Annons
Krönika

Kaj Schueler:Konsten att skildra det obegripliga

KRISHANTERING. Usama bin Ladins död innebär inte ­bara lättnad. Den väcker också mängder av smärtsamma ­minnen till liv för alla som drabbats av al-Qaidas attacker. ­Kanske är litteraturen det enda sättet att kollektivt greppa de riktigt stora katastroferna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Litteraturen efter terrorattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 kännetecknas ofta av en ”undvikandets estetik”.

Foto: NYPD/AP

Litteraturen efter terrorattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 kännetecknas ofta av en ”undvikandets estetik”.

Foto: NYPD/AP
Litteraturen efter terrorattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 kännetecknas ofta av en ”undvikandets estetik”.
Litteraturen efter terrorattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 kännetecknas ofta av en ”undvikandets estetik”. Foto: NYPD/AP

Jakten på Usama bin Ladin har pågått så länge att hans död frigör ett radband av minnen: bombdåden mot ambassaderna i Kenya och Tanzania, Bill Clintons missriktade missilattacker i Sudan och Afghanistan, bomberna på Bali, i Madrid och London. Men framför allt: 11 september-attacken för snart tio år sedan.

Vilka av dessa terrorangrepp som bin Ladin har stått eller inte stått bakom kan vara svårt för en lekman att veta, men ingen behöver tvivla på hans i vissa sammanhang bevisade och för den delen självpåtagna inblandning. Han personifierade attackerna på västerländska värderingar, demokrati och sekulära statsbildningar. Av vissa betraktades han som en hjälte, och anhängare runtom i världen firade och jublade när al-Qaida genomfört ett terrorangrepp. Retoriskt följdes attackerna av ord som seger, rättvisa och hämnd.

Annons
Annons

Begrepp som också – alltför lättvindigt och ackompanjerade av besvärande jubelyttringar – används om den amerikanska insats som ledde till bin Ladins död. Det är inte särskilt svårt att förstå, och sympatisera med, den lättnad som många amerikaner nu känner. Men för de flesta som i likhet med Sally Regenhard förlorade en eller flera anhöriga, är de senaste dagarnas händelser mer en påminnelse om förlust än triumf. Hon säger till Wall Street Journal (3/5) att ”samtidigt som vi nu sätter punkt för Usama bin Ladin är det för familjerna som drabbats ingen avslutning”. Terrorangreppet kommer alltid att påminna henne om den son som inte längre finns vid hennes sida.

Till skillnad från de senaste dagarnas händelser kunde människor överallt i världen via tv och internet följa attacken på World Trade Center i realtid. Själv befann jag mig mitt på redaktionsgolvet. Vi hade i lugn och ro lagt sista handen vid morgondagens litteraturuppslag – böcker av Britt Edwall och Philippe Delerm recenserades och i en kommentar behandlades minnesmärken och monument som handelsvaror.

Plötsligt höjdes tonläget, tv-apparater slogs på och bilderna av flygplan som flög in i WTC attackerade oss åskådare. Mitt i den febrila verksamheten blev jag kolugn. Bilderna och utropen ”Oh my God!” skapade förvisso närvaro men allt kändes ändå fullständigt overkligt. Ett år tidigare hade vi återvänt från några års vistelse i New York och hade många vänner där. Detta hände bara inte. Två månader senare, över Thanksgiving, åkte vi till New York. Inte ens ett besök vid det avstängda Ground Zero förändrade den känsla av overklighet som jag burit på sen den där första dagen.

Annons
Annons

Är det möjligen så att endast skönlitteraturen, fiktionen, kan göra det som synes overkligt verkligt?

Strax efter attackerna började det spekuleras i att detta – som alla stora, dramatiska händelser – skulle stimulera den amerikanska kreativiteten. Tecknaren Art Spiegelman gjorde tidskriften New Yorkers helt svarta omslag ur vilket man kunde urskilja konturerna av de två tornen. Samma omslag använde han senare för sin tecknade berättelse In the shadow of no towers. Välkända författare som Joyce Carol Oates, Don DeLillo, Peter Carey, Michael Cunningham och Ian McEwan skrev snabbt noveller och reflekterande essäer.

Men någon riktig explosion av skönlitteratur med ”nine/eleven” som tema blev det aldrig. I början av 2006 skrev Eva Johansson (SvD 5/2) en översikt där hon konstaterade att de romaner som utkommit mer indirekt använde sig av terrordådet, det var snarare en fond än ett nav i skildringarna. Hon beskriver behandlingen av ämnet som undvikandets estetik och ger i artikeln exempel på den i Paul Austers Dårskaper i Brooklyn, Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, och Michael Cunninghams Märkliga dagar.

Men det skulle dröja ytterligare något år, till 2007, innan den första seriösa romanen med 11 september i fokus utkom, Don DeLillos roman Falling man. DeLillo är en av de främsta skildrarna av den amerikanska samtiden, av dess påträngande verklighet, myter och villfarelser. Efter romaner som Vitt Brus, Mao II och framför allt Under jord var han väl skickad att skriva den definitiva berättelsen.

Annons
Annons

Titeln anspelar på den performanceartist som i boken uppträder vid olika tillfällen hängande på utsidan av byggnader – en referens till bilderna på människor som i desperation slängde sig ut från tvillingtornen. Han blir en symbol för hur konsten försöker omvandla eller utnyttja en tragedi. En tankegång som följer genom hela romanen, som i övrigt är en berättelse om några människor vars mentala tillstånd förändras under och efter terrorangreppet och deras sökande efter normalitet. Även om romanen inte är helt övertygande i sin helhet, är inledningen mästerlig:

”Det var inte längre en gata utan en värld, tid och rum var fallande aska och närmast natt. Han gick norrut i grus och lera, människor sprang förbi honom med en handduk mot ansiktet eller en jacka över huvudet. De höll näsdukar pressade mot munnen. De hade skor i händerna, en kvinna hade en sko i vardera handen, när de sprang förbi honom. De sprang och föll omkull, några av dem, förvirrade och klumpiga, medan all möjlig bråte ramlade ner runt omkring dem, och det fanns människor som tog skydd under bilar.

Dånet låg ännu kvar i luften, det bågnande mullret från raset. Detta var världen nu. Rök och aska vältrade fram genom gatorna och svängde runt hörn, brakade runt hörn, seismiska vågor av rök, med kontorspapper som flimrade förbi, normalformat med skarp kant, som singlade, svepte förbi, spöklika i morgonens töcken.”

För ett ögonblick befinner jag mig där och då – för ett ögonblick blir det till synes overkliga verkligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons