Annons

Lotta Lotass:Konsten att se ett landskap som inte längre finns

Uråldriga megaliter på den engelska slätten och ”erosionssår” i branten nedanför Kiviks marknad: brittiske Paul Nash och svenske Gert Aspelin är två konstnärer som har fascinerats av spåren efter försvunna världar och som fått oss att se landskapet på ett nytt, oväntat sätt.

Under strecket
Publicerad

Megaliterna i Avebury, England, samt Paul Nashs "Landscape of the megaliths" (beskuren).

Foto: IBL

Megaliterna i Avebury, fotograferade under vintersolståndet 22/12 2006.

Foto: David Pearson/IBL

”Equivalents for the megaliths” av Paul Nash.

Gert Aspelins ”Kivik”, färgserigrafi från 1978.

”Parafras” av Gert Aspelin, 2009.

Megaliterna i Avebury, England, samt Paul Nashs "Landscape of the megaliths" (beskuren).

Foto: IBL
Megaliterna i Avebury, England, samt Paul Nashs "Landscape of the megaliths" (beskuren).
Megaliterna i Avebury, England, samt Paul Nashs "Landscape of the megaliths" (beskuren). Foto: IBL

Sommaren 1933 besöker den brittiske konstnären Paul Nash stensättningen i Avebury med dess ­väldiga megaliter. Upplevelsen av platsen gör djupa avtryck i hans konstnärskap, med verk som ”Landscape of the megaliths”, ”Circle of the monoliths” och många fler. 

På Aveburys slätt står stenarna förvisso orörliga, men i Paul Nashs målningar tycks de vandra långsamt över fälten. Landskapsmåleriet blir här nära nog en porträttkonst. De knaggliga stenblocken liknar närmast Goltzius eller Heemskercks teckningar av Belvedere-torson, blir av tid och erfarenheter slipade kroppar. 

I essän ”Stones” skriver Nash om hur han alltmer upptäcker stenpersonligheter, gestalter i egen rätt med en egen tidsuppfattning, många gånger långsammare än vår. Stenarna bär bokstavligen historiskt vittnesbörd med århundradena synbart registrerade på sina fårade ytor. J G Ballard ska komma att om­gestalta det megalitiska motivet i sin novell ”The waiting grounds” där den kosmiska ­historien återfinns i ett slags kodifierad kilskrift inhuggen på en samling väldiga stelar. På ­omslaget till novellsamlingen ”The voices of time” lyfts de sublima stenformationerna fram i den legendariske science fiction-illustratören Richard M Powers karakteristiskt suggestiva bild. 

Annons
Annons

Megaliterna i Avebury, fotograferade under vintersolståndet 22/12 2006.

Foto: David Pearson/IBL

Som fästpunkter i landskapet berättar stenarna i Avebury om en förgången tid. Nash tar intryck av deras linjer, massor, ytor och erfar att de antyder en annan verklighet, en super-verklighet. De är, skriver han, dramatiska i kraft av sin ålder, av att vara lämningar av en försvunnen, i stort sett okänd civilisation.

Megaliterna i Avebury, fotograferade under vintersolståndet 22/12 2006.
Megaliterna i Avebury, fotograferade under vintersolståndet 22/12 2006. Foto: David Pearson/IBL

Avebury köptes 1924, i en räddningsoperation, av arkeologen Alexander Keiller, pionjär inom flygfotografi, som då börjat få avgörande betydelse för fältarbetet. Fornåldriga strukturer, osynliga på marken, framträdde, studerade ovanifrån, i växtlighetens och jordens mönster. Nash intresserade sig för dessa fågelperspektivets landvinningar och om­satte dem i sitt måleri i synkron gestaltning av en plats förändringar. I ”Landscape of the ­megaliths” använder han sig av ett slags fågelperspektiv, i akt och mening att destillera platsens ande, dess genius loci, ett begrepp han ofta återkom till. I ”Landscape at large” tillför fågelperspektivet rörelse till ett collage där marmorerat papper blir vattenvägar, sanddyner, bitar av bark och skiffer blir klippformationer, stenar. Allt tycks tydliggöra i minnet verkande kraftfält, ur historien frambrytande gravitationslinjer, en ur formernas av tiden omdanade relationer oupphörligt alstrad energi.

Annons
Annons

Flera konstnärer i Nashs samtid, som Barbara Hepworth och Henry Moore, intresserade sig för megaliternas kraftfullhet. John Piper skrev om flygfotografiets möjligheter och hur konstnärliga utforskningar av de förhistoriska monumenten samtidigt var en utforskning av ett till abstraktion gränsande formspråk där en förgången, nästan otydbar historia kunde avlyssnas. I collaget ”Avebury (or Archaeological Wiltshire)” låter Piper ­olika perspektiv samspela i gestaltning av gravhögar, monoliter, fält, slätter, berg.

Nash återvände ständigt till platser där tiden gjort avtryck i form av försvunna bosättningar, bortglömda riter eller där istiden, vattnets skärningar, vindens slipande omdanat landskapet. Här fann han de eroderade former som framstod som i sin omgivning främmande element. Han experimenterade med formernas relationer, inte minst i sina fotografiska arbeten. Pirerna i Dymchurch vilar fasta, tunga i det ständigt föränderliga havet. Döda ting ges liv: de väldiga, till silverglans vindbitna fallna träden på det fält Nash ­kallade Monster Field; träd vilka han sökte skildra som vore de människor. Senare skulle han gestalta störtade tyska flygplan som döda metalliska fåglar i det engelska landskapet.
I ”Equivalents for the megaliths” utforskar Nash, närmast i surrealismens eller Giorgio de Chiricos anda, megaliterna. Här gör han dem till renodlade geometriska cylindrar och rektanglar, oförklarliga arkitektoniska objekt utplacerade på en böljande äng med en fornborg i bakgrunden. Uråldrig historia och ­slipad hypermodernitet i ett kraftalstrande möte. 

Annons
Annons

”Equivalents for the megaliths” av Paul Nash.

”Equivalents for the megaliths” av Paul Nash.
”Equivalents for the megaliths” av Paul Nash.

Genom att abstrahera formerna gör Nash det möjligt att se landskapet på ett nytt, oväntat sätt, som när Cézanne om och om igen på nytt ser och låter betraktaren på nytt se Mont Sainte Victoire. Att genom abstraktion så synliggöra ett landskap, en historia gör Nash till en föregångare till 60-talets land art. Lik­heterna mellan exempelvis ”Dymchurch Steps”, en studie av hamnen i Dymchurch, och Robert Smithsons ”Proposal for a monument on the Red Sea” är påfallande. Monumenten vilar här tunga, massiva, likt konstruktioner från främmande världar, som hämtade ur en berättelse av Arthur C Clarke eller Charles Sheffield. 

Även i intresset för det förgångnas nutid förenas Nash och Smithson. Inte minst tydligt blir detta i den av Nash sammanställda reseguiden över Dorset, utgiven av Shell 1936. Guiden inleds med en bild på en dinosaurie, en av Dorsets tidigaste invånare; ett Dorset som är, skriver Nash, ärrat och fårat av det förflutna. I stället för den traditionella reseguidens fotografier av sevärdheter återfinns här collage där förhistoria och samtid utan kommentarer blandas. Inspiration kom bland annat från Georges Batailles tidskrift Documents (1929–30) där kulturhistorien framställs som ett akronologiskt icke-hierarkiskt montage av figurer och former. Som ­reseguide leder ”Dorset Shell Guide” därvid tanken till Robert Smithsons ”A tour of the monuments of Passaic, New Jersey” där, i en omvänd rörelse, det nutida framställs som förgånget och Passaic, med sina rörledningar, parkeringsplatser, stålstrukturer, får ersätta Rom som den eviga staden.

Annons
Annons

Gert Aspelins ”Kivik”, färgserigrafi från 1978.

I sin bok ”Sandskrift” (1988) beskriver den svenske konstnären Gert Aspelin hur han, en eftermiddag i slutet av maj 1972, drabbas av ”häftig svindel inför åsynen av det triangulära erosionssåret i branten nedanför Kiviks Marknadsplats”. Upplevelsen, en landskapsepifani, blir en brytpunkt i hans konstnärskap. Han in­leder ett mångårigt arbete med att i varierande material företa undersökningar av sandplatån, tolka landskapets berättelse om ­erosion, vind och vatten. Former och formationer urskiljs och sammanställs i konstnärlig forskning kring geologi och geomorfologi.

Gert Aspelins ”Kivik”, färgserigrafi från 1978.
Gert Aspelins ”Kivik”, färgserigrafi från 1978.

Avgörande för Aspelins arbete var mötet med Jackson Pollocks ”Out of the web” i Lunds konsthall 1963. Pollock har i målningens färglager, ändå inpå masoniten, skrapat fram biomorfa eller geologiska former i samspel över eller i ytan, former vilkas motsvarigheter återfinns i sandbrantens ärrade sluttning. 

Pollock uttryckte tidigt en önskan om att arbeta med mark, sten, terräng. Robert Smithson såg hans arbete med att fästa bland annat stenar på flera av sina dukar som en ­tidig form av land art, verk där begreppet ”målning” löstes upp och bröts ned i sedimentära koncept. Pollocks droppmålningar fann en motsvarighet i Smithsons flödesverk, som det i ett grustag utanför Rom iscensatta ”Asphalt rundown”: ett lass het asfalt tippas nedför en ärrad klippa, väller långsamt ned mot klippväggens fot och stelnar i en djupsvart form. Den nyss stelnade asfalten för­enas med den sedan urminnes tid stelnade stenen: tid och förlopp fäst och registrerat. Som en hommage till Smithsons verk gör Gert Aspelin ”Parafras” där sandbrantens ljusa parti inverterats till bläcksvart. Genom att omskapa tidens i marken avsatta spår till mörker tycks Aspelin ge en bild av det historiens svindlande djup som vilar under existensen. Där Smithson gestaltar tid genom nedbrytning – asfalten kommer att försvinna – påminner Aspelin i sin hommage om att försvinnandet inte är absolut: det rör sig endast om förvandling.

Annons
Annons

”Parafras” av Gert Aspelin, 2009.

”Parafras” av Gert Aspelin, 2009.
”Parafras” av Gert Aspelin, 2009.

I ”Sandskrift” berättar Aspelin om hur han läser Peter Handkes ”Långsam hemkomst” och känner att romanen är skriven just för honom. Geologen Valentin Sorger befinner sig där i ett ödsligt landskap nära polcirkeln. Där, i ensamheten, blir det nödvändigt att i varje ögonblick ”ha avstånden till hands; att vara säker på lutningsvinklarna; att ha en aning om materialet och skiktningarna i den mark han befann sig på, åtminstone till ett visst djup; att först genom mätning och gränsdragning över huvud taget skapa sig rum, som ’rena former på papperet’, med vilkas hjälp han emellertid även fogade samman sig själv”. Sorger återvänder till ett visst landskaps­avsnitt som han dagligen tecknar av. Det blir en del av hans egen historia, en ankarpunkt för honom själv, till slut en ”mänsklig dal i en tänkbar evig fred”. På samma sätt återvänder Aspelin till sandsluttningen; ett återvändande som i hans konstnärskap speglas av bustrofedons pendlande rörelse, stiliserad i flera av hans verk. Bustrofedon, oxplöjarskriften, fram och därefter åter, är en avsökandets, bearbetandets rörelse, i så måtto lik den kierkegaardska gentagelsen: det nya som upprepning, kunskapen som erinring.

Ställd inför sluttningens revor, ojämnheter, rännor, inför det ogripbara, föränderliga i deras rumsliga relationer, finner Aspelin en tydning i ett av Lantmäteriets flygfotografier. Landskapets samband uppenbaras. Dess historia, såväl den moderna i marknadsbesökarnas upptrampade gator, som dess uråldriga, i istidens utgrävningar av marken, blir avläsbara genom fågelperspektivet. Skikten i landskapets palimpsest, där historiens lager täcker varandra, kan i samtidighet studeras. Tid och minne görs rumsliga och det föränderliga, undflyende blir till dels möjligt att fästa. Aspelin beger sig upp i en Cessna för att själv se landskapet uppifrån. Där öppnas en möjlig väg till det han söker: en ”tematisk variation med omväxlande ’stämföring’: ett landskapspartitur”. I bokverket ”Närläsning” visas utsnitt av landskapet i form av detaljer från flygfotografiet, digitalt bearbetade, laserutskrivna, samtidigt måleriska och märkligt rörliga, tidsvittnen, på samma gång tidlösa och till brädden fyllda av sin historia. 

Flygningen över landskapet är en resa bakåt i tiden. Så förenas Paul Nash och Gert Aspelin, med bruket av fågelperspektivet som forskningsmetod, i gestaltandet av förgänglighetens eviga verkan. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons