Annons

Jenny Aschenbrenner:Krav på mätbarhet gör livet torftigt

Jonna Bornemarks nya bok är en passionerad uppgörelse med en kultur som håller på att offra sin själ på vägandets och mätandets torftiga altare. Med hjälp av tre renässansfilosofer söker hon få syn på grunden till det hetsiga mätande som idag suger musten ur människor som jobbar med människor.

Under strecket
Publicerad

Jonna Bornemark är filosof vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.

Foto: Volante

Tre renässansfilosofer som har mycket att säga om våra dagars fixering vid det som kan vägas och mätas: Nicholas Cusanus (1401–1464), Giardono Bruno (1548–1600) och René Descartes (1596–1650).

Foto: IBL

Jonna Bornemark är filosof vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.

Foto: Volante
Jonna Bornemark är filosof vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.
Jonna Bornemark är filosof vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Foto: Volante

Hur många minuter ska Agda få duscha? Vad är en rimlig nivå av självskattad nöjdhet hos en konsument? Hur många symptom bör uppvisas hos den lidande för att hen ska kunna ges en diagnos och ett behandlingsprogram? Hur ska det säkerställas att barnen uppfyller de mål som skolan bestämt att de ska ha?

Varför försöker vi ens räkna dessa saker?

Vi lever i räknandets tidsålder, i mätbarhetens och evidensens epok, då allt tycks behöva omvandlas till en kvantifierbar storhet som kan jämföras med andra, motsvarande storheter. Det undgår ingen. 

Vårdcentralens läkare räknar patienter, så gör även psykiatriska mottagningar, det kan vara bättre att män­niskor söker vård för det de skulle kunna klara själva, det ger bättre siffror och mer pengar till verksamheten. Samma sak med själva vården: hemtjänst erbjuds i minuter och sekunder, som – till skillnad från mellanmänsklighet, möten, kontakt, ömhet – kan räknas. 

Annons
Annons

Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?

Frågor som dessa ställer sig filosofen Jonna Bornemark i sin nya bok ”Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” (Volante). Med filosofins hjälp vill hon belysa en samhällsutveckling som hon menar är skadlig och erbjuda alternativa tankesätt, en praktik hon ägnat sig åt som filosof såväl inom som utanför universitetets ramar, som en av de få publika filosofer vi har. Här grundar hon sina teorier om mätbarhetens begränsande kraft på tre renässansfilosofer: Nicholas Cusanus (1401–1464), Giardono Bruno (1548–1600) och René Descartes (1596–1650). Två rätt så okända tänkare, samt en filosofihistorisk gigant som Bornemark delvis omtolkar, eller i alla fall väljer att läsa utifrån ett annat perspektiv än det som fokuserar på hans klassiska dualism mellan kropp och själ och som i så stor utsträckning präglat den västerländska moderniteten.

Annons
Annons

Tre renässansfilosofer som har mycket att säga om våra dagars fixering vid det som kan vägas och mätas: Nicholas Cusanus (1401–1464), Giardono Bruno (1548–1600) och René Descartes (1596–1650).

Foto: IBL
Tre renässansfilosofer som har mycket att säga om våra dagars fixering vid det som kan vägas och mätas: Nicholas Cusanus (1401–1464), Giardono Bruno (1548–1600) och René Descartes (1596–1650).
Tre renässansfilosofer som har mycket att säga om våra dagars fixering vid det som kan vägas och mätas: Nicholas Cusanus (1401–1464), Giardono Bruno (1548–1600) och René Descartes (1596–1650). Foto: IBL

Hon tar också avstamp i de erfarenheter hon har samlat på sig som lärare i praktisk kunskap vid Södertörns högskola, en disciplin som handlar om att tillvarata den kunskap som människor äger i sina yrkesroller – som poliser, vårdare, förskolelärare, sjuksystrar – och ge den i en teoretisk kontext, utveckla och förvalta den akademiskt. Därifrån kommer berättelserna om hur räknesamhället äter sig in i och igenom människors yrkesroller. Hur mätbarhetens krav på dokumentation och därmed på att arbetets alla moment ska göras mätbara – sorteras in i en mätbar kategori – utarmar arbetet, eftersom det ignorerar alla de aspekter av mellanmänskligt arbete som inte låter sig kvantifieras. Empati, intuition, omdöme.

Bornemark hämtar också inspiration från sin egen erfarenhet av att ha drabbats av den stora utmattningen, rent fysiskt fallit ihop och diagnostiserats med utmattningssymptom. Inte minst intresserar hon sig för rehabiliteringen – med dess fokus på mätbar återhämtning, där ökad effektivitet räknas som ett tillfrisknande, trots att de som ska återhämtas alla lider av en alltför hög grad av just effektivitet i sina liv. Hon beskriver också hur den kognitiva beteendeterapi som erbjuds fokuserar på att lära människor att bortse från sina genuina känslor – som vrede, rädsla, oro – och agera bortom dem, med förnuftet och den medvetna viljan som vägvisare.

Annons
Annons

Allt detta härleder hon till en människosyn, en världsbild, ett tankemönster, där ratio getts allt utrymme på bekostnad av intellectus – ett begreppspar hämtat från Cusanus som med ratio menade den del av förnuftet som vill mäta och jämföra utifrån fastställda kategorier, till skillnad från intellectus som tolkar och är öppet för förändring. För att leda till en fruktbar position behöver ratio kompletteras med intellectus. Det är just detta vi glömt, menar Bornemark. I rädsla för att släppa taget om det faktiska, det naturvetenskapligt ”sanna”, det bevisbara, har vi gjort oss lite dumma, kanske också lite rädda. Rädda för det gungfly av subjektiviteter som kräver en öppenhet inför det omförhandlingsbara i alla fasta kategorier. 

På samma sätt flyr vi undan värdet av det icke-vetande som Cusanus lyfter fram som centralt i varje strävan efter verklig kunskap, och blir det som Bornemark (med Bruno) kallar pedanter. Pedanter som har ”ett trivialt och ­ytligt förhållande till språk där de uppfattar orden som färdiga entiteter som man använder som tillhyggen i debatter”. En definition som känns skrämmande aktuell i valrörelsetider.

Och här finns något av en utsträckt hand, en sorts möjlig lösning på dilemmat med det skrämmande och förvirrande trollandet med faktiska sanningar i vår värld av fejkade nyheter. Där de som försöker argumentera mot en alltför enkelspårig fixering vid faktagranskning och källkritik ses som naiva och flummiga, eller som rakt upp och ned farliga relativister som öppnar för en total devalvering av alla gemensamma sanningar om hur världen är beskaffad. Det är, menar Bornemark med hjälp av sina renässansfilosofer, möjligt att vara överens om vissa sanningar och samtidigt befinna sig i ett ständigt ifrågasättande av hur dessa sanningar skapats och genom vilka kategoriseringar, att ”komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss”.

Annons
Annons

”Det omätbaras renässans” lyfter fram hur evidenssamhället har vuxit fram i spåren av privatiseringarna av offentlig verksamhet, i och med att dessa har tvingat fram ett kontrollsystem av de verksamheter som fortfarande är skattefinansierade men som bedrivs av aktörer utanför den offentliga sfären. Resultatet är en fixering vid evidens som leder till en ”förpappring” av verksamheten, ett evigt dokumenterande av hur väl man uppfyller lägsta godtagbara standard i stället för att ge personalen en möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll. Det finns för övrigt heller ingen evidens för att evidenstänkandet alltid ger önskat resultat. 

Jonna Bornemark intresserar sig också för hur naturvetenskapens sätt att förhålla sig till kunskap lett till att dess begrepp och kategorier spritt sig till områden som inte alls kan definieras på samma sätt. Som psykoterapi, till exempel – hur mäts ett minskad psykiskt lidande, hur bevisas det? 

Samtidigt har en ökad individualisering i synen på hur människan skapar sig själv, sin lycka och sin välgång, lett till att räknandet och mötandet kommit att fylla en existentiell funktion. Bornemark beskriver hur quantified self-rörelsen spritt sig från sportande män i Kaliforniens tech-samhälle över hela (den privilegierade) världen som en sorts substitut för Gud. Genom att notera sin egen utsträcknings egenskaper, sin puls, sina steg, blir man till i världen, erfar man en känsla av att finnas till. Hon konstaterar också att denna rörelse främst drivits av vita män; det finns en tendens till att mätbarhetssamhället främst omfamnas från privilegierad position – de som har mest att vinna på att de fasta kategorierna ifrågasätts är de med minst makt i det rådande systemet. 

Annons
Annons

Jonna Bornemarks kritik av mätbarhetssamhället är allomfattande, den ger sig på övertron på ­genetiken, på rädslan för religionen, på arbete baserat helt och hållet på mätbara mål. Hon menar att allt detta dränerar våra liv, att det leder till känslor av meningslöshet och gör oss utmattade. På så sätt förklarar hon utifrån ett annat perspektiv samma fenomen som redan kartlagts av mer empirisk forskning. Som att den som har mycket ansvar men litet mandat blir stressad till sjukdomens brant, att känslan av meningsfullhet är avgörande för att behålla hälsan i ett pressat yrkesliv och att en etisk stress drabbar personal i mellanmänskliga yrken när inte det som är bäst för brukarna prioriteras.  

Hon identifierar också motståndsfickorna, och menar bland annat att humanioras själva grundväsen är att befinna sig i intellectus, i processer av förundran och omtolkning av människan och världen, och att detta borde få sippra ut ur akademins stängda rum och ta plats i samhället. Hon beskriver också hur konsten är en av de få sfärer där osäkerheten får lov att finnas och verka fritt, men att den också just därför skiljs från resten av samhällsbygget och betraktas som ett undantag, vid sidan av det som verkligen betyder något, det som räknas.

Här finns en genomgående systemkritik vars främsta förtjänst är att den just greppar så brett om hur mätbarhetshetsen påverkar oss. Jonna Bornemark för samman sådant som behovet av samtal om människans existentiella belägenhet hos personalen på missbruksvården med samhällsstyrets mekanismer, och vill hitta ett alternativt synsätt. Ett synsätt som egentligen redan är förankrat i oss, som funnits där redan långt före det formulerades av filosofer som Cusanus och Bruno och som är möjligt att välja igen. Där blir hon också optimistisk och ruskar om den känsla av oundviklighet som den pedantiska världsordningen lyckats skapa omkring sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons