SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Hugo Rehnberg:Koltrasten skänker hopp i coronatider

Text: Hugo Rehnberg - 3 april 2020

Inne på caféet gör Chamon i ordning min cappucino. Precis som alla andra morgnar. Att hålla fast vid rutinerna skänker trygghet. Gårdagen var en känslomässig bergochdalbana men idag skiner solen och jag känner mig stabil.

Psykiatrikern Anders Hansen sticker in huvudet genom dörren. Medan Anders väntar på sitt kaffe lyssnar han tålmodigt medan jag beskriver coronakrisens inverkan på mitt psyke. Efteråt konstaterar han: ”Du har tid att vänja dig, jag är ingen expert, men det kan ta ett halvår innan viruset arbetat sig igenom hela befolkningen.”

Jaha, det var den dagen. Just nu krävs inte mycket för att korthuset ska rasa.

"The only thing we have to fear is fear itself", sa Franklin D Roosevelt. Det låter klokt, och varannan dag tror jag honom. Varannan dag kommer inte alarmisterna åt mig, då sorterar jag bort nyhetssajternas mest domedagsdoftande rubriker. Då dras jag mot artiklarna om att vaccinet snart kan vara här och kan till och med glädjas åt pandemins uppsidor: som att min son lärt sig att tvätta händerna och att vattnet i Venedigs kanaler blivit renare.

Annons
Annons

Morgonen därpå vaknar jag och ser rätt igenom Roosevelt. Varför skulle man inte vara rädd för ett okänt virus som riskerar att ta kål på såväl min mamma som världsekonomin. Varannan dag fastnar blicken bara vid rubriker om att 16-åriga franska flickor utan underliggande sjukdomar avlidit.

Jag är en rutinerad oroare och i normala fall har jag verktygen för att dämpa ångesten. Mest effektivt brukar vara att lugnt och sansat tänka igenom situationen. Men det funkar inte nu, eftersom coronakrisen inte är överblickbar. Andra pålitliga ångestdämpare som att gå på krogen eller se en konsert är dessvärre inte möjliga för tillfället.

Mitt bästa knep, nu och för alltid, är att springa. Så framåt eftermiddagen kryssar jag mig fram längs Djurgårdskanalen för att inte komma för nära någon av flanörerna. I höjd med Djurgårdsbrunns värdshus hör jag ett bekant ljud. Den utdragna och lätt vemodiga sången från en koltrast. (Transparens: att det var just koltrastsång googlade jag fram i efterhand).

Att koltrasten kvittrar utan en tanke på coronan skänker hopp. Fågeln kommer sjunga vidare långt efter den här krisen.

För det kommer att gå över. Inte imorgon. Inte nästa vecka. Men någon gång.

Annons