Annons

Koldioxid kan bli Norges nya olja

Kan flytande koldioxid från svensk cementindustri bli en lönsam affär för Norge? För att klara klimatmålen beskrivs koldioxidlagring ofta som en nödvändighet. Inom något decennium kan Sverige tvingas skeppa CO2 till norska västkusten på regelbunden basis.

Under strecket
Publicerad

Dennis Lemesko kör biobränsle till cementfabriken Norcem två mil söder om Oslo. Bränslet används vid produktionen.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 8

När Norcem ska börja med CCS kommer hela fabriken att påverkas av nya byggnationer. Inom några år är förhoppningen att koldioxidavskiljning ska vara klart.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 8

Såväl Norcem som Cementa hoppas kunna frakta CO2 med båt för lagring i berggrunden.

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 8

I dag används bara 30 procent kol används i produktionen. Men alla CO2-utsläpp går inte att att förhindra genom att byta bränsle.

Foto: Malin Hoelstad Bild 4 av 8

Per Brevik, hållbarhetsdirektör på Norcem.

Foto: Malin Hoelstad Bild 5 av 8

Trude Sundset är vd för Gassnova.

Foto: Malin Hoelstad Bild 6 av 8

Grafik: Alexander Rauscher

Bild 7 av 8

Nästan inte en själ syns på fabriken när SvD är på besök.

Foto: Malin Hoelstad Bild 8 av 8

Dennis Lemesko kör biobränsle till cementfabriken Norcem två mil söder om Oslo. Bränslet används vid produktionen.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1
Dennis Lemesko kör biobränsle till cementfabriken Norcem två mil söder om Oslo. Bränslet används vid produktionen.
Dennis Lemesko kör biobränsle till cementfabriken Norcem två mil söder om Oslo. Bränslet används vid produktionen. Foto: Malin Hoelstad

Inte en själ syns till på Norcems cementfabrik i norska Porsgrunn, ett samhälle i Telemark fylke, ett par timmars bilkörning söder om Oslo. Men ur skorstenen bolmar rök och en nästan öronbedövande ljudnivå skvallrar om hög aktivitet.

Centralt i byggnaden – som skiftar i olika nyanser av grått – snurrar en 69 meter lång cementugn där kalksten hettats upp till 1 450 grader. Ut ur ugnen kommer klinker, en mellanprodukt som fyller de många band som löper upp och ner längs väggarna.

Produktionen pågår i stort sett dygnet runt, året om. Utifrån sett skiljer sig Norcem, systerfabrik till svenska Cementa, inte mycket från andra cementfabriker. Men här finns kunskap – och inte minst möjligheter – som de flesta andra länder och konkurrerande företag saknar.

Annons
Annons

När Norcem ska börja med CCS kommer hela fabriken att påverkas av nya byggnationer. Inom några år är förhoppningen att koldioxidavskiljning ska vara klart.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1

Vid sidan av cement handlar det om CCS.

Carbon Capture and Storage (CCS) kan på svenska beskrivas som geologisk lagring av koldioxid. Det är en teknik som såväl FN:s klimatpanel som svenska miljömålsberedningen anser vara i det närmaste ett måste om världen ska klara 2-gradersmålet.

När Norcem ska börja med CCS kommer hela fabriken att påverkas av nya byggnationer. Inom några år är förhoppningen att koldioxidavskiljning ska vara klart.
När Norcem ska börja med CCS kommer hela fabriken att påverkas av nya byggnationer. Inom några år är förhoppningen att koldioxidavskiljning ska vara klart. Foto: Malin Hoelstad

Ska cementindustrin – som i Sverige står för 5 procent av utsläppen – bli CO2-neutral finns i nuläget inget annat alternativ än att vid tillverkningen fånga in koldioxiden (carbon capture) och trycka ned den i marken (storage).

Tekniken är inte ny. I Norge blev det redan under tidigt 90-tal lönsamt för gasindustrin att särskilja och lagra koldioxid. Eftersom gasen innehöll högre halter CO2 än vad som var tillåtet vid försäljning var man tvungen att fånga in en del av koldioxiden. Och då staten infört en off shore-skatt på CO2 blev det plötsligt billigare att lagra koldioxiden i marken än att släppa ut den – vilket gjorde det kommersiellt lönsamt för bolagen att utveckla CCS.

– Jag tror inte att Statoil den gången tänkte på det som ett miljöprojekt. CCS var bara något som var logiskt och lönsamt att genomföra, säger Trude Sundset, vd för statliga Gassnova som arbetar för att förverkliga statens CCS-strategi.

Att avskilja koldioxiden under cementtillverkning är dock något annat än det gasbolagen ägnar sig åt – här finns ännu inget ”business case”, som Sundset uttrycker det. Priserna på utsläppsrätter i Europa är alltför låga för att CCS ska vara ett verkligt alternativ för processindustrin.

Annons
Annons

Såväl Norcem som Cementa hoppas kunna frakta CO2 med båt för lagring i berggrunden.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 2

I dag används bara 30 procent kol används i produktionen. Men alla CO2-utsläpp går inte att att förhindra genom att byta bränsle.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 2
Såväl Norcem som Cementa hoppas kunna frakta CO2 med båt för lagring i berggrunden.
Såväl Norcem som Cementa hoppas kunna frakta CO2 med båt för lagring i berggrunden. Foto: Malin Hoelstad

Därför beslutade regeringen, under Stoltenberg, att staten ska ta ansvar för de delar av kedjan som består av transport och lagring av CO2. Ambitionen är att få på plats en lönsam infrastruktur som inte bara lockar ny industri till Norge, utan också att visa omvärlden att CCS för processindustrin visst kan bli lönsam.

– Vi vill visa världen att CCS verkligen är ett reellt alternativ. Att hela kedjan fungerar och kan täcka flera utsläppare samtidigt, säger Trude Sundset och påminner om att neutrala eller kanske till och med negativa utsläpp är ett måste om vi ska klara klimatet.

I dag kommer de främsta intressenterna från Sverige. Preem ska under våren genomföra en förstudie med sikte på att uppföra en demonstrationsanläggning vid raffinaderiet i Lysekil. Och från Slite på Gotland hoppas Cementa på att före 2030 kunna skeppa infångad koldioxid som komprimerats till vätska till Norge.

I dag används bara 30 procent kol används i produktionen. Men alla CO2-utsläpp går inte att att förhindra genom att byta bränsle.
I dag används bara 30 procent kol används i produktionen. Men alla CO2-utsläpp går inte att att förhindra genom att byta bränsle. Foto: Malin Hoelstad

– Vi har alla intentioner att vara en del av lösningen på klimatutmaningen. När vi skissar på realistiska och nödvändiga lösningar för att klimatmålet ska nås är det här den kanske främsta, säger Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Cementa.

Annons
Annons

Per Brevik, hållbarhetsdirektör på Norcem.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1

I Norge är systerfabriken Norcem ett av tre projekt som hoppas på statligt stöd för deltagande i vad man kallar för den sista förprojekteringsfasen. I närtid ska frågan åter upp i Stortinget och om de norska politikerna – som hittills, oavsett partifärg, ställt sig positiva till CCS – garanterar pengar ska hela kedjan kunna vara på plats och i drift inom en handfull år.

– Vi kan klara det. Men jag tror inte att alla förstår hur stor omställning och arbete det faktiskt kommer att innebära för oss som jobbar på fabriken, säger Per Brevik, hållbarhetschef med ansvar för Nordeuropa på Norcem.

Någonstans mellan 10 och 20 miljarder beräknas satsningen kosta staten om alla tre projekt blir verklighet, med ”några hundra miljoner” i driftskostnader under åren framåt.

Per Brevik, hållbarhetsdirektör på Norcem.
Per Brevik, hållbarhetsdirektör på Norcem. Foto: Malin Hoelstad

Trots att politikerna uttrycker att CCS kan komma att påverka statskassan i alltför hög grad, är förhoppningarna stora. De främsta entusiasterna i grannlandet beskriver CCS som ”den nya oljan” – när det svarta guldet minskar i attraktivitet kan Norge i stället sälja CO2-lagring.

Jämförelsen är inte så långsökt som den låter. Till del består hålrummen där koldioxiden skulle kunna lagras av tidigare olje- och gasutrymmen.

Och nyckelspelare på den nya, förhoppningsvis mindre fossilberoende, arenan kommer sannolikt ett oljebolag – Statoil – att vara:

Annons
Annons

Trude Sundset är vd för Gassnova.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 2

Grafik: Alexander Rauscher

Bild 2 av 2

– De har lagrat CO2 i Nordsjön sedan 1996. De vet hur de ska göra och de har kompetensen. De vet hur rörledningarna ska byggas och övervakas och de har kunskap om hur lagringen ska genomföras på ett sätt som är tryggt och säkert.

Trude Sundset är vd för Gassnova.
Trude Sundset är vd för Gassnova. Foto: Malin Hoelstad

Partners i statens CCS-satsning är också Total och Shell, två bolag som är stora globalt och förväntas bidra till projektets renommé runt om i världen.

– De säger att de ska lära sig av det norska exemplet och sen kopiera i andra länder, säger Trude Sundset.

Riskerar man inte att hålla oljeindustrin – vars verksamhet är förödande för klimatet – under armarna?

– Enligt både FN:s klimatpanel och Internationella Energibyrån IEA kommer vi att ha en mix i energisystemet även under de kommande decennierna, med en viss andel olja och gas.

Men är det ett rikt land som Norge som ska utvinna den sista oljan?

– Det kanske viktigaste argumentet när du genomför CCS i stor skala är att du behöver den kompetens som oljeindustrin sitter på. I Norge ser vi att vi producerar olja och gas med i snitt 50 procent lägre utsläpp än många andra ställen i världen. Men visst måste industrin ställa om, säger Trude Sundset.

Grafik: Alexander Rauscher
Grafik: Alexander Rauscher
Annons
Annons

Nästan inte en själ syns på fabriken när SvD är på besök.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1

Karin Comstedt Webb på Cementa talar om tekniska, juridiska, politiska och ekonomiska aspekter som måste lösas för att processindustrin i Sverige ska kunna nyttja tekniken.

Dels har vi i Sverige ingen erfarenhet av CO2-lagring, dels finns problem i form av en lagstiftning som försvårar transporten av koldioxid över nationsgränser.

På Gassnova framhåller Trude Sundset att tekniken och kunskapen utan problem kan exporteras. Och vad gäller de juridiska bitarna handlar det endast om politisk vilja.

Och fixar världen inte koldioxidlagring nu, kommer priset för klimatförändringarna enligt de scenarier som FN:s klimatpanel tagit fram att skena.

Därför – och för att man hoppas att här i framtiden ska finnas business att hämta hem – går Norge före:

– Någon måste vara en champion. Det kanske kostar lite mer att gå före, men jag tror att om vi får till det så kommer hela världen att titta på oss, säger hon.

Nästan inte en själ syns på fabriken när SvD är på besök.
Nästan inte en själ syns på fabriken när SvD är på besök. Foto: Malin Hoelstad
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons