Annons

Torgny Nordin:Konsten att se redan skådade fåglar

Världens fåglar är kända och systematiserade. Men att bestämma en fågels art och lista den är inte detsamma som att se fågeln i landskapet den ingår i. En ny bok väcker tankar kring människans känsla för fåglar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Pumpan hette hon och var under nio år Björn von Rosens skyddsling och vän. I den klassiska ”Samtal med en nötväcka” från 1966 skildras hur förtroende och tillit – och inte så lite förväntan – utvecklades mellan författaren och den nötväcka som av von Rosen fick namnet Pumpan. Det är en enastående liten bok som sina knappa 90 sidor till trots intar en framskjuten position i svensk fågellitteratur.

Vad som gör ”Samtal med en nötväcka” intressant och viktig är emellertid inte, eller i vart fall inte i första hand, att boken uttrycker linneansk upptäckaranda och skickligt skildrar ett – högst oväntat – möte mellan människa och fågel. Snarare handlar det om att von Rosen, långt bortom sentimentalt betraktande, artikulerar en känsla av tillhörighet: att vi med fåglarna delar viktiga aspekter av tillvaron.

Hos von Rosen framskymtar en tanke om att naturumgänget inte så mycket handlar om att ha som att se, med betydelsen förnimma med fler sinnen än endast synen. Kanhända är det att läsa in för mycket hos honom, men bortom artsamlandet – att skaffa sig och därmed ha en art – öppnar sig oanade världar för den som också försöker att verkligen se. Många skulle säga att detta är självklart och distinktionen därmed poänglös, men faktum är att dagens bilburna, av teknisk utrustning tungt bestyckade och i ofta väldefinierade reservat vid särskilda utkiksplatser pågående fågelskådande alltmer handlar om att ha – och alltmindre om att se.

Annons
Annons

Från den där sommaren 1956, när Pumpan för första gången fattade mod och nappade en nöt ur Erik von Rosens kupade hand, förändrades författarens trädgård. Eller rättare sagt, von Rosens relation till trädgården blev en annan än tidigare och han började också röra sig i den på ett nytt sätt. Och om Pumpan en dag inte stod att finna, var hon ändå märkligt närvarande. Detta är självklart och von Rosen gör heller ingen poäng av saken, han nämner det knappt ens. Vad som är intressant och tankeväckande är dock hur somliga landskap kan konstitueras av fåglar.

Werner Aspenström skriver i ”Tidigt en morgon sent på jorden” om lärkorna – att han menar sånglärkorna inses blixtsnabbt när han tecknar platsen: utanför en mellansvensk bondgård med ljusöversvämmade sankmarker ner mot en sjö. ”Lärkorna bearbetar jorden på sitt sätt”, skriver Aspenström och bilden blir med ens glasklar; sånglärkorna hänger högt över åkrarna, drillande, outtröttliga. Kan man tänka på ett sådant vårligt jordbrukslandskap utan sånglärkor? Knappast. För de hänger ihop. Tänker man på lärkorna, tänker man på deras marker. Och tvärtom.

Det är ingen logisk relation. Anstränger jag mig kan jag nog tänka på kvarteren runt Uppsala domkyrka utan kajor. Men det skall till viss ansträngning för att tankeoperationen skall lyckas eftersom domkyrkan, åtminstone för mig, är konstituerad av kajor, flockar med kajor: snattrande, småpratande, skräniga svärmar.

Att vissa landskap är konstituerade av fåglar antyder något väsentligt om djupet i relationen mellan fåglarna och oss själva. Ytterst torde det handla om att de griper tag i oss – om vi verkligen ser dem. Och relationen kan knappast reduceras, i vart fall inte enbart, till att de är föremål för vårt vetenskapliga intresse, objekt för artsamlande och listskrivande eller att de äger estetiska företräden. Snarare är det så att fåglarna väcker känslor i oss därför att de är våra medresenärer. Ja, vi är lika – och samtidigt väsensskilda. Därför väcker de vår nyfikenhet.

Annons
Annons

När Aspenström skriver om lärkorna artikulerar han något uråldrigt i svensk kulturhistoria. Sånglärkan, ursprungligen en stäppfågel, har sjungit över våra åkrar ända sedan de bröts upp. Annorlunda då med kajorna runt Uppsala domkyrka. Fast 800 år är givetvis en mer än tillräckligt lång tid för att etablera relationen i litteratur, skrönor och människors minnen.

Fåglar ingår alltså i vissa landskap på avgörande sätt. Något som dramatiskt kan förändra ens perspektiv när en helt främmande fågel överraskande tar landskapet i besittning. Tänk på flocken med sidensvanar som plötsligt slår sig ner i den dignande rönnen utanför bensinmacken eller snabbköpet! Eller den nordsträckande blåhaken som en dag, under någon timme, smyger under vinbärsbuskarna i en sydsvensk trädgård och med sina magiska sångnummer förvandlar täppan till en vild fjällbjörkskog i Lappland. Sådana platser blir aldrig riktigt desamma igen.

Det växande intresset för fåglar har under de senaste decennierna märkts tydligt även i bokutgivningen. Banbrytande verk som ”Handbook of the birds of the world” utkommer snart med sin avslutande, sextonde jättevolym. Och de sista återstående biogeografiska luckorna, i och runt Brasilien, håller nu på att täckas med förnämliga bestämningsguider. Det är tack vare smärre arméer av hängivna och skickliga amatörornitologer som kunskapen om all världens fåglar nått så långt, och frågan är väl om det finns någon annan gren inom naturvetenskapen där amatörerna haft sådan avgörande betydelse.

Fågelvurmen är emellertid ingen entydig företeelse. Intresset för arter står visserligen i centrum och motiverar det mesta som publiceras, varför skildringar i Björn von Rosens anda är sällsynta. Men ett rart undantag är
Jeremy Mynotts argumentrika bok Birdscapes. Birds in our imagination and experience (Princeton University Press, 367 s).

Annons
Annons

Jeremy Mynott är en hängiven fågelskådare – birder – som tidigare var förlagschef på Cambridge university press. Hans, som det visar sig, humanistiska ingång i ämnet är synnerligen berikande och när han tryfferar sitt resonemang med referenser ur anglosaxisk litteratur och nedslag i europeisk kultur- och vetenskapshistoria är det alls inte för att smycka texten med anekdoter, utan för att det handlar om källor vilka tillför något meningsfullt.

”Birdscapes” är en charmig men spretande essäsamlig. Hugskott blandas med djuplodande reflektion över vad fågelskådande handlar om, dess syfte och hur den inte sällan till besatthet gränsande verksamheten möjligen kan förstås. Frågorna som ställs är betydligt fler än svaren vilket kunde antyda att boken främst var ägnad för filosofiskt lagda ornitologer. Som gammal förlagschef inser naturligtvis Mynott risken av att vända sig enbart till en så försvinnande liten målgrupp, varför boken även innehåller diskussion om naturumgängets fenomenologi i ett bredare perspektiv.

En möjlig invändning mot boken är att den gapar över för mycket. Frejdigt hoppar författaren från fågelsymbolik inom poesin, klassisk konst och på kakburkar till täta resonemang om perception och naturvårdfilosofi – och väldigt mycket mer. Givande är det hela tiden, men det hade måhända inte varit så tokigt om Mynott koncentrerat sig eller skrivit en bok till. Detta bör dock inte uppfattas som mer än en försiktig randanmärkning.

Med hjälp av beskrivningar från egna skådarmödor i främst Storbritannien och USA nalkas Mynott sina vingade vänner – och de som i större eller mindre utsträckning vigt sina liv åt att studera dem. Läsare som i likhet med författaren gungat runt i sjösjukebåtar på Shetlands, druckit öl på Turk’s Head på S:t Agnes eller smugit omkring i buskagen i Central park på jakt efter knepiga fältsparvar lär känna igen sig. Men ortbeskrivningar och minnesbilder är ändå av underordnad betydelse.

Annons
Annons

Centralt för Mynott är fenomenologiska funderingar om hur vi ser och tar till oss fåglarna samt deras gestaltande i poesi, prosa och fältbestämningsböcker. Viktigt i sammanhanget är följaktligen frågor rörande perception, däribland vår förmåga – eller nog så ofta oförmåga – att lägga märke till likheter respektive skillnader. Hur, frågar sig Mynott, kan det exempelvis komma sig att somliga omedelbart ser vilken udda fågel det handlar om långt därborta, medan andra, även nog så vana fågelskådare inte anar något förrän de fått fågeln utpekad för sig? Det tål onekligen att fundera över.

Om blåhaken under vinbärsbusken får för sig att hoppa fram ur dunklet och ut i solljuset är det knappt man tror sina ögon. Det blå – blåklintsblå – bröstet är så grant att man kippar efter andan. Och nästan samma sak gäller för kungsfiskare och blåkråkor och för den delen även Spixaror – fast den sistnämndes praktfullt gråblåa fjäderdräkt blev tyvärr dess undergång.

Mynott gör en stor sak av att blå fåglar är särskilt uppskattade och att det också skulle vara en universell sanning. Blåhaken stärker påståendet, men sanningen är väl att ungefär detsamma går att säga också om röda fåglar. Såväl i vårt land som i till exempel Storbritannien är ju rödhaken djupt älskad, och en svensk jul utan röda domherrar är lika otänkbar som en amerikansk dito utan röda kardinaler.

Vad författaren far efter är att fåglar har skiftande kvalitéer som gjort somliga karismatiska och till våra favoriter medan andra har svårt att väcka någon anklang hos oss. Kanadagäss, grönfinkar och sothöns har inte många beundrare, i vart fall inte i jämförelse med exempelvis sidensvansar, kungsfåglar och tornseglare. De allra flesta, åtminstone de flesta ornitologer skulle tveklöst hålla med. Frågan är dock hur det skall förstås.

Annons
Annons

Mynotts poäng är att olika kvalitéer finns och att de ständigt reproduceras i framför allt poesi och litteratur. Fast vad han egentligen menar med att de ”finns” och vad för slags ontologiska eller andra anspråk han därmed gör förblir oklart. Påpekandet att karismatiska fåglar, som näktergalar och lärkor, tranor och örnar har en särställning i vår kulturhistoria är korrekt. Även om åtskilliga av de kvalitéer som tillskrivits dessa fåglar lätt avfärdas av ornitologerna som rena konstruktioner byggda på missförstånd eller felaktigheter.

Att näktergalen skulle vara en sjusärdeles skönsångare är ett sådant missförstånd. När Jenny Lind kallas för den svenska näktergalen låter det således besynnerligt i känsliga ornitologers öron – vilka hellre kallat henne för den svenska svarthättan eller varför inte den svenska trädlärkan.

Fåglars sång och läten är ett jätteämne Mynott tar tag i genom att diskutera transponering och vilka skiftande notationsapparater olika fågelboksförfattare nyttjar när de kämpar med sina beskrivningar. Dessvärre känner han inte till Erik Rosenbergs språkliga alkemi som resulterade i man faktiskt kan läsa en fågelsång i hans bok och sedan gå ut i markerna och känna igen den – utan att ha hört den förut.

Att fågelläten länge var en specialgren bland svenska fågelskådare är inte att förvånas över. Underbarnet när det gäller fågelläten, särskilt neotropiska, var dock amerikanen Ted Parker som kunde bestämma minst 4 000 arter enbart på lätet. Vid ett tillfälle fick han lyssna på en ljudupptagning från en avlägsen djungel i Bolivia. Bland bakgrundslätena lyckades Parker urskilja ett läte han menade måste tillhöra en okänd myrsmyg. Ett år senare tog sig några ornitologer till platsen och konstaterade att det faktiskt var en för vetenskapen helt ny myrsmyg. Ted Parker omkom i flygkrasch 40 år gammal, under en fågelexpedition i Ecuador.

Ett dilemma Jeremy Mynott egentligen inte alls vill veta av, men trotsigt återkommer till gång på gång ändå, är det postmoderna tillståndet inom dagens fågelskådande. För vi verkar, det är poängen, ha kommit till vägs ände. Nästan allt är gjort: katalogiserat, klassificerat, klart. Världens fåglar är systematiserade och snart sagt varje fjäder utlagd på nätet. Kvar står vi med minnet av nyfikenheten och upptäckarglädjen och inser att vår iver underminerat mycket av det som var själva poängen. Men även om vi har allt återstår det mesta att se.

Torgny Nordin
är kultur- och vetenskapsskribent

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons