Annons

Torgny Nordin:Kontoristen som väckte kärleken till bushen

Det var först i och med urbaniseringen som Australiens vildmarker fick ett romantiskt skimmer i nybyggarnas ögon. En som gav fart åt drömmarna om bushen och därigenom bidrog till att definiera den nya nationens identitet var poeten Banjo Paterson, kontorsarbetare i Sydney.

Under strecket
Publicerad

Andrew Barton ”Banjo” Paterson (1864–1941).

Bild 1 av 3

”The golden fleece” av Tom Roberts (1894).

Bild 2 av 3

”On the wallaby track” av Fredrick McCubbin (1896).

Bild 3 av 3

Andrew Barton ”Banjo” Paterson (1864–1941).

Bild 1 av 1
Andrew Barton ”Banjo” Paterson (1864–1941).
Andrew Barton ”Banjo” Paterson (1864–1941).

I det pampiga konstmuseet Art Gallery of New South Wales i Sydney hänger flera målningar som bidrog till att definiera Australien när sydkontinentens ställning som straffångeläger och nybyggarland småningom ersattes av en mer hemlagad identitet. Några av de mest framträdande konstnärerna under 1800-talets sista decennier tillhörde Heidelbergskolan – vilken inte har något med Tyskland att göra, i stället hämtar den sitt namn från en dåtida förort till Melbourne.

Tom Roberts målning av arbetande fårklippare, ”The golden fleece” från 1894, är tidstypisk. Tavlan ingår i en serie med snarlika motiv som hyllar livet i den så kallade bushen, en australisk term som täcker det mesta från pastorala miljöer till ren vildmark. Roberts fårklippare – shearers – arbetar tillsammans för ett gemensamt syfte och idealiseringen av kroppsarbetet är lika tydlig som frånvaron av konflikter; inga giriga uppköpare eller nitiska tidsstudiemän håller uppsikt här. Dessutom, och nog så finurligt, refererar titeln till den antika myten om det gyllene skinnet som Jason och argonauterna drog till Kolchis för att hämta hem till Grekland. Skinnet hade för övrigt tillhört en flygande bagge med päls av guldtråd som offrats till Zeus. Med ”The golden fleece” förvandlades fårklipparna till nationella hjältar samtidigt som bilden frammanades av Australien som ett södra halvklotets Arkadien.

Annons
Annons

”The golden fleece” av Tom Roberts (1894).

Bild 1 av 1
”The golden fleece” av Tom Roberts (1894).
”The golden fleece” av Tom Roberts (1894).

Strax intill hänger kollegan och vännen Fredrick McCubbins ”On the wallaby track” som målades två år senare. En familj tar rast utmed en antydd stig mellan träden. Den unga modern med barn i famnen vilar mot en stam medan mannen tänt en lägereld en bit bort. Tavlans titel är nyckeln eftersom wallaby tracks var vad man kallade de arbetsvandringar genom bushen som fattigt folk tvingades ut på i sökandet efter olika slags tillfälliga påhugg. I likhet med Roberts fårklippare är McCubbins unga par porträtterade med djup empati och ett starkt nationalistiskt etos som även blir tydlig i ljuset och inte minst i vegetationen; nu är vi inte längre i Englands gröna och sköna land – den självklara referenspunkten för de tidigare konstnärerna – utan bland eukalyptusträd under brännande sol på andra sidan jorden.

Parallellt med den konstnärliga ambitionen att utforska Australien med australiska ögon, det vill säga utifrån ett mer djuplodande om än i grunden europeiskt perspektiv, växte en ny litteratur samtidigt fram. Att lyfta fram eller intressera sig för ursprungsbefolkningens synsätt var det emellertid aldrig frågan om. Den första riktigt kända romanen om Australien skrevs 1874, mitt under viktorianska eran, av Marcus Clarke. Hans mörka dokumentärroman ”For the term of his natural life” skildrade några straffångars umbäranden i Van Diemens land, dagens Tasmanien. Det var en minst sagt gruvlig skildring byggd på polisrapporter som berättade historien om hur några straffångars flykt genom oförlåtande vildmark ändade i kannibalism och undergång.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Clarke, som var född i London, skrev för en brittisk läsekrets hemma i Europa och för britter vilka, likt honom själv, flyttat ner till någon av de olika kolonierna i Australien och Nya Zeeland. Ungefär vid denna tid sker dock en demografisk kantring; straffångarnas och de första kolonisternas barn som fötts i Australien övertrumfade nu i antal immigranter födda i Storbritannien och Europa. Dels innebar det att banden till England inte längre blev lika innerliga – något som exempelvis de katolska irländarna knappast sörjde. Dels växte känslan av att det unika med Australien liksom aldrig sattes riktigt på pränt. 

En som insåg det behovet var publicisten J F Archibald vilken i Sydney år 1880 började utge veckotidningen The Bulletin. Dess betydelse för australisk litteratur och dito självförståelse går knappast att överdriva och viktigt att understryka är att dess glansperiod var just de decennier när Australien gick från att vara ett antal kolonier till att enas och slutligen bli en självständig nation inom det brittiska imperiet och senare samväldet.

Syftet med The Bulletin var att skildra det unika Australien. Dit räknade J F Archibald inte urinvånarna, de hade han och The Bulletin föga intresse för, utan de kvinnor och män vilka levde i bushen, som Tom Roberts fårklippare och Fredrick McCubbins arbetsvandrare utmed the wallaby track. Det var hos dem den alltmer spridda The Bulletin återfann det autentiska Australien, således långt bortom Melbourne och Sydney med sina strävanden att tävla i extravagans och modernitet med London och Paris.

Annons
Annons

”On the wallaby track” av Fredrick McCubbin (1896).

Bild 1 av 1
”On the wallaby track” av Fredrick McCubbin (1896).
”On the wallaby track” av Fredrick McCubbin (1896).

Dittills hade brittiska författare skrivit om Australien för, i första hand, en brittiskt läsekrets. Med The Bulletin framträdde en parad med nya australiska författare och poeter som vände sig direkt till läsare i Australien. Den moraliska tonen gick inte att ta miste på och scenbytet var totalt. Borta var slummen i Dickens London, borta Austens engelska herrgårdsmiljöer och borta, långt borta, rävjakterna där överklassens ynglingar visade sitt mod alltmedan allmogen fungerade som drevkarlar. I stället frammanades mustiga berättelser om folklig gemenskap och karaktärsdanande vildmarksupplevelser. På dessa möjligen inte helt glasklara dygder skulle ett nytt och fritt land byggas, fjärran gamla världens orättvisor och klasstänkande. 

The Bulletins credo var nytt och lockande, och med lika delar antiauktoritär nationalism, republikanism och uttalad xenofobi lockades lokala förmågor till spalterna. Framgången lät inte vänta på sig och det folkliga mottagandet blev betydande. Det märkliga – och djupt tragiska – var att urbefolkningen inte alls fanns med i ekvationen. 

De två viktigaste författarna och poeterna i sammanhanget var Henry Lawson (1867–1922), med rötter i Norge, samt Andrew Barton Paterson kallad Banjo Paterson (1864–1941), vars släkt ursprungligen kom från Skottland. Bägge skildrade – utifrån olika erfarenheter och perspektiv – livet och förmågan att reda sig i bushen. De båda så kallade bush-poeterna knöts tidigt till The Bulletin och deras kortessäer och tonsatta dikter ingår idag i australisk allmänbildning.

Annons
Annons

Litterärt är Henry Lawson den intressantare, men det är Banjo Paterson som är mest känd, inte minst genom texten till Australiens inofficiella nationalhymn ”Waltzing Mathilda”. Med sin nya och fullmatade biografi över Paterson, kärnfullt benämnd ”Banjo” (ABC Books), tar den produktive journalisten och redaktören Grantlee Kieza ett stadigt grepp om nationalbarden Banjo och lotsar läsaren genom hans framgångsrika och inte sällan äventyrliga liv. Biografins upplägg är traditionellt med betoning på Banjos personhistoria snarare än analyser och diskussion av författarskapets litterära djup och betydelse. Trots detta lyckas Kieza övertygande visa hur Banjo Paterson på ett substantiellt sätt bidrog till att definiera den nya nationens identitet. Han, Banjo, artikulerade ett svar på vad det var att vara australier genom att så att säga slå en bro mellan 1900-talets urbanisering och nybyggarmentaliteten under 1800-talet.

Andrew Barton föddes i bushen och växte upp där tillsammans med sju syskon, med böcker av Charles Dickens och Walter Scott och Marcus Clarke, och med en frånvarande fader samt modern Rose som kom att spela en avgörande roll för såväl hans skrivande som syn på värdet av gott humör och kamratskap. Till skolan red han barbacka varje morgon och belönades med fina betyg i engelska och usla i franska. Hans stora intresse var hästar och Banjo hette favoriten, vilket förklarar namnbytet.

Snart nog lämnade Banjo bushen, tog sig till Sydney där han med goda kontakter inledde sin långsamt men icke desto mindre tryggt spirande karriär med att skriva dikter åt The Bulletin. Hästsport och författande växlade med glada upptåg och kontorsarbete. Och med tiden blev han en av de allra mest kända australierna nationellt och internationellt. Som krigskorrespondent under Boerkriget och under arbetet som bland annat ambulansförare i Europa och Nordafrika under första världskriget träffade han och lärde känna många av tidens ledande litterära och politiska gestalter, Rudyard Kipling och Winston Churchill är bara två exempel.

Annons
Annons

1889 publicerade Banjo diktenClancy of the overflow” som blev en omedelbar succé. Den korta dikten handlar om Clancy, en kofösare – drover – som fri och lycklig sjunger sig genom bushen alltmedan diktjaget försmäktar i ett höghuskontor mitt i Sydney och där drömmer om att byta plats med Clancy. Han skrev många sådana dikter och utnyttjade barndomsminnena från bushen för att skapa rätt atmosfär. Någon historiker var han inte, utan mer av en mytmakare vilket också var vad The Bulletin önskade. De flesta läsare var också övertygade om att Banjo bodde i bushen, få om någon anade att han arbetade som kontorist i Sydney och att ”Clancy of the overflow” nog handlade om honom själv, som drömmaren.

Tillsammans med väninnan Christina Macpherson skrev Banjo 1895 texten till en gammal skotsk melodi som fick namnet ”Waltzing Mathilda”. Det är en på samma gång djupt sorglig och klämkäck sång som emellertid erfordrar en egen understreckare för att ges rättvisa.

Banjos romantisering av bushen fick inte stå oemotsagd. Henry Lawson, som faktiskt bodde där, gisslade Banjos bushromantik och den litterära striden för öppen ridå mellan de bägge poeterna hör till det bästa i Grantlee Kiezas biografi. Spefullt gisslas Banjo i Lawsons ”The city Bushman” och påminns om den verkliga bushens grynhårda villkor. Lawson hyllade staden men bodde i bushen, medan Banjo höjde bushen och dess befolkning till skyarna fast han arbetade sex dagar i veckan på ett kontor i Sydney. Den dubbelheten i synen på Australiens älskade bush lever vidare än idag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons