Annons

”Organisationen duger inte – ledningskollaps är ordet”

Vid stora skogsbränder krävs en tydligare organisation och ansvarsfördelning. Kommuner är för små för att kunna hantera större skogsbränder – det bör istället vara statens ansvar, skriver kommendör Bo Rask med egen erfarenhet från Tyrestabranden och andra stora kriser.

Under strecket
Publicerad

Flygbild över branden runt Ljusdal, tagen den 18 juli. Kommendör Bo Rask skriver att det måste vara en tydligare ansvarsfördelning redan från början.

Foto: Maja Suslin/TT, PrivatBild 1 av 2

Bo Rask.

Foto: PrivatBild 2 av 2

Flygbild över branden runt Ljusdal, tagen den 18 juli. Kommendör Bo Rask skriver att det måste vara en tydligare ansvarsfördelning redan från början.

Foto: Maja Suslin/TT, PrivatBild 1 av 1
Efter reklamen visas:
MSB: ”Det här är inte över ännu”

DEBATT | SKOGSBRÄNDERNA

Ett stort antal skogsbränder härjar i flera delar av landet varav flera fortfarande är utom kontroll. Brandrisken är extremt hög. Räddningstjänsterna stöttad av en mängd frivilliga landet runt gör fantastiska insatser, men de går på knäna av utmattning. Politiker besöker ledningsplatser och ger svulstiga uttalanden om att vår krisberedskap är god. Det är den inte.

Bränderna är svårbekämpade, men det är bristen på ledning och tydligt ansvar som är problemet. Stora skogsbränder borde vara statens ansvar inte en kommunal angelägenhet. Att framgångarna i insatserna bygger på frivilligas stöd med pizzor, vatten och reparation av trasig brandsläckningsmateriel är beundransvärt, men egentligen förkastligt. Att länsstyrelsen i Gävleborgs län tar över ansvaret först efter cirka en vecka, visar att nuvarande organisation inte duger. Ledningskollaps är ordet!

Jag påstår att räddningstjänsten som den nu är organiserad, aldrig kommer att effektivt kunna hantera skogsbränder av den omfattning som nu härjar i landet.

Flygbild över branden runt Ljusdal, tagen den 18 juli. Kommendör Bo Rask skriver att det måste vara en tydligare ansvarsfördelning redan från början.
Flygbild över branden runt Ljusdal, tagen den 18 juli. Kommendör Bo Rask skriver att det måste vara en tydligare ansvarsfördelning redan från början. Foto: Maja Suslin/TT, Privat
Annons
Annons

Med räddningstjänst avses i Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska ansvara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö. En kommun är ansvarig för all räddningstjänst utom sex speciella former av räddningstjänst som är statens uttalade ansvar:

  • Fjällräddningstjänst – Polisen
  • Flygräddningstjänst och Sjöräddningstjänst – Sjöfartsverket
  • Efterforskning av personer i annat fall – Polisen
  • Miljöräddningstjänst till sjöss – Kustbevakningen
  • Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen – Länsstyrelsen

All övrig räddningstjänst är den kommunala räddningstjänstens ansvar. Dit hör skogsbrandsläckning. Varje kommun ska med de förutsättningar som råder i kommunen, göra riskanalyser, sätta upp och organisera sin räddningstjänst.

Normalt är krisledningen underdimensionerad, dåligt övad och det är vanligt att ledningsstrukturen vid större kriser kommer på plats alldeles för sent. Dålig och senfärdig ledning leder normalt till att resursbehoven underskattas. Därför får inte de beslutade åtgärderna den önskade effekten och riskerna ökar för skador på liv, egendom och miljö.

Inom Försvarsmakten talar man om tre olika ledningsnivåer; taktisk, operativ och strategisk. Ledning på dessa nivåer sker samtidigt och parallellt. Högre nivåer informeras av lägre nivå med dagliga lägesrapporter. Stabsorienteringar utnyttjas dagligen för att samtliga befattningshavare i respektive stab ska ha samma lägesbild och förstå chefens prioriteringar.

Annons
Annons

Den högre nivåns uppgift är att fördela ansvar, tilldela uppgifter och resurser, följa upp läget samt vid behov tillföra ytterligare resurser för att de uppsatta målen ska uppnås.

Översatt till de aktuella bränderna, så bör en kommun där en större brand uppstår påbörja släckningsarbetet med sina tillgängliga resurser, orientera aktuell länsstyrelse om läget samt begära stöd med lednings- och ytterligare resurser. Kommunens resurser räcker kanske något eller några dygn.

Då inses att den högre nivån länsstyrelsen, omedelbart måste börja fungera och ta över den övergripande ledningen, det vill säga att tillföra de resurser som krävs för att brandbekämparna ska kunna verka över tid.

Länsstyrelsen bör därför upprätta ledningsplats för dygnet-runt-verksamhet. Med tidshorisonten vecka till veckor, planeras räddningsinsatsen och görs bedömningar om länets samlade räddningsresurser räcker till. Vidare görs omfallsplanering om de uppsatta målen inte uppnås. Det kan behövas om till exempel vädret ändras eller utlovade resurser försenas. Länsstyrelsen genomför operativ ledning innefattande att tillföra länets samlade resurser och hantera frågor såsom mat och vatten till personalen i brandområdet, avlösningspersonal, förläggningsplatser, drivmedel, reparationer av räddningsmateriel, transporter samt att ge direktiv för vägbyggen och brandgator med mera. Avlysning av området är också länsstyrelsens uppgift.

Det kan vara så att inte ens aktuellt läns resurser räcker till. Då måste nästa nivå, den strategiska ledningen, leda på sin nivå. Det innebär att ge order eller direktiv till övriga myndigheter att stödja insatsen med lämpliga resurser. Det kanske även erfordras internationellt stöd. Sådana framställningar är den strategiska nivåns uppgift. Strategisk ledning utövas bäst från nationell ledningsplats. Den strategiska ledningen genomförs med tidshorisont veckor till månad (-er).

Annons
Annons

Bo Rask.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Vid en väl utvecklad stabstjänst, förstår högre chef vad lägre nivå behöver redan innan den lägre nivån har insett behoven. Stabstjänst är en konstart som måste övas ofta. Det är en dödssynd om högre chef petar i detaljer på lägre nivå.

Tillämpas principerna enligt ovan undviks att de olika nivåerna dubbelarbetar, uppnås stringens i stabsarbetet samt skapas och tillförs resurserna när och där de behövs.

Dagens räddningstjänst bygger på tre principer; ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen. Förenklat, den som har ansvar i normala situationer har motsvarande uppgifter under kriser samt att högre samhällsnivåer i huvudsak har en stödjande roll. Det är som princip rätt, men det duger inte. Det har branden i Västmanland och de nuvarande bränderna visat.

Stödjande roller och samordningsansvar för högre samhällsnivåer i all ära, men bättre är att redan före en kris ha fördelat uppgifter och beslutsmandat. God ledning kräver tydlig ansvarsfördelning. Då säkerställs det att uppgifterna blir utförda även i oklara situationer.

För att kunna utöva god ledning krävs även att stabspersonalen på de olika nivåerna övas genom att dagligen arbeta med ledningsfrågor. Stabstjänst är som alla andra arbeten något som måste övas ofta för att uppnå och vidmakthålla goda kunskaper och färdigheter. Med välövad personal förhindras kaos och ledningen kan på ett effektivt sätt stödja brandbekämparna i skogen.

Mellan insatserna bör länsstyrelserna genomföra ledningsövningar, sköta sina tillsynsuppdrag i kommunerna genom att granska riskbedömningar, planer och räddningstjänstens organisation.

I en transparent organisation är det naturligt att skriva ”Lessons Learned”, det vill säga att efter en insats rapportera det som har varit positivt och negativt under en insats på samtliga ledningsnivåer. Så skapas en lärande organisation som tar tillvara och implementerar erfarenheter från tidigare kriser. Även högre chef måste tåla kritik.

Bo Rask
kommendör, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet,
Sveriges Marina Akademi,
stabschef Ostkustens Marinkommando vid Tyrestabranden 1999,
Försvarsmaktens operationsledare vid Tsunamin 2004 och stormen Gudrun 2005

Bo Rask.
Bo Rask. Foto: Privat
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons