Annons

Tove Lifvendahl:Konsten att bjuda på lunch

Lunchmötet.
Lunchmötet. Foto: Ebba Busch Thors Facebookssida.

Lunchfotot på Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson är bilden av politiskt spinn, och det har sina likheter med schackspel.

Publicerad

Efter tusen och en fikarundor hos talmannen under hösten och vintern finns det knappast någon outforskad vinkel kvar på de svårhanterliga relationerna i svensk politik. Man vet var man har varandra. När Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson med sina respektive medarbetare därför synkroniserat publicerade nyheten i sociala medier om att de hade ätit lunch med varandra i Stockholm i veckan, visste de exakt vad som skulle hända.

De visste att det snabbt skulle plockas upp av riksmedierna, kvällstidningarna snäppet tidigare än morgonditon. Att någon snabbt skulle kontakta Lööf, Sabuni och Löfven och/eller Andersson för att provocera fram en motreaktion. Och de visste mycket väl vad för sorts reaktion det skulle bli.

Att Ebba Busch Thor sedan gavs möjlighet till rond två i ett slags ”slutreplik” och fick säga, lika oskyldigt som överlägset: ”Jag tycker väl att det är rimligt att två vuxna människor som är demokratiskt invalda i Sverige högsta beslutande församling ska kunna äta lunch tillsammans och föra en diskussion”, ingick också i den planerade kalkylen. (För övrigt ett budskap som talar direkt till den hyggligt stora del av befolkningen som kanske varken har SD eller KD som förstahandsalternativ, men som har svårt att förstå eller respektera beröringsskräcken som lamslagit svensk politik.)

Annons

Så här ser politiskt spinn ut, som det heter, och har sina likheter med schackspel. Politiker och journalister i en väl inrepeterad dans som utgår från att alla vet vilka steg de olika spelpjäserna får ta. Det finns inga hemliga genvägar eller falluckor, utan bara ett mer eller mindre intelligent sätt att flytta pjäserna för att uppnå önskad effekt.

Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson ville åstadkomma den reaktion som Annie Lööf och Nyamko Sabuni gav uttryck för. De vet att Annie Lööf inte har möjlighet, eller kanske någon vilja heller för den delen, att förhålla sig till lunchen som något annat än ett steg närmare fascismens avgrund. De vet att Nyamko Sabuni behöver markera tydligt för dem i sitt parti som tvekat inför hennes hållning visavi både JÖK och SD. Allt annat än det hon sade skulle skapa intern kritik om undfallenhet och en ny SD-vänlig position, ivrigt understött av debattörer till vänster.

Ebba Busch Thor har på fötterna rent löftesmässigt, som hon påpekar. Hon gör det hon tidigare sagt att hon varit beredd till: att samtala och förhandla med alla för att uppnå sitt partis politik. Det är för övrigt en hållning som alla riksdagens partier borde ha som utgångspunkt för kontraktet med sina väljare. Men så är det inte nu, och det är därför reaktionerna blir så starka för att två partier möts i sällskap med tallrik och bestick. Show, don’t tell är ett gott råd. Prata inte, utan gör. Visa i handling. Men alla handlingar sker i en kontext, och i det här fallet är det ju, utifrån ovan beskrivna välkända förhållanden, mer av show off som KD-ledaren ägnar sig åt.

För jag tar tillbaka det där om schackreglerna. Det går att flytta pjäserna, om man verkligen vill. Men det är som med alla relationer – det kräver att man börjar hos sig och sitt förhållningssätt i stället för i andras upplevda tillkortakommanden. Så vad hade kunnat göras? Ja, Annie Lööf, Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Nyamko Sabuni hade kunnat vägra gå med på att bli spelade på det sätt som skedde och hållit sig mer kyliga. Förklarat att vi i civiliserade demokratier kan samtala över både kaffe och mat även med människor vi inte delar alla värderingar med, och att man därför avvaktade med att kommentera innan det innehållsliga resultatet av samtalen blivit kända.

Jimmie Åkesson kunde ha lyft sig till en nivå som mer anstår ett parti som opinionsmässigt utgör Sveriges andra största genom att börja agera som en mer ansvarstagande och självsäker ledare än som vildhunden som springer in så fort någon öppnar dörren och håller fram ett köttben – och låter sig spelas för andras syften.

Och Ebba Busch Thor kunde, om det är lösningar i sjukvårdsfrågan hon verkligen vill åstadkomma, liksom att skapa ett samtalsklimat där alla kan tala med alla om politiskt sakinnehåll, ha skapat ett lunchmöte med de främsta experterna dit hon bjöd alla andra partiers ledare med syfte att leta konstruktiva samarbetspunkter. Oavsett vilka som valt att tacka ja hade det varit svårt för de andra att ägna sig åt den tröttsamma schlager som just vevats ett varv till. Och det är också möjligt att värdet hade blivit större för samhällsutvecklingen som helhet, än de kortsiktiga opinionsvinster som just inhöstats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons