mörker kan också vara lika med mysterium. Och mysterium kan vara lika med känslan av liv.

I biblioteket i huset där det moderna Sveriges mest dödsbringande kult föddes sticker en tonårsson plötsligt in huvudet genom dörren:

– Pappa, när ska vi äta middag?

Mannen som i tjugo år var en av ledarna för denna sekt svarar:

– Alldeles strax.

Hur ska man bemöta människor som har gått vilse? Frågan skär rakt in i dagspolitiken.

Peter Gembäck har kanske inte hela lösningen. Men han har ett delsvar.

– Den enda som nådde fram till oss under den djupaste krisen, när vi slöt oss från allt och ingen utomstående ville ha med oss att göra, var en pensionerad pingstpastor. Han såg givetvis en massa saker som var helt uppåt väggarna. Men han såg också vad vi egentligen var.

Nämligen?

– Människor som lider.

Svenska Dagbladet har sökt Åsa Waldau, men hon har avböjt att kommentera.

Peter Gembäck är en av tre personer som står åtalade i den kommande rättegången.
Peter Gembäck är en av tre personer som står åtalade i den kommande rättegången. Foto: Staffan Löwstedt

Peter Gembäck, en av den numera upplösta förslamlingens pastorer, står åtalade för misshandel i den rättegång som inleds nu i januari.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 11

Peter Gembäck är en av få framträdande församlingsmedlemmar som fortfarande bor kvar i Knutby. Under våren flyttar han till Värmdö.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 11

Familjen Gembäcks villa i Knutby. I ovanvåningens bibliotek finns det gott om teologisk litteratur, men även ”Knutbyiana”.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 11

Knutbyförsamlingen 2005, ett år efter mordet. Bilden: Anna Alexandersson, syster till den mördade kvinnan leder lovsången.

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 11

Det gula församlingshuset i Knutby är sedan länge nedlagt och övergivet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 11

Självrannsakan pågår. Peter Gembäck ringde självmant polisen och erkände sig skyldig till såväl misshandel som olaga tvång.

Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 11

Peter Gembäck leder gudstjänst i Knutby 2013.

Foto: Tomas OneborgBild 7 av 11

Gudstjänst i Knutby kort efter mordet 2004. I förgrunden: Kim Vincent, pastor och föreståndare för församlingen. Till höger: Åsa Waldau, också känd som ”Kristi Brud”.

Foto: Staffan LöwstedtBild 8 av 11

Vägen ut? Knutbymålet kommer att tas upp i Uppsala tingsrätt.

Foto: Staffan LöwstedtBild 9 av 11

SvD:s Kristina Lindh och Peter Gembäck samtalar i den senares hemmabibliotek i Knutby.

Foto: Staffan LöwstedtBild 10 av 11

Peter Gembäck är en av tre personer som står åtalade i den kommande rättegången.

Foto: Staffan LöwstedtBild 11 av 11