Annons

”Får jag säga till kollega som äter med öppen mun?”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Pratar med full mun, har armbågarna på bordet, håller besticken fel. Dagens frågeställare är rädd för att bjuda med sin yngre medarbetare på viktiga kundmöten. ”Sätt dig själv i kollegans sits”, svarar SvD:s etikettexpert.

Under strecket
Publicerad

Fråga: Jag undrar om man kan tillrättavisa någon som har ett förskräckligt bordsskick?

En person som äter med öppen mun, pratar med munnen full, har armbågarna på bordet, som inte kan hålla kniv och gaffel rätt och som placerar besticken fel på tallriken.

Det finns utmärkta råd på nätet, är det okej att skicka en sådan artikel till personen i fråga? Det kan till exempel vara svårt ta med en yngre medarbetare till en måltid med en viktig kund om medarbetaren inte känner till reglerna.

Varför hålla fast vid en uråldrig tradition som gör att vänsterhänta inte kan vara som de är skapta?

Sofia Larsson: Bordsskick är helt klart ett tema som verkar intressera Uppförandekodens läsare, jag får ganska många frågor om det och jag har skrivit om ämnet två gånger tidigare. Därför tänkte jag inte gå allt för mycket in på vad jag tycker är korrekt i det sammanhanget, utan bara ge ett destillat av vad som framkommit tidigare:

Visst ska vi värna om de beteenden som motverkar äckel och främjar både hygien och samvaro – men inte på en detaljinriktad petitessnivå som gör att folk känner sig påpassade. Frågan om armbågar på bordet är ett bra exempel. Varken jag eller någon av de andra etikettkunniga jag pratat med tycker att det är ett självklart etikettbrott i vår tid. Regeln fyller helt enkelt inget syfte i en modern kontext.

Annons
Annons

Ett annat fall där tiden sprungit om traditionen är det här med att hålla besticken ”rätt”. Varför fortsätta med en uråldrig sed som gör att vänsterhänta inte kan vara som de är skapta utan tvingas lajva högerhänta?

Nog sagt om själva sakfrågan. Jag tycker att det intressanta med situationen du beskriver är avvägningen kring i vilken utsträckning vi kan och bör tillrättavisa andras uppförande. Min åsikt är att man bör välja sina tillfällen väl. Det negativa beteendet måste vara något som har så pass stor inverkan på personens och/eller andras liv att det är värt att påpeka.

Visst vill man att påpekandet görs med både finess och silkesvantar?

Handlar det bara om att du känner sekundärskam för att andra inte beter sig enligt en förutbestämd mall är det sällan produktivt att säga till. Hur många hundratals filmer har inte intrigen att en person som beter sig utanför ramarna blir den som får högsta chefens eller den rike släktingens gunst? Och precis som i filmens värld kan skuggan falla över den som påpekar etikettbrotten. Som i många fall inte ens är några brott, utan snarare handlar om att personen som irriterar sig inte riktigt följt med i tidsströmningarna.

Jag kan förstå om det finns en oro från din sida över att förlora viktiga kontrakt eller dylikt om era kunder värdesätter korrekt etikett. Men hellre än att peka ut enskilda medarbetare så skulle jag i så fall föreslå att ni anordnar en kurs för alla. En enklare och billigare metod är väl att se till att chefen tipsar om måltidsetikett i ett veckobrev eller liknande, men då finns ju alltid risken att alla inte tar del av informationen.

Du bör också sätta dig din kollegas sits. Hur skulle du själv känna om en arbetskamrat bad dig korrigera ett beteende? Exempelvis om någon sade åt dig att använda mer deodorant inför viktiga möten eller att använda rättstavningsfunktionen innan du skickar dokument till kunderna. Helt rimliga önskemål, men visst vill man att påpekandet görs med både finess och silkesvantar?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons