Annons

Elisabet Andersson:Konsten att hitta det autentiska

Ska Stockholms slott vara gult eller brunt? Vad är värt att lyfta fram i en byggnads livshistoria? Fredric Bedoire beskriver restaureringskonstens utmaningar i en rikt illustrerad bok

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bauhausskolan i Dessau Tyskland

Foto: STAFFAN LÖWSTEDTBild 1 av 1

Bauhausskolan i Dessau Tyskland

Foto: STAFFAN LÖWSTEDTBild 1 av 1
Bauhausskolan i Dessau Tyskland
Bauhausskolan i Dessau Tyskland Foto: STAFFAN LÖWSTEDT

I början av sommaren lade Tysklands president Joachim Gauck grundstenen till det barockslott som ska återuppbyggas i Berlins absoluta centrum. Slottet skadades under kriget, och sprängdes senare av DDR-regimen. Nu är det på väg att återuppstå med kraftigt murverk i tegel och överdådiga skulpturala utsmyckningar.

Ett sådant projekt väcker naturligtvis känslor. Men det är inte bara återuppbyggnaden av ett historiskt byggnadsverk som kan vara kontroversiell. Även när historiska byggnader restaureras kan debatten bli hätsk.

Restaurering handlar om att återställa en byggnad i ett tidigare skick. Restaurering berör därmed frågor om original och kopia, respekt och respektlöshet, autenticitet och förvanskning. Här finns frågor om moral – och förutsättningar för debatter och politiska utspel. Ska Stockholms slott vara gult eller brunt? Ska Kirunas byggnadsminnesförklarade stadshus demonteras och byggas upp på nytt, när staden flyttar? Hur gör man med en historisk byggnad som förstörts i krig eller brand – bör den bevaras som ruin eller återuppbyggas?

Annons
Annons

Svaren på sådana frågor har skiftat sedan restaureringskonsten föddes på 1700-talet. Olika doktriner har presenterat olika modeller för hur man kan vara ärlig mot historien och byggnaden. I takt med att nya generationer byggnader åldras väcks samtidigt nya frågeställningar; i dag är det inte minst modernismens arkitektur, skapad för att vara ”modern” men nu en del av historien, som är aktuell för restaurering.

Om restaureringskonstens utveckling, och de frågor som väcks i mötet med gamla byggnader, har
Fredric Bedoire skrivit
Restaureringskonstens historia (Norstedts). Det är en rikt illustrerad bok, späckad med exempel. Arkitekturhistorikern Fredric Bedoire, i många år verksam vid Konsthögskolans utbildning i restaureringskonst, skriver här om ett ämne de flesta av oss kommer i kontakt med. På semesterresor besöker vi byggnadsverk och stadsdelar som restaurerats, på hemmaplan tar vi del av diskussioner om hur det gemensamma kulturarvet ska hanteras.

Om restaurering en gång handlade om att lyfta fram ett ärorikt förflutet, som del av en nationell manifestation, så ska restaurering i dag ofta möta kommersiella intressen – besöksnäringen och upplevelseindustrin behöver de historiska miljöerna. Restaurering har blivit ett globalt fenomen som omgärdas av internationella konventioner och, menar kritikerna, ibland resulterar i ”turistarkitektur”.

Samtidigt har handfast restaureringsarbete allt mer blivit något som engagerar privatpersoner. I Sverige tog byggnadsvårdsintresset fart på 1970-talet. Många villaägare och bostadsrättsinnehavare funderar i dag på hur årsringar och patina ska behandlas, och speciella byggnadsvårdsbutiker erbjuder allt från kakelugnar till funkisdörrar för dem som drömmer om att komma närmare ett originalskick.

Annons
Annons

Vad är då restaurering? Fredric Bedoire glider ganska snabbt förbi frågan; fick man önska sig något så är det att boken, som är kronologiskt uppbyggd, även innehöll ett teoretiskt kapitel som benade ut några grundläggande frågor kring restaureringskonst. Ordet restaurering har, konstaterar han, använts mycket olika. Gränserna gentemot renovering och rekonstruktion är ofta flytande; inte sällan är det en renovering eller uppdatering av tekniska installationer som föranleder en restaurering.

Men restaurering innebär – till skillnad från ren renovering – en ambition att lyfta fram och förhålla sig till historien. Alla byggnader åldras och förändras; de råkar ut för slitage, förfall, ombyggnader och tillbyggnader. Restaureringsarkitektens uppgift är att värdera olika tidsskikt och skapa en konstnärlig helhet.

Syftet är alltså att återställa, men frågan är till vad. Ska byggnaden återfå den utformning den ursprungligen hade, eller ska senare tidslager träda fram och vittna om olika epoker i byggnadens historia?

I dag är svaret ofta att olika historiska lager, och olika tiders stilideal, tillåts leva vidare. Autenticitet värderas högt. Men länge rådde principen om stilenlighet; i sin iver att uppnå en enhetlig stil, ett estetiskt idealtillstånd, rensade man bort tillskott från olika epoker. Dessutom gjordes tillägg och ”förbättringar” på ett sätt som är otänkbart i dag.

En tidig representant för stilenlighetens arbetssätt var arkitekten James Wyatt, som i slutet av 1700-talet genomförde hårdhänta ingrepp i några av Englands finaste katedraler; Wyatt kastade bland annat ut gamla inredningar i syfte att renodla byggnaderna i en allmänt hållen gotik – något som gav honom öknamnet ”Wyatt, the destroyer”.

Annons
Annons

Redan på 1790-talet uppstod alltså en restaureringsdebatt, och under 1800- talet hårdnade diskussionen som engagerade många författare och intellektuella. I Sverige gav sig Verner von Heidenstam in i debatten med stridsskriften ”Modern barbarism”, där han fördömde stilrestaureringarna som enligt honom gjorde byggnaderna livlösa.

Restaureringskonsten och dess olika doktriner brukar beskrivas som en del av det moderna samhället. Visst har man alltid tagit hand om gamla byggnader och monument, men restaureringskonsten växte fram i en tid som präglades av franska revolutionen, industrialismen, kapitalismen och den moderna naturvetenskapen. Fredric Bedoire beskriver hur det nya samhället födde en längtan efter det historiska och gamla. Samtidigt ökade kunskapen om de historiska arkitekturstilarna – man ansåg sig, på vetenskaplig grund, kunna återställa en byggnad till ett renodlat, ursprungligt skick (eller det skick byggnaden borde ha haft, enligt 1800-talets tankemodell).

Den inflytelserike franske restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc skrev att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Hans idéer om stilenhetlighet spreds över Europa, och i Sverige genomförde Helgo Zettervall domkyrkorestaureringar enligt Viollet-le-Ducs principer.

I England gick konstkritikern John Ruskin och konstnären William Morris till hårt angrepp på restaureringsarkitekterna som skalade bort gamla tidslager. Ruskin betraktade patina som ett värdefullt smycke. För honom var restaurering det värsta öde som kunde drabba en byggnad; autenticiteten försvann, resultatet blev en ny byggnad. Ruskins recept var i stället ett omsorgsfullt underhåll för att undvika restaurering. Även Morris menade att restaurering borde ske till ett minimum; en byggnad skulle ha rätt att åldras med sina årsringar och skavanker.

Annons
Annons

1800-talets restaureringsiver väckte allt starkare motstånd, och i början av 1900-talet utvecklades nya principer som betonade att samtliga skikt i en byggnad utgjorde viktiga historiska dokument. Målet var inte längre att föra tillbaka byggnaden till en enhetlig, historisk stil.

En internationell konferens resulterade 1931 i manifestet ”The Athens charter”, som slog fast att patina hade ett värde. För att inte lura betraktaren skulle nya tillägg utföras i samtidens stil; det nya skulle vara synligt men helst inte medföra stora förändringar. Detta stämde väl med modernismens uppmaningar om ärlighet och vikten av att skilja gammalt från nytt.

I Sverige myntades begreppet kulturminnesvård av arkitekten och konsthistorikern Sigurd Curman. 1938 bildades Riksantikvarieämbetet; kulturarvet spelade en viktig roll i skapandet av det moderna Sverige. Det förflutna bildade en tydlig fond till det nya och stod på så sätt i moderniseringens tjänst.

De stora stilrestaureringarnas tid var förbi. Samtidigt, konstaterar Bedoire, upprepades ibland samma mönster som präglat 1800-talets omfattande stilrestaureringar. Nu blev det ett stigmatiserat 1800-tal som smakrestaurerades bort, i Sverige ofta med stöd av Riksantikvarieämbetet. Ofta förordade myndigheterna dessutom moderna material i gamla konstruktioner, med olyckliga följder.

Arkitekten Ove Hidemark lyckades dock utmana de moderna materialens herravälde. För honom handlade autenticitet inte minst om att avstå från att föra in främmande ämnen i byggnaden. Hans restaureringsarbeten med traditionella material och tekniker, som väckte internationell uppmärksamhet, var samtidigt del av en ekologisk rörelse.

Annons
Annons

Ove Hidemark var också den som blev ansvarig för återuppbyggnaden av Katarina kyrka i Stockholm, som utsattes för en förödande brand 1990. Men det var inte någon självklarhet att kyrkan skulle återuppföras. Rekonstruktioner har tidvis varit otänkbara; när den lilla empirebyggnaden Borgen på Gärdet förstördes i en brand 1977 ansågs det först som en ohederlig historieförfalskning att bygga upp den igen.

Med postmodernismen kom dock en mer tillåtande syn på rekonstruktioner och pastischer. Och restaureringskonsten präglas numer av pluralism. Olika byggnader kräver olika förhållningssätt, ibland kan skilda restaureringsdoktriner samsas i ett och samma projekt. I Neues Museum i Berlin, ett av de senaste årens mest hyllade restaureringsprojekt, blandas rekonstruktioner, defekter och samtida tillägg.

Restaureringskonstens metodik och tekniker har utvecklats dramatiskt, och i dag ställs höga krav på undersökningar och dokumentation vid förändringar av kulturklassade byggnader. Tillgången på lämpliga material och produkter har ökat. Samtidigt flyttas hela tiden gränserna för vad som behöver restaureras och vad som betraktas som värdefullt. De senaste decennierna har intresset riktats mot industrimiljöer, och ett av Europas mest spektakulära världsarv finns nu i Ruhrområdet där ett industrilandskap bevarats och levandegjorts.

Hanteringen av industrimiljöer kräver andra kunskaper än vården av slott och kyrkor. I dag innebär också 1900-talsmodernismen nya utmaningar för restaureringskonsten; modernismen kan inte restaureras med linoljefärg. Här står man inför vittrande konstruktioner i armerad betong och byggnader som uppförts med kortlivade syntetiska material och massproducerade delar som inte längre finns på marknaden. Bevarandefrågan har ställts på sin spets i Viborg, konstaterar Fredric Bedoire, där restaureringen av Alvar Aaltos berömda bibliotek med sönderrostat stål i den armerade betongen snarast innebär nybyggnad.

Annons
Annons

Varför ska man då alls vårda och restaurera gamla byggnader? Och vilket värde har byggnadsarvet för människor? Det är stora frågor som inte besvaras i denna bok. Men de är aktuella i Sverige, där regeringen vill minska det statliga ägandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Inom kort presenteras en utredning om statens framtida innehav av kulturmiljöer.

Samtidigt är restaurering och kulturmiljövård växande globala fenomen, och även i ett land som Kina – som gått hårt åt sitt kulturarv på senare år – växer nu intresset för restaurering. Fredric Bedoires bok tar dock bara upp exempel från Sverige och Europa. Det kan vara rimligt med tanke på att restaureringskonsten växte fram i Europa, men nog hade det varit intressant att också få utblickar till andra kontinenter – inte minst till USA, och de restaureringar som där gjorts av tidiga skyskrapor och modernistiska ikonbyggnader.

**Elisabet Andersson
**
Reporter på SvD. Hon belönades 2010 med Sveriges arkitekters kritikerpris

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons