Annons

Kommentar och svar om Estoniaprotokollet

Estonias skeppsklocka.
Estonias skeppsklocka. Foto: Anders Wiklund / TT

Professor emeritus Hugo Tiberg kommenterar Susanna Popovas kolumn om Estoniaförlisningen och dess efterspel. Susanna Popova svarar.

Under strecket
Publicerad

Lördagen den 17 augusti 2019 sågs i SvD en ledare om offer i Estonia­olyckan som har så missvisande uppgifter att den måste korrigeras. Bakgrunden är i korthet den tragiska olyckan 28 september 1994 där det estniska fartyget Estonia gick till botten med 852 dödsoffer. Ledaren har fel såväl beträffande haveriansvaret som ifråga om betalda ersättningar.

Sjöfartsverkets ansvar

Artikeln låter förstå att det svenska Sjöfartsverket ”var på plats” vid fartyg­ets avgång. Vad man gjort var att sända två inspektörer för att instruera estländarna om hamnstatskontroll, men de saknade befogenhet att utföra någon sådan kontroll och kunde inte ta ansvar för Estonias avgång.

– Fartyget var sedan januari 1993 cypernregistrerat men ägt av ett est­niskt bolag vari bl.a. ett Stockholmsrederi ägde aktier. Det stod emellertid vid avgången helt under estnisk hamnstatskontroll. Inför avgången påtala­des fjorton fel i fartyget, men varken de svenska lärarna eller estniska kont­rollanterna hade makt att stoppa avgången, varom beslut fattades på högre ort i Estland.

Annons
Annons

Inget ersättningsbeslut till dags dato?

Artikeln låter förmoda att ingen ersättning tillerkänts offren, vilkas krav slutligt underkänts i fransk domstol efter tjugotre år.

–Ersättning till Estoniaoffren betalades i verkligheten snabbt ut av Eston­ias svenska försäkringsbolag. Ersättning gavs utöver den ansvarsbegräns­ning som lagligen gäller för redaransvar. Denna generositet kritiserades av bl.a. professorn i försäkringsrätt Jan Hellner såsom ett omotiverat avsteg från gällande lagregler.

– Vissa efterlevande begärde ytterligare försäkringsersättning i svensk domstol då de ansåg sig otillräckligt tillgodosedda. Dessa krav ogillades i samtliga instanser eftersom stöd saknades i svensk rätt.

Separata krav mot varv och klass

Krav från missnöjda framställdes senare mot det tyska byggnadsvarvet Meyer Werft liksom mot det franska Bureau Veritas för att man godkänt fartyget för havsgång. Kraven har från början bedömts som svagt grundade och har avslagits i fransk domstol. Utsikterna vid överklagande i fransk domstol bedöms allmänt som små.

Vem ansvarar egentligen?

Talet om Sjöfartsverkets ansvar för fartygets avgång är alltså grundlöst. Re­deriets ansvar har fullgjorts genom uppgörelse med dess försäkringsgivare. De många klagande som nu fått avslag i fransk domstol lär vara sådana som inte fått ersättning enligt svenska lagregler och kanske delvis sådana som är missnöjda med den ersättning de fått.

HUGO TIBERG, prof em i sjörätt

Susanna Popova svarar: Texten om Estoniaprotokollet (17/8 -19) är inte en ledare. Det är en kolumn och synpunkterna är mina egna.

Annons
Annons

“Artikeln låter förstå att det svenska Sjöfartsverket ”var på plats” vid fartyg­ets avgång.”, skriver Hugo Tiberg. Kolumnen låter inte förstå detta. I kolumnen påpekas det obestridliga faktum att Estonia inspekterades av två svenska inspektörer från Sjöfartsverket, timmarna innan hon gick ut. Dessa inspektörer upprättade Estoniaprotokollet, detta är ett faktum inga besvärjelser kan råda bot på.

Så vi kan ta det igen: “Anledningen till att detta protokoll finns är att Sjöfartsverket var på plats i Tallinn för att lära Estland att utföra hamnstatskontroller, dvs att kontrollera fartygssäkerhet. Tyvärr måste man konstatera att den svenska utbildningen i sjösäkerhet var katastrofal. När Estonia lämnade hamn var hon inte sjövärdig.”

Att svenska inspektörer inte kan göra hamnstatskontroller är i princip korrekt, men inte desto mindre poänglöst i detta sammanhang. Esterna betalade för denna utbildning i sjösäkerhet som fick det katastrofala resultat att Estoniaprotokollet visar fjorton fel, varav fem gavs kod 17. Kod 17 är beteckningen på fel som är så allvarliga att de ska åtgärdas innan avgång.

Om Sverige och Sjöfartsinspektionen agerat ansvarsfullt i detta läge, hade man använt den metod som stod till buds och som det finns en rad exempel på också har använts: Svenska inspektörer i utländska hamnar har varit med och utfärdat vad som kallas nyttjandeförbud, dvs i detta fall beslut med innebörden att om Estonia hade lämnat Tallinn för Stockholm, så skulle hon ha kvarhållits och inte fått lämna Stockholm – utan att felen först åtgärdats. Det skulle ha blivit betydligt dyrare för rederiet och skulle dessutom ha inneburit en prestigeförlust. Nyttjandeförbud hade alltså varit den effektiva åtgärden och dåvarande sjösäkerhetsdirektören Bengt Erik Stenmark kommenterade saken på följande vis:

Annons
Annons

”Visste Åke Sjöblom (en av de två svenska inspektörerna ombord på Estonia) att det hade varit möjligt att stoppa fartyget?

– Det visste han. Jag vet inte hur många gånger jag väckts av telefonen och haft en inspektör i andra änden som velat ha stöd för ett nyttjandeförbud. Åke hade själv ringt mig på det sättet massor av gånger.”

(Mats Holm och Susanna Popova, Protokollet, Bonniers, 2003)

Tyvärr fick Åke Sjöblom inte tag på Bengt Erik Stenmark. Sjöblom ringde då istället generaldirektören Kaj Janérus som, den 27 september 1994, inte lämnade sitt stöd för att stoppa av Estonia med följden att 852 människor dog.

Jag bryr mig inte om att kommentera det professor emeritus Hugo Tiberg skriver om vilka av de överlevande och efterlevande som fått, eller inte fått, ersättning. Jag nöjer mig med att konstatera:

”Alla vet att Asap Rocky lämnat landet, men få vet att domen i Estoniamålet löd – det blir inget skadestånd till efterlevande och anhöriga till Estonia-offer.” Det är svårt för Hugo Tiberg att invända mot att detta är innebörden i domslutet i Estoniarättegången, och det gör han inte heller.

Det som dock är svårt att frigöra sig från är inställningen hos svenskar i förvaltningarna, nämligen den att leta efter grunder för att inte agera i ansvarsfrågan för Estonia-katastrofen. Detta fullkomligt amoraliska agerande har skadat Sverige, och det fortsätter att skada Sverige.

SUSANNA POPOVA, journalist och författare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons