Annons

Att leva med hålet efter ett barn som mördats

”Jag berättar om Robin för att han inte ska reduceras till en siffra i statistiken”, säger Carolina Sinisalo.
”Jag berättar om Robin för att han inte ska reduceras till en siffra i statistiken”, säger Carolina Sinisalo. Foto: Yvonne Åsell

Antalet dödsskjutningar har mer än fördubblats på fem år. Och många har drabbats av det eskalerande våldet.

En av Carolina Sinisalos söner sköts till döds och en skadades svårt. Rene Lobos är gängledaren som klev av den kriminella banan.

I dag vill båda hjälpa andra att välja livet före döden.

Under strecket
Publicerad

Familjen har stannat kvar i Akalla, trots att kulhålet utanför porten gör att de dagligen blir påminda om mordet för drygt två år sedan.

Foto: Yvonne ÅsellBild 1 av 3

Robin var bara 15 år när han sköts till döds utanför sin egen port i Akalla.

Foto: Yvonne Åsell Bild 2 av 3

”Jag är uppvuxen i Rinkeby med alkoholiserade föräldrar, men mina barn går inte runt och skjuter andra för det. Och min dotter Diana, såg hela händelsen, men har bra betyg i skolan och hon är uppvuxen här. Så det går, man får bara inte bli ett offer”, säger Carolina Sinisalo.

Foto: Yvonne ÅsellBild 3 av 3

Familjen har stannat kvar i Akalla, trots att kulhålet utanför porten gör att de dagligen blir påminda om mordet för drygt två år sedan.

Foto: Yvonne ÅsellBild 1 av 1

Hon har vid det här laget berättat många gånger om chocken och sorgen efter att hennes 15-årige son Robin sköts till döds och hans fem år äldre bror Alejandro skadades svårt. Ändå blir Carolina Sinisalo fortfarande helt utmattad av att tvingas gå igenom allt ännu en gång.

”Förlamande” är det ord hon själv använder.

Därför tar vi det snabbt. Den 19 januari 2016 fick polisen in ett larm om skottlossning i Akalla. En okänd man hade gått fram och skjutit två pojkar utanför porten till deras hem. Robin träffades i huvudet och dog av sina skador. Alejandro sprang försökte fly, men sköts med flera skott. Han är sedan dess förlamad från midjan och ned. Brottet har ännu inte klarats upp.

– Förutom sorgen och allt skitsnack efteråt om mina pojkar, att de skulle vara djupt kriminella, så går en mördare fri någonstans därute.

Familjen har stannat kvar i Akalla, trots att kulhålet utanför porten gör att de dagligen blir påminda om mordet för drygt två år sedan.
Familjen har stannat kvar i Akalla, trots att kulhålet utanför porten gör att de dagligen blir påminda om mordet för drygt två år sedan. Foto: Yvonne Åsell
Annons
Annons

Carolina Sinisalo tar ett djupt bloss och låter glöden lysa upp ett hål i det grönmålade planket vid den prydliga entrén till höghuset.

Tystnaden var jättehemsk – var inte mina barn lika mycket värda?

– Där, kulhålet är en påminnelse om vad som hände. Jag hade en lykta och en minnessten här tidigare. Men föreningen städade bort det, utan att ens fråga mig. Det gjorde ont. Många tycker väl att vi borde flytta, men Robin finns kvar i det här huset.

I lägenheten, som i dag är täckt av bilder på Robin, satt Carolina Sinisalo efter den fruktansvärda händelsen och väntade på att telefonen skulle ringa. Att medierna skulle vilja rapportera om varför två personer, varav ett barn, hade blivit skjutna mitt på dagen. Men ingenting hände.

– Tystnaden var jättehemsk, särskilt som allt handlade om ett annat fall – jag vill inte trampa andra föräldrar på tårna för att de har sin sorg – men hon kom inte från orten. Var inte mina barn lika mycket värda?

Hon bestämde sig för att själv kontakta media. Och många kände sig manade att berätta om händelsen, men alltsammans gick snart över styr i så måtto att Carolina Sinisalo kände att hennes barn målades ut som kriminella, samtidigt som hon överhopades med samtal och frågor inte bara från media.

– Jag blev hela Sveriges terapeut. Unga tjejer ringde och pratade om sina problem och sa att du är ju en sådan mamma som jag vill ha. Visst, kan jag rädda ett barn så ställer jag gärna upp, men det höll på att ta livet av mig.

Titta på mig, till sist står man upp. Det kommer att göra ont resten av livet, men man måste kämpa.

Annons
Annons

Hon fick kontakt med Fryshuset som hjälpte henne att sätta gränser. Så småningom kunde hon bistå andra genom att berätta om sin historia i föreläsningsform.

– En gång kom en mamma kom fram och berättade att hennes son hade blivit skjuten tre veckor tidigare. Hon frågade hur man kan fortsätta leva som mamma efter en sådan sak. Jag blev slängd i väggen av bara frågan.

...så vad svarade du?

– Jag tänkte noga och sa att det måste få ta sin tid. Titta på mig, till sist står man upp. Det kommer att göra ont resten av livet, men man måste kämpa.

Läker du genom att prata?

– Det är en bearbetningsprocess som vi delvis gjort i offentligheten. För även om det är jobbigt, så finns inget bättre för mig än mina barn och att få prata om Robin eller Alejandro.

Och hon berättar med stor respekt om Alejandro, som fortsatt är förlamad och sitter i rullstol, men i dag lever sitt eget liv. Han har flyttat hemifrån, spelar rullstolsrugby och har suttit i panelsamtal med statsministern. Som ung begick han några brott, som stölder och personrån.

Varför bröderna hamnade i den direkta skottlinjen är fortfarande oklart. Alejandro har tidigare berättat för SVT att han var ovetande om att det fanns en hotbild och att någon kan ha retat sig på hans attityd. Men när vapnen ersätter knytnävar så blir resultatet förödande, något som Carolina och Alejandro tagit fasta på och startat den ideella organisationen Fuck våldet – för att förhindra att fler unga får sätta livet till på våra gator.

Trots det har antalet skjutningar ökat i Sverige och bara i Stockholm finns i dag 135 pågående mordutredningar. Och hittills är de socioekonomiskt utsatta förorterna värst drabbade.

Annons
Annons

Robin var bara 15 år när han sköts till döds utanför sin egen port i Akalla.

Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 2

”Jag är uppvuxen i Rinkeby med alkoholiserade föräldrar, men mina barn går inte runt och skjuter andra för det. Och min dotter Diana, såg hela händelsen, men har bra betyg i skolan och hon är uppvuxen här. Så det går, man får bara inte bli ett offer”, säger Carolina Sinisalo.

Foto: Yvonne ÅsellBild 2 av 2
Robin var bara 15 år när han sköts till döds utanför sin egen port i Akalla.
Robin var bara 15 år när han sköts till döds utanför sin egen port i Akalla. Foto: Yvonne Åsell

Carolina Sinisalo är själv uppvuxen i Rinkeby med alkoholiserade föräldrar och menar att våldet alltid har varit närvarande, men att det har gått från knytnävsslag till vad som framstår som avrättningar. Hur ska vi då göra för att bryta den onda cirkeln?

Butiker som stängt, skolsköterskor utan tider, hårt belastad poliskår och banker som lämnat förorten, spelar roll för det utanförskap som finns i våra förorter. Men hon menar att ”folket” ändå har det största ansvaret – och särskilt föräldrarna.

Man måste jobba med hela familjen direkt när man ser att barnen är på väg år fel håll.

– Om skolan ringer dig för att ditt barn inte sköter sig så är det ditt ansvar att gå dit och sitta med ungen och se till att den är där. Med det sagt så skiter inte ortens föräldrar i sina barn. Men om du själv saknar sysselsättning, kanske är deprimerad och inte ens dina egna barn respekterar dig inte – då har du ingen självrespekt. Lägg därtill att när du till sist ber om hjälp, så får du ingen.

Hon lyfter på kepsen och drar handen genom håret, skakar på huvudet och konstaterar att det finns ett stort förebyggande arbete att göra. För barnens skull. Och vår gemensamma framtid.

– Många människor här vet varken sina rättigheter eller skyldigheter. Visst vi är lite mer utsatta i orten och utlandsfödda har det ännu lite svårare, men då krävs det att man jobbar extra hårt.

Hon gillar inte offerkoftor. Varken att hänga på andra eller att själv gömma sig i. Men för att de unga som ändå har hamnat snett och fastnat i kriminella sfärer så handlar det om att agera snabbt, menar Carolina Sinisalo.

– Det kan ta flera veckor innan någon reagerar och då går ungdomen tillbaka till gänget. Man måste jobba med hela familjen direkt när man ser att barnen är på väg år fel håll.

”Jag är uppvuxen i Rinkeby med alkoholiserade föräldrar, men mina barn går inte runt och skjuter andra för det. Och min dotter Diana, såg hela händelsen, men har bra betyg i skolan och hon är uppvuxen här. Så det går, man får bara inte bli ett offer”, säger Carolina Sinisalo.
”Jag är uppvuxen i Rinkeby med alkoholiserade föräldrar, men mina barn går inte runt och skjuter andra för det. Och min dotter Diana, såg hela händelsen, men har bra betyg i skolan och hon är uppvuxen här. Så det går, man får bara inte bli ett offer”, säger Carolina Sinisalo. Foto: Yvonne Åsell

Hon följer oss till porten för hunden behöver rastas. Carolina berättar att det är Robins hund. Han hade länge önskat sig en amstaff-pitbull som skulle heta Reina.

– Nu har han fått det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons