Annons

Alan Asaid:Kolerakarantän förlöste strulige Pusjkins poesi

Handskrivna manuskript i Pusjkinmuseet i Boldino, där Aleksandr Pusjkin (1799–1837) tillbringade en tid i karantän för den grasserande koleran.
Handskrivna manuskript i Pusjkinmuseet i Boldino, där Aleksandr Pusjkin (1799–1837) tillbringade en tid i karantän för den grasserande koleran. Foto: TT, Mikhail Solunin/TT

”Jag vet att man jämt överdriver förödelsen och antalet döda, men att självmant utsätta sig för den farliga smittan vore oförsvarligt.” Orden kunde ha varit skrivna år 2020 i Folkhälsomyndighetens Sverige, men skrevs 1830 av den ryske författaren Pusjkin i kolerakarantän.

Under strecket
Publicerad

Kring vårdagjämningen började en udda liten dikt fortplanta sig i ryskspråkiga sociala medier. Det jambiskt drivna femstrofiga alstret äger omisskännlig fjädring och ett oförmedlat tilltal, en förtrolig klang prompt igenkännbar för ryska öron. Och minsann – dikten anges skriven av Aleksandr Pusjkin och är daterad 1827, då nationalskalden ska ha suttit i kolerakarantän på släktgodset i Boldino kanppt 20 mil sydost om Nizjnij Novgorod. 

I dikten adresseras ”landets invånare” i en svår stund, som tycks ha infallit med vårens ankomst. Diktjaget manar till samlad tåga mot en osagd sjuka, peppar menigheten att hålla ut, att tro på en kommande ljusning, och önskar ovanskänk av lycka och vårlig tillförsikt åt varje hushåll. Det är ingen dum dikt, om än med en märkbar air av hemsnickring.

Är det verkligen Pusjkin som skrivit den? undrade folk och googlade.

Är det verkligen Pusjkin som skrivit den? undrade folk och googlade. Förstås inte: auktorn visade sig vara en poetiskt sinnad kazakisk nätaktivist vid täcknamn Urri Grimm (av allt att döma oskyldig till versernas påklistrade pusjkinska proveniens). Att dikten av mången ändå har lästs på allvar beror inte enbart på den ämnesmässiga tajmingen och versernas relativa espri. Pusjkin vistades faktiskt i just Boldino i ett synnerligen kinkigt epidemiskt skede. Och han upplevde där en osedvanligt produktiv tid. Det hände dock inte våren 1827, utan hösten 1830. 

Annons
Annons

Att Pusjkin över huvud taget uppehöll sig i denna fjärran trakt stavas affärsbestyr. Syftet var att ta i besittning delar av släktens lokala tillgångar, land och livegna, för att senare pantsätta i Moskva. Tanken var nämligen att gifta sig. I maj det året hade han, 30 år gammal, slutligen förlovat sig med den firade, betydligt yngre skönheten Natalja Gontjarova. Bröllopsplanerna körde rätt omgående fast då Pusjkin hamnade i häftiga gräl med sin blivande svärmor, som höll styvt på vanan med hemgift. 

Kruxet var bara att brudens släkt närmast stod ruinerad, så fästmannen var nödd att skaka fram brudmedel på egen hand. Pusjkin avsåg inte att bli borta från Moskva mer än några veckor. Han blev kvar i obygden i tre månader, från början av september till slutet av november. Orsaken: ett accelererande utbrott av kolera som hastigt belägrade Ryssland och försatte städer och landsändar i påbjuden karantän.

Utbrottet var inte unikt ryskt. Det var en del av kolerapandemin (”asiatiska koleran”) åren 1826–37, den andra i en pandemisk följetong som hemsökte och påtagligt decimerade 1800-talsvärldens befolkning. Med start i Asien spreds smittan etappvis via krig och handel västerut. Till Ryssland kom den väsentligen med hemvändande trupper från kriget mot turkarna 1828–29. Ett krig där koleran och övriga smittor skördade förbluffande mycket fler offer på bägge sidor än själva striderna och som Pusjkin skildrade i ”Resan till Arzrum vid tiden för fälttåget 1829”.

Myndigheterna sökte hejda sjukdomens snabba spridning genom karantäner och kordonger. Detta var inte det minsta populärt, ty många beträngdes djupt till liv och bärgning. Dessutom florerade konspirationsteorier om att staten eller enskilda regionala makthavare med bistånd av mordlystna läkare hade släppt lös farsoten i avsikt att ta kål på folk. Alltsammans vållade ”kolerakravaller”, en typ av subversiva upplopp som var ett stående fenomen i samband med koleraepidemier, och inte endast ryska.

Annons
Annons

De hårda påbuden paralyserade hela landet men stoppade inte epidemin som for vidare ut i Europa.

Samhället syntes i upplösning. De hårda påbuden paralyserade hela landet men stoppade inte epidemin som for vidare ut i Europa, med särskild spridningshärd i det polsk-ryska kriget (”novemberupproret”) 1830–31.

När Pusjkin ger sig av från Moskva i slutet av augusti är hans humör föga på topp. ”Jag är väl inte olycklig, men knappast lycklig”, skriver han bland annat på tal om sina bröllopsbesvär i ett brev till vännen och kollegan Pjotr Pletnjov. Han är bekymrad över att hösten – favorittiden på året, då mödan flöt bäst – riskerar att bli gall, bortödslad på världsliga ting. 

En vecka senare, på plats i Boldino, är tonen ljusare. Skälet är dels att han mottagit en utfästelse från fästmön om att hon är hans, med eller utan hemgift. Men framför allt: avskildheten ger svängrum åt skapandet. Han underrättar Pletnjov: ”Nu har alla mina dystra tankar skingrats; jag befinner mig i byn och kopplar av /…/ Tänk dig: stäppen sträcker sig så långt ögat når; inte en granne; man kan ge sig ut och rida hur mycket man vill, sitta inne och skriva hur mycket man vill. Ingen stör.”

Pusjkin upprätthåller en sporadisk förbindelse med omvärlden via de tämligen kortfattade breven – inalles ej mer än ett och ett halvt dussin från dessa tre månader. En gång knotar han: ”Ingen skriver ju till mig. Man tror säkert att jag fått kolera eller tynat bort i karantänen.” Han stiger upp vid sju, dricker kaffe. Rider, skriver, odlar skägg. Lever på potatis och bovetegröt. Men den otäcka smittan kryper allt närmare. ”En bit härifrån härjar koleran”, delger han Pletnjov. ”Vet du vad det är för en best? När som helst kan den dra in i Boldino och ha ihjäl oss alla.” Han oroar sig för fästmön och hoppas att hon inte dröjer kvar i ett kolerapackat Moskva: ”Jag vet att man jämt överdriver förödelsen och antalet döda”, skriver han till henne den 11 oktober, ”men att självmant utsätta sig för den farliga smittan vore oförsvarligt.” 

Annons
Annons

Om sin egen sits rapporterar han: ”För vår del är vi kringrända av bevakningskedjor, men smittan har ännu inte nått hit. Boldino påminner om en ö omgärdad av klippor. Inga grannar, inga böcker. Uselt väder. Jag fördriver tiden med att klottra sönder papper och vara arg. Har inte en aning vad som pågår ute i världen /…/ för här finns inga tidningar. Jag fördummas så till den grad att det är alldeles underbart.”

Denna fördumning gentemot det yttre leder till en enastående flit. På dryga tre månader färdigställer Pusjkin en mängd verk, de flesta dikter. Men också och viktigare: han koncentrerar sig på dramat och prosan, vilket resulterar i distinkt egenartade arbeten som ger grogrund åt den ryska litteraturen. I Boldino avslutar han långt om länge versromanen ”Eugen Onegin”; han åstadkommer sitt första större prosaverk, novellsamlingen ”Den framlidne Ivan Petrovitj Belkins berättelser”; han skriver ”Fyra små tragedier”: ”Den girige riddaren”, ”Stengästen”, ”Ett gästabud i pestens tid” (strängt taget en översättning av en scen ur John Wilsons pjäs ”The city of the plague” från 1816) samt ”Mozart och Salieri”, som inspirerade Peter Schaffers pjäs ”Amadeus”, filmatiserad av Miloš Forman.

Det extraordinära flytet var nog inte bara en frukt av lisan att i månader slippa tjafs och snärj. Distansen till maktens herrar i Sankt Petersburg och Moskva gav honom frihet att verka på egna villkor. En sorts exil med andra ord, och inte den första i Pusjkins liv. Redan i tjugoårsåldern rönte han förvisningar och inspärrningar, med snudd på lika yppig avkastning. Och hans närhet till det så kallade dekabrist­upproret – ett fallerat revoltförsök mot tsarmakten i december 1825, där flera av hans vänner varit direkt involverade, och där han själv troligen hade stått på barrikaderna om han just då inte råkat sitta i husarrest – gjorde att han fick överhetsögonen på sig.

Annons
Annons

Det extraordinära flytet var nog inte bara en frukt av lisan att i månader slippa tjafs och snärj.

I januari 1830 hade han, less på det mesta, ansökt om utresetillstånd hos chefen för tsarens hemliga polis tillika rikscensorn von Benckendorff (en man med det bisarra skicket att glömma sitt namn): ”Eftersom jag ännu är ogift och inte heller bunden vid tjänstgöring, skulle jag vilja företa en resa till Frankrike eller Italien. Om detta till äventyrs inte kan beviljas, ber jag om tillåtelse att få bege mig till Kina med den delegation som är på väg dit.” 

Han kom ingenvart – det ansågs alltför vanskligt att ge fria tyglar åt den strulige poeten. Turen till det fjärran Boldino, och det plötsliga exilliknande läget, tjänade då som en ställföreträdande resa och flykt.

Kanske intensifieras vistelsen av närheten till faran: av att vara i undantaget, känna upplösningen runtom. Men det är även ett utdraget och prekärt tillstånd, där ledan och oron för nära och kära snart smyger sig på. Efter två månader i karantän gör han upprepade ansatser att forcera spärrposteringarna. I ett brev till Pletnjov i slutet av oktober skriver han: ”Jag stack iväg till Moskva men fick veta att man inte släpper igenom någon dit, så jag vände åter till Boldino och sitter nu och bidar godare tider. Koleran är väl inte värre än att bli beskjuten av turkar. Men avståndet, och ovissheten – där har du den sanna plågan.”

”Den jävla koleran!” rasar han i brev till en väninna och försöker strax bryta sig ut igen.

Isoleringen går honom på nerverna i början av november. ”Den jävla koleran!” rasar han i brev till en väninna och försöker strax bryta sig ut igen. Förgäves: ”I Boldino, fortfarande i Boldino!” ropar han brevledes. Därtill tryter skrivandet: ”Mitt huvud är helt tomt på dikt, fast hösten är ljuvlig – regn och snö och gyttja upp till knäna.” 

Annons
Annons

Slängar av svartsyn strör moll i flera brev. För fästmön biktar han: ”Hade jag inte mått så dåligt som jag gjorde när jag åkte iväg till byn skulle jag vänt om till Moskva redan vid den andra stationen, där jag fick nys om att koleran härjar i Nizjnij. Men i det ögonblicket hade jag inte en tanke på att vända tillbaka, och jag önskade inget hellre än att bli sjuk.” 

De sista dagarna av november förmår Pusjkin äntligen lirka sig förbi avspärrningarna och kommer i början av december till Moskva, där han året därpå trots allt äktar sin Natalja. Ett par gånger framöver beger han sig till Boldino på nytt i föresatsen att återskapa den rymd och ro som rått den där märkliga kolerahösten. Han lyckas endast tilldels och drömmer om sitt epidemiska nit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons