Annons

Yukiko Duke:Koreanska bästsäljare knackar på dörren

Pak Kyongi (1926–2008), Yi Munyol (f 1948) och Han Kang (f  1970).
Pak Kyongi (1926–2008), Yi Munyol (f 1948) och Han Kang (f  1970). Foto: Basso Cannarsa/Alamy, Emma-Sofia Olsson

Från nationella trauman till den moderna vardagens livspussel: litteraturen speglar Sydkoreas dramatiska omvälvningar i modern tid. Att landet är ett ­tema på årets bokmässa är bara ett av flera bevis på ­styrkan i den samtida sydkoreanska berättarkonsten.

Under strecket
Publicerad

Det är omöjligt att tala om Sydkoreas moderna litteratur utan att samtidigt diskutera landets dramatiska historia. De stora, politiska omvälvningarna har alltid fungerat som en katalysator för skönlitteraturen – och ofta fått den att ändra inriktning. Andra världskrigets slut 1945 innebar två stora förändringar för Koreas del: landet befriades från den japanska ockupationen, men drabbades samtidigt av den av USA och Sovjet påtvingade delningen i Nord- och Sydkorea. 

I slutet av 1940-talet uppehöll sig skönlitteraturen främst vid erfarenheterna av det koloniala oket, men den ställde också frågan hur det nya, koreanska samhället skulle se ut. Romanerna från den här tiden andas förväntan och patriotism. Ett representativt verk är Ch’ae Mansiks ”Minjok ŭi choein” (”En syndare står inför sitt folk”, 1948–49), där författaren beskriver de många olika strategier koreanska intellektuella utvecklade för att inte råka illa ut under kolonialtiden. Ch’ae berättar också självkritiskt och förvånansvärt öppenhjärtigt om sina egna förödmjukande upplevelser.

Annons
Annons

Den 25 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över den 38:e breddgraden, gränslinjen mellan Nord- och Sydkorea, och Koreakriget var ett faktum. När det var över och vapenstillestånd ingicks tre år senare, hade Syd- och Nordkorea förlorat en miljon man var och den provisoriska gränslinjen hade permanentats.

Åren efter kriget ägnade sig de sydkoreanska författarna främst åt att bearbeta denna nationella katastrof: striderna, flyktingerfarenheterna och gränslinjen som nu skiljde många familjemedlemmar åt. Hwang Sunwons roman ”Ingan chommok” (”Mänsklig ympning”, 1957) speglar koreanernas mödosamma väg tillbaka till en fungerande vardag efter kriget. 

Kvinnliga författare som Pak Kyongni uppehöll sig framför allt vid kvinnorollen. Efter att ha spelat en stor och aktiv roll under kriget, förväntades kvinnorna i efterkrigssamhället återvända hem till spisen. I ”Heukheuk paekpaek” (”Svart är svart och vitt är vitt”, 1956) introducerade Pak den starka kvinnan, som står emot såväl våld i samhället som konservativa, traditionella värderingar som förgiftar kvinnors liv. 

Under 50- och 60-talen ägnade sig de kvinnliga, koreanska författarna främst åt att – i likhet med Pak Kyongni – diskutera kvinnorollen i ett samhälle under utveckling. Men hon skulle senare finslipa sina uttrycksmedel, vidga sin motivkrets och skriva den moderna klassikern ”T’oji” (”Land”, 1964–94) i 25 delar, där hon beskriver sitt lands historia från 1897 till 1945 speglat i en landägarfamiljs öde. 

Efter Koreakriget var många författare präglade av sina svåra krigsupplevelser och grundtonen i deras verk var mörk. Patriotismen i tidigare generationers verk var nedtonad eller helt borta. Yi Bomsons ”Obalt’an” (”Vådaskottet”, 1959) beskriver krigets destruktiva inverkan på vanliga människors liv. Hans gestalter lider av posttraumatisk stress, har förlorat allt de äger och lever desillusionerade och frustrerade liv i efterkrigstidens Korea. 

Annons
Annons

De koreanska författarna började nu intressera sig för stadsbefolkningens livskänsla och dagliga liv.

Generationskamraten Ch’oe Inhun fångar i verk som ”Kwangjang” (”Fyrkanten”, 1961) de intellektuellas ångest och känsla av vilsenhet. ”Kwangjang” kritiserar nordkoreanernas påtvingade gruppmentalitet och isolering från omvärlden, men även sydkoreanernas ojämlika klassamhälle och egoistiska individualism. 

Ch’oe Inhuns verk tillkom i en kaotisk tid. Visserligen hade Sydkorea uppnått ett visst mått av ekonomisk tillväxt efter kriget, men missnöjet med landets förste president, den konservative Syngman Rhee, växte. På pappret var Sydkorea en demokrati, men den USA-stödde, hårdföre antikommunisten Rhee styrde sitt land diktatoriskt och korruptionen var utbredd. När han återvaldes 1960 – och valfusk upptäcktes i efterhand – hade människor fått nog. Efter en tid av massiva folkliga protester – den så kallade ”aprilrevolutionen” – tvingades presidenten avgå. Det ledde till en ny konstitution och nyval, men snart stod det klart att demokraten Yu Bo-seons regering inte klarade av att tackla den höga inflationen, stigande arbetslösheten och tilltagande kriminaliteten. Den 16 maj 1961 tog en militärjunta under ledning av general Park Chung-hee makten, varvid sydkoreanernas förhoppning om ett demokratiskt samhälle grusades. Det var först i slutet av 80-talet som de första stegen mot demokrati skulle komma att tas.

Under 60-talet inledde Sydkorea en snabb industrialisering, vilket skapade ett ekonomiskt uppsving med en inflyttningsvåg till storstäderna som följd. Urbaniseringen ledde till en avfolkning av landsbygden och stor ojämlikhet vad det gällde fördelningen av landets resurser; följden blev social och politisk oro. De koreanska författarna började nu intressera sig för stadsbefolkningens livskänsla och dagliga liv, men också för landsbygdens problem och känsla av att befinna sig i periferin.

Annons
Annons

En ny litterär genre såg dagens ljus: ”fabriksflickelitteratur”. Det var kvinnors autofiktiva berättelser om livet som fabriksarbetare med dålig lön och osäkra arbetsvillkor.

Under 60-talet debuterade de så kallade ”hangul-författarna”, det vill säga den första generationen koreanska författare som inte fått en kolonial utbildning. Den klarast lysande stjärnan bland dem var Yi Munyol, vars tidiga liv präglades av det faktum att hans far bytte sida i kriget, övergav sin familj och hoppade av till Nordkorea. Barnet Yi kom att betraktas som son till en förrädare och fick flytta mellan olika släktingar under sin uppväxt. 

I romanen ”Vår förvridne hjälte” (1987, på svenska 2017) skildrar han vad som händer när Seoul-pojken Han Pyongtae flyttas till en mindre landsbygdsskola och utmanar maktordningen i klassen. Berättelsen kan också läsas som en skarpsynt skildring av en ideologisk konflikt och hur människor påverkas av ett auktoritärt styre. Yis eleganta prosa och känsliga psykologiska porträtt visar att han är en av sin generations främsta författare.

Under 70- och 80-talen blev det uppenbart att ett av de stora problemen i industrialiseringens spår var utarmningen av landsbygden. Avfolkningen var kännbar och skillnaden i levnadsstandard mellan de alltmer välmående städerna och den allt fattigare landsbygden stack i ögonen på många. I novellsamlingen ”Nanjangi ka ssoaollin chagun kong” från 1978 skildrar Cho Se-hui hur olika samhällsklasser har påverkats av industrialiseringen: de fattiga arbetarna från landet, de välsituerade medelklassmänniskorna och de rika industrialisterna. Chos novellsamling, där novellerna och deras huvudpersoner är sinnrikt sammanlänkade med varandra, är svidande samhällskritik.

Annons
Annons

Sedan 90-talet har den sydkoreanska litteraturen alltmer kommit att handla om individen i samhället snarare än samhället som omger individen.

Industrialiseringen innebar att kvinnor för första gången på allvar kunde förvärvsarbeta utanför hemmet. De tog ett steg fram även på litteraturens område, där de kvinnliga författarna för första gången inte var i minoritet.  

Kvinnliga berättare från olika samhällsklasser förde in ett helt nytt berättande, där tyngdpunkten förflyttades till en kvinnlig verklighet. En ny litterär genre såg dagens ljus: ”fabriksflickelitteratur”. Det var kvinnors autofiktiva berättelser om livet som fabriksarbetare med dålig lön och osäkra arbetsvillkor. Vardagsskildringar, där de stora samhällsomvandlingarna bara utgjorde en fond, blev viktiga. Utforskandet av känslolivet, patriarkala familjestrukturer och moderna könsroller blev centralt. De kvinnliga författarna använde även berättartekniker som män inte använt i lika hög utsträckning – som inre monologer. 

I oktober 1979 mördades general Park Chung-hee, som hade styrt Sydkorea med järnhand sedan militärkuppen 1961. Många sydkoreaner hoppades då på en demokratisering efter åren av hård militärdiktatur, men deras hopp kom snart på skam. I maj 1980 genomförde studenter i staden Kwangju en demonstration för ökad demokrati och avskaffande av det rådande undantagstillståndet. General Chun Doo-whan, som hade tagit makten, satte in militär för att lösa upp den fredliga demonstrationen. Situationen utvecklades till en veckolång, blodig strid mellan studenterna – understödd av stadsbefolkningen – och militären. Officiellt dog 170 personer, men det verkliga dödstalet tros vara mycket högre. Kwangju-massakern fortsätter att vara ett nationellt trauma, som gång på gång behandlas i litteraturen – senast 2014 av Han Kang i romanen ”Levande och döda” (på svenska 2016). Men den blev också början till slutet för militärens styre i Sydkorea. Åtta år efter massakern fick landet en ny, demokratisk författning.

Annons
Annons

Sedan 90-talet har den sydkoreanska litteraturen alltmer kommit att handla om individen i samhället snarare än samhället som omger individen. Författarna är idag såväl tematiskt som berättartekniskt friare, vilket blir uppenbart om man botaniserar bland de senaste årens bästsäljare. I Han Kangs ”Vegetarianen” (2007, på svenska 2017) gör en kvinna stillsamt uppror mot normerna genom att inte vilja äta kött. Plötsligt blir de patriarkala förtryckarmekanismerna tydliga i hennes omgivning.

Ett antal intressanta koreanska författarskap har genom institutets försorg blivit stora i väst. Det är bara att tacka och ta emot.

Människorna i Kim Young-has novellsamling ”Hur gick det för mannen som satt fast i hissen?” (1999, på svenska 2012) är vilsna, alienerade stadsbor, som inte förmår att ta tag i sina liv. Där finns kvinnan som tror att hennes känslokalle man är vampyr, tjänstemannen vars avbrutna rakhyvel sätter igång en oväntad kedja händelser och en spågumma vars spådomar är allt annat än ofarliga. 

Ta hand om min mor” (2009, på svenska 2012) av Shin Kyungsook är en stark familjeskildring. En mor kommer från landsbygden för att hälsa på sina barn i staden, men kommer bort i trängseln på stationen. Allt desperatare söker familjemedlemmarna efter henne: den bortskämde äldste sonen, den karriärupptagna dottern och maken, som tagit sin hustru för given alltför länge.

Asiatiska länders litteratur har svårt att nå ut, eftersom det finns så få västerlänningar som kan översätta den. För att råda bot på detta startade den koreanska staten 1996 Literary Translation Institute of Korea, som verkar för att få till stånd översättningar. Det har givit resultat. Ett antal intressanta koreanska författarskap har genom institutets försorg blivit stora i väst. Det är bara att tacka och ta emot.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons