Annons

Carl Rudbeck:Kommunisten som gav oss ett nytt förflutet

Han var akademikern som bevakades av den brittiska underrättelsetjänsten, marxisten som hyllades av sina konservativa kollegor och historikern som förändrade hur vi ser på det förflutna. Nu finns den första biografin över den mångfacetterade och omstridde Eric Hobsbawm.

Under strecket
Publicerad

Eric Hobsbawm (1917–2012).

Foto: Justin Griffiths-Williams/TT Bild 1 av 1

Eric Hobsbawm (1917–2012).

Foto: Justin Griffiths-Williams/TT Bild 1 av 1
Eric Hobsbawm (1917–2012).
Eric Hobsbawm (1917–2012). Foto: Justin Griffiths-Williams/TT

Biografier om professorer blir ofta ganska trista. Det akademiska livet är sällan särskilt dramatiskt utan följer en daglig lunk som i bästa fall resulterar i anmärkningsvärda upptäckter och böcker. Nog så värdefullt men inte material för spännande berättelser. 

Den som skriver en författarbiografi hoppas vanligen kunna ge en djupare förståelse av ett skönlitterärt författarskap. En historikers verk ska däremot inte behöva sådan hjälp utifrån; det måste tala för sig självt. 

Det finns förstås flera undantag till dessa generaliseringar. Ett är historieprofessorn Eric Hobsbawms liv och verk – båda var kontroversiella. Han har nu fått sin levnadstecknare i Richard J Evans – själv en framstående historiker – med ”Eric Hobsbawm: A life in history” (Little, Brown). Undertiteln har skäl för sig. Hobsbawm nöjde sig inte med att på avstånd betrakta historien: han sökte upp den – när den inte sökte upp honom.

Annons
Annons

Eric Hobsbawms bakgrund var kosmopolitisk. Han föddes 1917 i Alexandria. Han kom sedan att växa upp i Berlin och Wien men fann det för gott att flytta till England 1933; hans föräldrar var engelska medborgare. Efter åren i de tyska och österrikiska huvudstäderna fann han London inskränkt och provinsiellt. Hobsbawm blev tidigt föräldralös och växte upp hos släktingar och under modesta förhållanden. 

Han hade minst sagt läshuvud. Evans räknar upp alla stora författare som den unge mannen plöjde sig igenom. Senare när han hans fru fick sitt första barn sade hon till läkaren: ”Ni hittar min man ute i korridoren, han är inte den som oroligt vankar fram och tillbaka utan den som sitter och läser.” Denna vidsträckta, ibland nästan planlösa, läsning tillsammans med ett välfungerande minne var en av de många faktorer som gjorde honom till en så betydande historiker och gav honom förmågan att se oväntade samband. 

Det går flera röda trådar genom Hobsbawms liv och verk. En av trådarna är illröd, många vill nog säga blodröd. Som mycket ung gick han med i kommunistpartiet under Weimarrepublikens sista år och förblev medlem ända till sin död vid 95 års ålder. Han var ingen okritisk medlem. Han hade funderingar på att lämna partiet när Stalins illdåd blev uppenbara också för de nästan blinda och hans tro ställdes inför svåra problem när Sovjetunion slog ner folkiga uppror först i Ungern 1956 och några år senare i Tjeckoslovakien. 

Evans spekulerar försiktigt i frågan varför en så kritisk intelligens som Hobsbawms kunde förbli trogen ett så auktoritärt parti. En orsak är att han livet igenom stod på den politiska vänsterkanten och med egna ögon hade bevittnat fascismens frammarsch. I den situationen var det ett lätt val. Men det finns en orsak till: den tidigt föräldralöse pojken behövde en plats där han kände sig hemma. Kommunistpartiet kom att bli ett substitut för en familj som inte fanns. När han till slut fick ett lyckligt familjeliv efter att ha gift sig med Marlene Schwarz 1962 hade medlemskapet i det brittiska kommunistpartiet blivit en del av hans liv. 

Annons
Annons

Hobsbawm var studiebegåvad och fick ett stipendium till Cambridge där han kom att syssla med fackföreningsrörelsens framväxt. Hans akademiska skriverier inleddes 1949 med en artikel i just detta ämne. Trots att han hade välgörare i Cambridge passade han aldrig riktigt in där. I stället fick en anställning vid Birkbeck College i London. Det var ett college som vände sig till vuxna studenter och där undervisningen var förlagd till kvällstid. Det gav honom möjlighet till forskning och, som det heter: the rest is history, i alla tänkbara bemärkelser.

Hobsbawm var ingen kammarlärd som stängde in sig i ett elfenbenstorn utan i högsta grad delaktig i tidens stora händelser. Som medlem i kommunistpartiet fick han tidigt den interna brittiska underrättelsetjänsten MI5:s ögon på sig och så skulle det länge förbli. Evans har haft tillgång till arkiv och kunnat kartlägga hur man misstänkte Hobsbawm för omstörtande och samhällsfarlig verksamhet. Han fick alltså inga viktiga uppdrag under sin militärtjänstgöring. Medan man spionerade på Hobsbawm bedrev Kim Philby, Guy Burgess och några till aktivt spioneri för Sovjetunionens räkning. Men de var ju medlemmar av etablissemanget, inte en skum historiker som sysslade av med arbetarklassens historia och som dessutom var av judisk börd. MI5 skulle fortsätta att, om än på ett ofta ganska inkompetent vis, lägga hinder i vägen. De försökte förgäves att hindra Hobsbawm att få visum till USA.

Ett lite udda kapitel i hans liv är hans verksamhet som jazzkritiker i bland annat vänstertidningen New Statesman. Också här söker Evans en djupare förklaring med psykologiserande övertoner. Visst, Hobsbawm älskade jazz – som ett av sina favoritstycken valde han ”Parker’s mood” och det enda som fick plats i hans arbetsrum förutom böcker, massor av böcker, var ett fotografi av Billie Holiday. Men det var inte bara det. Hobsbawms första äktenskap hade slutat med skilsmässa och än en gång var han på egen hand, utan familj. Londons nattscen med lite halvskumma klubbar där man spelade jazz och mötte intressanta människor gav honom ett sammanhang, ja nästan ett hem, när han inte hade något eget. 

Annons
Annons

Hans kommunism låg honom i fatet under nästan hela hans liv. Den hindrade honom att få den professur i Cambridge han förtjänade. I stället valde man säkra medelmåttor. Han anklagades för att försvara Stalins folkmord och något ligger det i den anklagelsen. Han tycktes ha menat att om det socialistiska himmelriket förverkligats här på jorden, om alla löften infriats, ja då hade det kanske varit värt det. Men nu när den ryska revolutionen slutade i totalitär terror så gick den inte att ursäkta. När Hobsbawm fick frågan svarade han ibland med en retorisk motfråga. Var offret av alla dessa liv i kampen mot fascism och nazism värt det? 

Naturligtvis är det Hobsbawms historiska verk som motiverar denna omfattande biografi (783 sidor), som ibland känns onödigt detaljerad. Evans beskriver i detalj i hur stora upplagor Hobsbawms böcker trycktes, hur stora förlagens förskott var och så vidare. Ett eller annat hundratal sidor kortare och det hade blivit en bättre eller i alla fall läsvänligare bok.

Flera drag skiljer Hobsbawm från flertalet av hans samtida brittiska historiker. Han hade ett globalt perspektiv (åtminstone nästan; Afrika söder om Sahara intresserade honom inte). Han anlade ett underdog-perspektiv. Ett par böcker handlade om banditer och primitiva rebeller som för honom ibland var nästan samma sak. Han och några av hans kolleger, som E P Thompson och Christopher Hill, bröt mot förhärskande trender i tidens historieskrivning som vanligen premierade kungar och storpolitiska händelser. Denna nya inriktning kan idag tyckas banal. Att den har blivit det är till betydande del Hobsbawms förtjänst. Men han var den förste att se föregångare och förebilder bland franska Annales-historiker, främst den store Fernand Braudel som betonade la longue durée – det långa förloppet – i stället för enskilda händelser. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

I fyra klassiskt vordna böcker, ”The age of revolution” (1962), ”The age of capital” (1975), ”The age of empire” (1987) och till slut ”The age of extremes” (1994) beskrev han ut ett marxistiskt perspektiv den moderna världens tillblivelse. På senare år har ett par av dem förstås fått en mäktig konkurrent i Jürgen Osterthammels 2009 utgivna ”Die Verwandlung der Welt” som är en global historia av ”det långa 1800-talet”.

De stora omvälvningar som format den värld vi nu lever i – eller i alla fall gjorde tills helt nyligen – får i Hobsbawms kvartett en version som också icke-marxister inte kunde annat än berömma. Niall Ferguson, som Hobsbawm beskrev som ”stående långt ut till höger men tyvärr inte dum”, kallade hans fyra ”Age of”-böcker för ”ett av 1900-talets verkligt stora historiska verk”. 

I ”The age of revolution” från 1962 analyserar Hobsbawm tre stora revolutioner – den franska, den amerikanska och den industriella. Sin marxism trogen ser Hobsbawm världen i ekonomiska termer. Att England kom att bli tidens stormakt berodde sålunda inte på teknologisk överlägsenhet utan på att deras flotta dominerade världshaven vilket gav Storbritannien i stort sett monopol på att exportera bomull till Indien och Latinamerika. Visst klagade några konservativa röster men mycket av vad Hobsbawm skrev i denna och följande volymer hade kunnat sägas av ”en progressiv liberal eller en upplyst konservativ”.

Under sina sista år var Hobsbawm den mest uppburne bland brittiska historiker. Han reste jorden runt och gav föreläsningar och erhöll utmärkelser. Av någon anledning blev han speciellt uppskattad i Brasilien där han blev god vän med fackföreningsledaren och sedermera presidenten (och nuvarande fängelsekunden) Lula da Silva. Ingenstans sålde hans böcker bättre än i det landet. 

Annons
Annons

Som hos så många andra radikaler fanns ett konservativt drag hos honom. Hans kultursyn gjorde sig aldrig helt fri från mellankrigstidens Mitteleuropa men han såg också värdet i det nya. 

Som jazzälskare avfärdade han den nya musiken. Elvis Presley fick honom att må illa. Han var övertygad om att The Beatles snart skulle vara bortglömda. Inom konsten avfärdade han det moderna avantgardet eftersom det hade fastnat i idén om det unika verket skapat av en unik konstnär. Konstnärlig förnyelse hittade han i stället i reklamen och filmen.

Han hade föga till övers för 68-vänstern, som saknade rötter i arbetarklassen. Inte heller feminismen fann nåd inför hans stränga blick. Feminismen var ett borgerligt särintresse och passade alltså inte in i hans klassanalys. Kvinnlig frigörelse skulle komma när de arbetande och utsugna klasserna gjorde sig fria. 

Det framgår i biografin att författaren och Hobsbawm kände varandra, men det är ändå inget idolporträtt. Det är en kärleksfull men kritisk berättelse om en betydande intellektuell, av en historiker som inte bara beskrev det förflutna utan som också påverkade sin samtid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons