Annons

Anna Gustafsson Chen:Konkubinen som blev Kinas mäktigaste kvinna

Fan Bingbing i rollen som Wu Zetian i en kinesisk tv-serie om hennes liv från 2014.
Fan Bingbing i rollen som Wu Zetian i en kinesisk tv-serie om hennes liv från 2014. Foto: Fan Bingbing Studio

Monstruöst maktgalen eller tidig feminist? Kinas genom tiderna enda kvinnliga kejsare är lika mytomspunnen som polariserande. Den första svenska biografin över Wu Zetian blandar färgstarka anekdoter med en saklig analys av relationen mellan kön, makt och religion i 600-talets Kina.

Under strecket
Publicerad

Porträtt av Wu Zetian från 1700-talet.

Foto: The Art Archive/REX/TT Bild 1 av 1

”Hemligheten med att skaffa sig fiender är att gifta sig och att utse en arvtagare”, lyder en av drottning Kristinas aforismer. Wu Zetian, Kinas genom tiderna enda kvinnliga kejsare, skulle förmodligen ha hållit med henne. Wu, som föddes någon gång under början av 620-talet och avled år 705, har genom sin unika ställning blivit föremål för många myter och framhållits ömsom som monstruöst maktgalen, ömsom som tidig feminist. Nu har äntligen den första riktiga biografin över henne kommit på svenska i form av ”Himlens dotter. Historien om Kinas mäktigaste kvinna” av Bengt Pettersson (Natur & Kultur).

Inte mycket är känt om den blivande kejsarinnans barndom. Till och med det ursprungliga förnamnet Zhao är en gissning. Det man vet är att hennes far var en relativt högt uppsatt statstjänsteman och att även hennes mor kom från en betydelsefull familj. Vid 14 års ålder kallas hon till palatset som konkubin till Li Shimin – den kejsare som senare fick tempelnamnet Taizong – och utses till så kallad ”person med förmåga”, vilket innebär att hon förutom ett vackert utseende också anses besitta intellektuell begåvning.

Annons
Annons

Inte ens därefter finns någon särskilt utförlig information om hennes liv i palatset, men det vi vet är att hon inte befordras förrän efter många år, och att hon inte föder kejsaren några barn. Detta faktum, som normalt skulle ha varit mycket negativt, ska så småningom visa sig ge Wu en ny chans vid hovet – en möjlighet hon utnyttjar maximalt.

År 649 avlider nämligen Taizong och den barnlösa Wu skickas, tillsammans med ett antal andra kejserliga konkubiner, till ett buddhistiskt kloster där hon förväntas leva resten av sitt liv. Här kunde historien om henne ha slutat, men ödet griper in i form av två rivaliserande gemåler till den nye kejsaren, Gaozong (Li Zhi). Gaozong verkar ha haft ett gott öga till Wu och kanske stämmer ryktena som påstår att de två hade haft något ihop redan under Taizongs livstid. Den nyutnämnda kejsarinnan Wang får i alla fall för sig att använda Wu för att manövrera ut sin konkurrent och Gaozong går inte alltför motvilligt med på att göra faderns före detta konkubin till sin.

Det är nu man börjar ana vidden (och arten) av Wus ”förmåga”. Enligt en av de många, och kanske inte helt trovärdiga, berättelser som är i svang omkring henne ska hon ha dödat sin och kejsarens dotter och lyckats lägga skulden för mordet på kejsarinnan.

Som Pettersson mycket riktigt påpekar är det omöjligt att säga vad som verkligen hände – ju längre fram i historien vi kommer, med desto grövre pensel målar historieskrivarna bilden av den hänsynslösa konkubinen. Kanske avled barnet helt naturligt i plötslig spädbarnsdöd.

Annons
Annons

Wu upphöjs till kejsarinna och hennes två huvudrivaler avrättas en tid senare på ett sätt som är så brutalt att man misstänker att källorna inte är trovärdiga.

Hur som helst hamnar kejsarinnan i onåd efter dödsfallet och Wu inleder tillsammans med kejsaren en kampanj för att ersätta henne. Planen möter till en början stort motstånd från hovets rådgivare, då ett äktenskap mellan Wu och Gaozong formellt skulle innebära incest – även om Gaozong inte är hennes biologiske son. Dessutom börjar det bli tydligt att Wu inte är en person man manipulerar så lätt och som kanske kan få större inflytande över kejsaren än hans rådgivare har. Men så småningom nöts motståndet ner, Wu upphöjs till kejsarinna och hennes två huvudrivaler anklagas – på ett sätt som förebådar skräckväldet under Wus tid som härskare – för mord och avrättas en tid senare på ett sätt som är så brutalt att man misstänker att källorna inte är trovärdiga.

När Wu har utnämnts till kejsarinna verkar hon nöjd med sin ställning och ägnar sig mest åt att se till att hennes och kejsarens förstfödde son ska utses till kronprins. En tid senare, år 660, drabbas Gaozong av något som kan vara ett slaganfall – och även om han inte avlider är det från och med nu Wu som håller den egentliga makten i sin hand och fäller det slutliga avgörandet i viktiga ärenden.

Exakt det som rådgivarna fruktade har alltså skett, men ännu är Wu bara kejsarens gemål och formellt är det hennes make som styr. Hennes inflytande visar sig bland annat i att hon genomför reformer av titlarna vid hovet och att hon själv, tillsammans med en grupp kvinnor, utför en del av den viktiga offerritual på berget Tai som år 666 utförs för första gången på ett årtusende.

Annons
Annons

Mycket av det som har förmedlats till oss om hennes liv är färgat av kvinnoförakt.

Knappt 20 år senare avlider till sist Gaozong. Under hans sista tid i livet pågår en intensiv maktstrid där den ena potentiella kronprinsen efter den andra avlider, avrättas eller skickas i exil. Till sist lyckas Wu sätta den veke Ruizong på tronen och kan styra i hans ställe. Hennes manipulerande leder till missnöje och uppror, som dock slås ner.

Det hon gör härnäst kommer att befästa hennes rykte som hänsynslös och maktgalen: hon inleder ett veritabelt skräckvälde där en hemlig polis får i uppdrag att utreda de otaliga anklagelser som medborgarna kan lämna in, bland annat i ett slags tipslådor som ställs ut i huvudstaden. Ledarna för denna hemliga polis, Lai Juncheng och Zhou Xing, hör till de värsta som världen har skådat. En stor del av deras verksamhet går ut på att fabricera bevis och tvinga fram erkännanden. Snart är de så skickliga på detta att de skriver en lärobok i hantverket – ”Anklagelseboken” – i vilken de redogör för diverse tortyrmetoder som de garanterar ska ge ett tillfredsställande resultat. Straffen som utdöms för många av brotten drabbar dessutom inte bara de skyldiga utan hela deras familjer. Detta skräckvälde ska fortsätta under lång tid och leda till många tusen människors död.

Till sist griper Himlen in. Märkliga tecken och övernaturliga fenomen antyder att universum vill se Wu på tronen. När kejsarens släktingar revolterar krossas de av Wus styrkor. Efter att ytterligare tecken har visat sig, och Wu av folket har ombetts att bestiga tronen, utnämner hon sig år 690 till Den heliga gudomlighetens kejsare och utropar en ny dynasti, som får namnet Zhou. Det är vid denna tidpunkt som namnet Zetian, ”den som efterliknar Himlen”, först används.

Annons
Annons

Porträtt av Wu Zetian från 1700-talet.

Foto: The Art Archive/REX/TT Bild 1 av 1
Porträtt av Wu Zetian från 1700-talet.
Porträtt av Wu Zetian från 1700-talet. Foto: The Art Archive/REX/TT

Det är inte lätt att skriva Wu Zetians historia. Trots hennes unika ställning och färgstarka personlighet finns det inte så mycket information om henne vid sidan om maktkamperna och de större politiska besluten. Mycket av det som har förmedlats till oss om hennes liv är färgat av kvinnoförakt, och många av historierna om hennes grymhet och utsvävningar är troligen gravt överdrivna. Frågan är då om de färgstarka, men inte alltid trovärdiga, berättelserna bör strykas – så att berättelsen reduceras till en ”pålitlig”, men tradig, uppräkning av hur olika motståndare röjs ur vägen och den ena kronprinsen ersätter den andra – eller lämnas kvar, med risk för att delar av historien då bygger på rykten och fantasier? Pettersson väljer att återberätta en del av anekdoterna, men då och då påpeka att de kanske inte är helt att lita på. Det är klokt eftersom det ger liv åt berättelsen om Wu Zetian, men brasklapparna får ibland samma effekt som protesterna under amerikanska domstolsförhandlingar: juryn får i uppgift att bortse från det sagda, men har naturligtvis svårt att helt ignorera det den faktiskt har hört.

Egentligen är det framför allt när Pettersson kommer in på annat än maktkamperna som historien blir riktigt intressant. Han analyserar Wu Zetians starka stöd till buddhismen, som bland annat tog sig uttryck i byggandet av stora tempel och i att hon så småningom antog titeln ”Maitreya och den oöverträffade heliga gudomlighetens kejsare av det gyllene ljuset”, något som antydde att hon var en buddhistisk frälsargestalt. Det handlade inte enbart om personlig tro, utan snarare om att konfucianismen ställde sig negativ till en kvinnlig kejsare och att taoismen redan var ”tingad” av den tidigare dynastin. Buddhismen var helt enkelt den religion som lämpade sig bäst som stöd för Wu som blivande kejsare.

Annons
Annons

Med moderna mått mätt var Wu Zetian en tyrann, men på det stora hela verkar hon inte ha varit värre än många andra kejsare.

Ett annat återkommande tema är namnens betydelse. Nya regeringsperioder utropas ständigt och får lyckobringande namn. Fiender tvingas byta till efternamn som Giftorm eller Falsk, ämbeten döps om och Wu Zetian själv ger sig den ena mer storvulna titeln efter den andra. Hon uppfinner till och med ett antal nya skrivtecken, som efter hennes död snabbt faller ur bruk. Här kan man kanske ana ett eko av den konfucianska besattheten vid att kalla saker vid deras rätta namn om ett rike ska gå att styra.

Med moderna mått mätt var Wu Zetian en tyrann, men på det stora hela verkar hon inte ha varit värre än många andra kejsare. Hon tycks ha strävat efter att tillsätta ämbetsmän på faktiska meriter och gynnade inte sin egen släkt i någon högre utsträckning. Mot slutet av sitt liv låter hon till och med inrätta en slags ”sanningskommission” som ska städa upp efter Lai Junchens och Zhou Xings härjningar. Och hon verkar inte ha gjort några ansatser att få sin dynasti att leva vidare efter hennes död.

En intressant aspekt som Pettersson tar upp är den inspiration som Wu kan ha fått av andra kvinnliga regenter. Både i Japan och i Silla fanns kvinnliga härskare före och under Wu Zetians levnad och en av dem, Jito, utropade sig till kejsare av Japan nio månader innan Wu gjorde detsamma på sitt håll. Wu hade även kontakt med Enyaner, den kvinnliga härskaren över Östra kvinnoriket, som hon träffade under sitt tredje regeringsår – något som Pettersson kallar ”världens första toppmöte mellan två kvinnliga statschefer”. Wu var med andra ord i ett större asiatiskt perspektiv inte unik, även om hon är den enda kvinnliga kejsare som har styrt Kina.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons