Annons

Torgny Nordin:Kosmopolitisk orientalist från Åland

I Damaskus blev han tagen för beduin och i Persien för egyptisk lärare. Georg August Wallin, en av Nordens främsta orientalister, hade en ovanlig förmåga att tillägna sig såväl språk som sedvänjor.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Georg August Wallin (1811–1852), målning av Robert Wilhelm Ekman, 1853.

Bild 1 av 1

Georg August Wallin (1811–1852), målning av Robert Wilhelm Ekman, 1853.

Bild 1 av 1
Georg August Wallin (1811–1852), målning av Robert Wilhelm Ekman, 1853.
Georg August Wallin (1811–1852), målning av Robert Wilhelm Ekman, 1853.

Brevet inleds med en lång och vindlande mening: ”Emedan kunskaper äro det ädlaste man eftersträfwar och deras förwärfwande för mången en hemlighet, men det yppersta medel att dem ernå finnes i kännedomen af främmande språk, särdeles af det Arabiska, hwilket i sig innesluter de skönaste uppfinningar och de underbaraste skapelser af inbillningskraften, så hafwa ock visa män önskat låna ljus af dess låga och anwändt flit och möda på hemtagandet af dess litteratur, såväl dess poësi som prosa.”

Den som för pennan är schejken Muhammad Ayyâd al-Tantâwî som fått sin utbildning vid al-Azhar-universitetet i Kairo. Under de sista två decennierna av sitt liv arbetade han emellertid som professor i arabiska vid Institutet för orientaliska språk i Sankt Petersburg, och det var i kraft av den positionen som han den 27 Shaban år 1252 efter Hijra, alltså den 20 oktober 1841, skrev brevet.

Annons
Annons

al-Tantâwîs ord hade i sig kunnat stå som en definierande beskrivning av ämnet orientalistik, men var i själva verket ett rekommendationsbrev för ålänningen Georg August Wallin – som senare kom att bli en av Nordens främsta orientalister och forskningsresenärer – när denne ansökte om stipendium för sin första långresa till Mellanöstern.

Stipendiet utlystes av Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors, där Wallin inskrevs 1829 efter att via Åbo ha flyttat med föräldrarna från Sund på Åland. Eftersom det eftertraktade stipendiet endast ledigförklarades var femte år, fanns det flera unga och ivriga forskare som hoppades på framgång med sina ansökningar. I synnerhet torde språkforskaren Matthias Alexander Castrén, som längre fram kom att genomföra utomordentligt värdefulla expeditioner i Nordvästrysslands subarktiska områden, ha varit en favorit då hans forskning låg i linje med de nationalromantiska ideal vilka vid denna tid hyllades av Finlands humanister. Men det blev Wallin som knep stipendiet – och säkert spelade al-Tantâwîs positiva rekommendationsbrev en viktig roll.

Georg August Wallin föddes alltså på Åland, år 1811. Det är högst osäkert om han någonsin lärde sig finska, hans håg stod i stället till klassiska och orientaliska språk som persiska, turkiska och, inte minst, arabiska. Modersmålet var förstås svenska vilket han under sina resor, av skäl som vi skall återkomma till, i stor utsträckning skrev med arabiska tecken.

Med utgångspunkt från Kairo företog Wallin under åren 1843–49 tre långa expeditioner till Arabien och Sinai, Palestina och Syrien samt dagens Iran, Irak och Libanon. I tidskrifterna Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft och Journal of the Royal Geographical Society hann Wallin publicera några reserapporter, språkvetenskapliga analyser och nedteckningar av arabiska ökensånger. Huvuddelen av hans forskningsresultat samt reseanteckningar utgavs dock postumt eftersom Wallin överraskande dog redan 1852, när han var mitt inne i planeringen av en flerårig expedition till Jemen.

Annons
Annons

När Wallin återvände till Europa efter sju års bortovaro hade ryktet om hans insatser föregått honom. Båtresan hem till Helsingfors gick via London där han höll föredrag och erhöll Royal Geographical Societys guldmedalj. I Helsingfors utnämndes han strax därefter till professor i orientalisk litteratur och blev snart nog en portalfigur och symbol för finsk orientalistik. Men tiden var knapp och på grund av sin förtida bortgång hann Wallin aldrig ge ut sina resultat på det sätt han själv önskat. Och med tiden kom såväl hans arbete som namn att falla i glömska.

Bortsett från ett aningen impressionistiskt urval av Wallins texter, vilka 1976 utgavs av Göran Schildt med titeln ”Källan i fjärran öknen” är det mer än ett sekel sedan som Wallins brev och daganteckningar publicerades. Fast inte ens då var utgivningen på långt när komplett eller för den delen invändningsfri; bland annat censurerades somliga passager eftersom de ansågs opassande. Det är därför av utomordentligt stort vetenskapshistoriskt värde att Wallins samlade skrifter nu för första gången utges i samlad form.

Den textkritiska utgåvan Georg August Wallin. Skrifter (Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis) kommer att bestå av inalles 6 band, varav del 1, Studieåren och resan till Alexandria (455 s) just utkommit. Denna del spänner kronologiskt från hösten 1811 till mitten av december 1843.

Intrycket av detta första band är synnerligen gott och utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg har tillsammans med bildredaktören Kira Pihlflyckt använt flit och möda – för att återigen citera al-Tantâwî – i arbetet med att presentera Wallin på ett djuplodande och uttömmande vis. Det verkligt högintressanta och spännande med Wallin är förstås hans långa forskningsresor i Mellanöstern. De kommer dock att behandlas i kommande volymer, medan den nu publicerade första delen framför allt är viktig för bakgrunden.

Annons
Annons

Att det i Finland funnits så många framstående orientalister och forskare med intresse för islams länder har flera skäl. Ett skäl är att det efter 1809 öppnades helt nya möjligheter för finska studenter att söka sig till Sankt Petersburg, som under första halvan av 1800-talet var ett av Europas ledande lärdomscentrum för orientalistik. Det var där Wallin träffade och blev vän med al-Tantâwî och under hösten 1840 följde han även de berömda orientlisterna Senkovskijs och Dorns föreläsningar i arabiska och arabisk litteratur.

Som titeln säger handlar del 1 om studieåren i Åbo, Helsingfors och Sankt Petersburg samt resan till Alexandria. Huvuddelen upptas av den dagbok som fördes under hösten 1843 samt korrespondens åren 1831–43. En inte ringa del utgörs även av knastertorra manuskriptbeskrivningar och universitetsrelaterat material som nog är av vikt för fullständigheten, men saknar allmänintresse.

Wallins docentavhandling från 1839, ”De praecipua inter hodiernam Arabum linguam et antiquam differentia dissertatio” (En avhandling om de specifika skillnaderna mellan modern och klassisk arabiska), är väsentlig för förståelsen av Wallins arbete och är återgiven i sin helhet samt i föredömlig svensk översättning. Dessutom har Kaj Öhrnberg skrivit en utmärkt introduktion och kortfattad biografi.

Medan Georg August Wallin vandrade runt i Arabien och upptecknade beduinpoesi befann sig Mattias Alexander Castrén i Sibirien för att studera samojediska språk. Båda dog 1852, vilket fick Zacharias Topelius att hedra de unga forskningsresenärerna i dikten ”Gå, vandrare på lifvets väg”.

Annons
Annons

Wallins intresse för beduinpoesi, folksånger och olika arabiska dialekter innebar en fokusering på det levande talspråket som dittills varit i stort sett obeaktat av ledande orientalister. Samtidigt får man en stark förnimmelse vid läsningen av dagböckerna från ökenturerna av att Wallin var minst lika fascinerad av personerna som talade språket som av språket självt.

Kärleken till landskapet, människorna och språken gjorde det omöjligt för honom att upprätthålla distans och verka som neutral observatör. Knappt hade Wallin lämnat Alexandria förrän han bytte sina europeiska kläder mot egyptiska och snart nog hade den nordiske akademikern, som Kaj Öhrnberg träffande skriver, förvandlats till en islamsk världsmedborgare.

Wallin berättar själv om hur han i Damaskus blev tagen för beduin, i Persien för egyptisk läkare, i Hebron för en maghrabî (marockan), i Kairo för endera tatar eller tjerkess från Kaukasien. Exemplens poäng är inte en hyllning till Wallins förställningskonst utan antyder snarare hur väl han lyckades tillägna sig lokala sedvänjor och språk.

Frågan om perspektivskiften genom byte av språk och manér är mångbottnad och komplex. Inte minst mot många brittiska äventyrares maskerader i Orienten under 1800-talet har kritiken varit befogad och skarp. Fast bortsett från lätt insedda invändningar mot att uppträda i förklädnad utanför teaterscenen, torde frågan ytterst vara av filosofisk art. Det handlar om huruvida det alls är möjligt att uppfatta världen på ett nytt sätt – och därigenom förändras som person – genom att tillägna sig en främmande begreppsvärld.

Annons
Annons

I sin ”Reisebeschreibung nach Arabien und andern umliegenden Ländern” från 1774 skriver Carsten Niebuhr om hur filosofen och orientalisten Peter Forsskål, knappt hundra år före Wallin, blev tagen för en anatolisk dervisch av jemenitiska bönder. Forsskåls syfte var dock aldrig att försöka ”go native”, utan att få botanisera ostört; hans identitet förblev densamma. Och det gäller också för en annan av de stora finlandssvenska orientalisterna: etnografen och filosofen Edward Westermarck som i sju år verkade i Marocko. Han var noga med att aldrig påstå sig vara någon annan än han var – även om svaret på den frågan kanske inte var självklar ens för honom själv efter alla år bland Atlasbergens berber.

För Wallin var det emellertid annorlunda. Skulle han kunna ta del av den arabiska beduinkulturen och besöka islams heliga städer, Mekka och Medina – vilket han också som en av ytterst få européer gjorde – var han tvungen att göra det på muslimernas villkor. Tvungen? Ja, frågan om vad Wallin innerst ansåg är lika gåtfull som osäker. I sina dagböcker går Wallin hårt åt all slags religiös uppblåsthet; Jerusalem lämnar honom djupt besviken, less på de troendes skenhelighet. Samtidigt tyckte Wallin ingalunda att det var svårt att uppträda som muslim, snarare tvärtom.

Intressant nog påpekar Kaj Öhrnberg att araber och iranier som deltagit i diskussionen om Wallins religion menar att han inte endast uppträdde som muslim, utan också konverterade till islam av ren övertygelse. Och, fortsätter Öhrnberg, det faktum att han under sina resor använde namnet Hajj Abd al-Wâlî förstärker uppfattningen av att han konverterade och genomförde pilgrimsfärden till Mekka. Föga överraskande är Wallins rykte gott i Mellanöstern än idag.

Annons
Annons

För att inte väcka misstankar använde Wallin arabiska tecken när han skrev svenska, kanhända var det en onödig försiktighetsåtgärd men under sin tredje och sista ökenfärd hade hans europeiska identitet röjts och tvingat honom till en lång omväg. Trots det önskade han inget hellre än att återvända till Arabien. Och efter att ha mottagit sin medalj i London, väntande på båten hem, skriver han till den brittiske orientalisten Rawlinson:

”Er vän går nu som en skolgosse till skolan, med sorgsen blick mot vestern; den uppgående solen är bakom honom och den nedgående för hans ögon; det var annorlunda förut, och endast hoppet att finna ett tillfälle att återvända till det älskade Arabien uppehåller hans mod att gå fram sin väg åt vestern.”

Men så blev det alltså inte. Två år efter brevet till Rawlinson var Wallin död. Åtskilligt av hans arbete äger alltjämt stort värde varför slutorden i Muhammad Ayyâd al-Tantâwîs rekommendationsbrev känns sällsamt passande inför den första kompletta utgåvan av Wallins skrifter:

”Jag intygar derföre om denne förträfflige unge man att han ernått frukten af sin sådd, och jag önskar att han af sitt lands folk måtte med wälwilja bemötas och hans wärde erkännas, samt att han med kärlek och lust måtte utsprida sina kunskaper bland sina landsmän, så att frukten af hans sådd måtte blifwa likt sädeskornets som skjöt upp med sju ax och på hwarje ax bar hundrade korn.”

Torgny Nordin
är kultur- och vetenskapsskribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons