Annons

Hans Ingvar Roth:Kravallerna som bidrog till en friare syn på sex

Efter Stonewallkravallerna 1969 blev demonstrationer för homosexuellas rätt en nationell angelägenhet i USA. Bilden är tagen 1971.
Efter Stonewallkravallerna 1969 blev demonstrationer för homosexuellas rätt en nationell angelägenhet i USA. Bilden är tagen 1971. Foto: Leonard Fink/TT

I år är det 50 år sedan kravallerna utanför gayklubben Stonewall i New York bröt ut i protest mot polisens diskriminerande räder. Det blev startskottet för en kamp för sexuella minoriteters rätt i USA som är väl värd att erinra sig i en tid när toleransen återigen tycks svikta.

Under strecket
Publicerad

Tidigt en lördag morgon den 28 juni 1969 för exakt 50 år sedan hände något dramatiskt i klubben Stonewall Inn på Christopher Street i Greenwich Village i New York. Poliser stormade in i lokalerna och arresterade personal med förevändningen att de sålde alkohol utan tillstånd. Över 200 besökare i lokalen tvingades ut på gatan och till den närliggande parken. Stonewall hade sedan en lång tid varit en mötesplats för homosexuella, bisexuella och transpersoner i New York. Den nedslitna lokalen innehöll förutom en bardisk, en stor jukebox och en dansscen. Polisen hade regelbundet gjort ­räder mot klubben som drevs av maffian. Aldrig tidigare hade det dock uppstått något handgemäng. Med hjälp av mutor kunde verksamheten fortsätta relativt ostört och gästerna protesterade sällan på något handgripligt sätt mot polisens godtyckliga räder och trakasserier. 

Allt detta förändrades den 28 juni. Gästerna började protestera. Mynt, flaskor och stenar kastades mot poliserna som blev tvungna att fly in i lokalen. Polisens räd blev startskottet för flera dagars våldsamma demonstrationer. Under de fyra efterkommande dagarna samlades tusentals människor utanför klubben och protesterade mot polisens agerande. Den höga temperaturen i staden och det faktum att gayikonen Judy Garland precis avlidit spädde på intensiteten i aktionerna. Den amerikanske  poeten Allen Ginsberg som besökte Stonewall två nätter efter att kravallerna inletts beskrev situationen på följande sätt: demonstranterna var så vackra, alla hade förlorat den sårade och kränkta blick de tidigare haft.

Annons
Annons

Händelserna vid Stonewall har beskrivits av många historiker som den verkliga startpunkten för gay liberation i USA. En vanligt förekommande beskrivning av Stonewallhändelserna är att de utgjorde ett ”Rosa Park-ögonblick” för USA:s sexuella minoriteter. Den svarta kvinnan Rosa Park, som hade vägrat att resa sig för en vit man på en buss i Alabama 14 år tidigare, blev som bekant en av förgrundsgestalterna i medborgarrättsrörelsens kamp mot rasdiskrimineringen i USA. Stonewall fick på samma sätt snabbt en ikonisk status i kampen för de sexuella ­minoriteternas rättigheter. Senare historisk forskning har visat vilken central roll som färgade transpersoner spelade i Stonewallkravallerna, som till exempel Marsha P Johnson. Även den latinamerikanska aktivisten Sylvia ­Rivera spelade en viktig roll. 

Liknande upplopp hade visserligen skett tidigare, som till exempel protestaktionerna mot den polisräd som gjordes i samband med nyårsfirandet vid Black Cat ­Tavern i Los Angeles 1967. Ingen aktion kom dock i närheten av den uppmärksamhet Stonewall sedermera fick. Det är till exempel i Stonewallprotesternas krav på att inte behöva dölja sin sexuella identitet i det offentliga rummet som de årliga Pridefestivalerna runt om i världen har sin upprinnelse. Den sexuella frigörelsen under 1960-talet gällde nämligen främst heterosexuella och innebar inte någon större frigörelse för de sexuella minoriteterna. Dessa var fortfarande tvingade att leva mer eller mindre undanskymda liv. Det var således mycket komplicerat att vara öppet homosexuell i New York och i övriga delar av USA; att skylta med sin sexuella identitet var behäftat med stora faror, inte minst våld, trakasserier, social stigmatisering och uppsägningar i arbetslivet. 

Annons
Annons

Klubbar som Stonewall blev med andra ord naturliga tillflyktsorter. Dessutom hade hela Greenwich Village ­varit en mötesplats för olika minoriteter, inte minst sexuella minoriteter, sedan slutet av 1800-talet. 

Till skillnad från de svarta amerikanerna hade de sexuella minoriteterna under 1950- och 60-talen inga kraftfulla organisationer och breda sociala nätverk att tillgå. För de svarta amerikanerna blev exempelvis de svarta baptistkyrkorna i den amerikanska södern betydelsefulla mötesplatser i kampen mot rasdiskrimineringen. Framväxten av tidskrifter som riktade sig till sexuella minoriteter ­under 1950-talet fick emellertid en avgörande betydelse för skapandet av gruppgemenskap och gemensamma ­politiska strategier. 

1958 fattade högsta domstolen ett viktigt beslut om att homosexuella teman i tidskrifter, såsom den välkända gaytidskriften ”One”, inte var omoraliska ­eller olagliga. Det amerikanska postväsendet hade nämligen försökt ­beslagta ”One” med argumentet att den hade ett omoraliskt innehåll. Att liknande tidskrifter nu kunde spridas utan rättsliga hinder var tillsammans med framväxten av sociala mötesplatser som Stonewall centrala förutsättningar för utvecklandet av en medborgarrätts­rörelse för USA:s sexuella minoriteter, särskilt i form av Gay Liberation Front under 1970-talet. Att flera av aktivisterna i Stonewallupproret haft erfarenhet av medborgarrättskampen för svarta amerikaner och kvinnors rättigheter ­bidrog till att den ”nya” medborgarrättsrörelsen kunde få en god styrfart redan från början. Många av Stonewall-aktivisterna var även aktiva inom Vietnamrörelsen. (Aids-pandemin innebar ett allvarligt hinder för denna medborgarrättsrörelse eftersom flera aktivister avled under 1980-talet.)

Annons
Annons

I den nyligen utgivna boken ”The Stonewall riots. ­Coming out in the streets (Abrams books) av den amerikanska psykologiprofessorn Gayle E Pitman, ­beskrivs två betydelsefulla förelöpare till Gay Liberation Front under 1950-talet såsom ”Daugthers of Bilitis” från San Francisco (skapad av Phyllis Lyon och Del Martin) och Harry Hays ”The Mattachine Society” från Los Angeles. Dessa föreningar kämpade för ett ökat självförtroende hos homosexuella kvinnor och män, bland annat genom utbildningskampanjer. Till skillnad från Stonewallaktivisterna och 1970-talets Gay Liberation Front strävade dessa två föreningar för en mer assimilatorisk hållning. Målsättningen var att få homosexuella att bli mer accepterade av majoritetssamhället genom att uppvisa ett gott uppförande, en god klädstil och arbetsidoghet. Ända fram till framväxten av Gay Liberation Front efter Stonewall var dessa två föreningar de enda ­riktiga intresseföreningarna för homosexuella i USA.

Enligt nyutgåvan av  det välkända verket ”Stonewall. The definitive story of the lgbtq rights uprising that changed America” (Plume) av den amerikanske historikern Martin Duberman, kan de senaste decenniernas politiska utveckling delvis tolkas som en återgång till de ideal och arbetssätt som The Mattachine Society och Daughters of Bilitis gav uttryck för under 1950-talet. I dag handlar de sexuella minoriteternas kamp primärt om att integrera medlemmarna i traditionella institutioner och sociala ­gemenskaper, såsom militären och det traditionella giftermålet. Visserligen är den ökade integreringen av sexuella minoriteter i centrala samhällsverksamheter mycket viktiga landvinningar, enligt Duberman. Kampen för lika rättigheter, såsom rätten till giftermål, har också sakta men säkert vunnit framsteg efter Stonewall. Samkönade äktenskap blev till exempel en lagstadgad rättighet 2015.

Annons
Annons

Under Trumps regeringsperiod har dock bakslag för denna integrations- och assimilationspolitik kunnat skönjas. 2018 gav Trump order om att utestänga transpersoner från krigsmakten. Duberman ­menar att dagens hbtq-aktivister på ett tydligare sätt måste knyta an till det idémässiga arv och den revolutionära glöd som Stonewallaktionerna gav ­uttryck för 1969. Dessa aktivister såg kampen mot homofobi som en betydelsefull del av en större kamp mot diskriminering i samhället, såsom klass- och könsmässiga orättvisor – samt – mot rasismen och imperialismen i världen. Illustrativa ord när det gäller utbredningen och intensiteten av diskrimineringen mot sexuella minoriteter i samhället är yttrandet att de homosexuella inte bara har varit diskriminerade av rättsväsendet utan också av skolan, forskarsamhället, kyrkorna och ”det sociala livet”. När Stonewallkravallerna inträffade 1969 fanns det till exempel bara en delstat (Illinois) som hade avkriminaliserat homosexuella handlingar. 

Hotbilden mot den fysiska säkerheten, privatlivet och rätten att inte bli förföljd och kränkt på grund ens sexuella läggning och identitet (”hatbrott”) var också en viktig katalysator för Stonewallkravallerna. Att våldet ständigt varit en realitet för sexuella minoriteter i USA har varit märkbart även efter Stonewallhändelserna. Harvey Milk som var den första folkvalda öppet homosexuella politikern i USA mördades 1978. Massakern på hbtq-klubben Pulse i Orlando 2016 visade också på ett smärtsamt sätt hur allvarlig hotbilden är och har varit. Situationen för homosexuella personer i länder som Iran och Brunei och andra länder som praktiserar sharia är också ytterst allvarlig. Dödsstraff utfärdas om man utför homosexuella handlingar. Konservativa religiösa grupper som har ett stort politiskt inflytande i det amerikanska samhället nedvärderar och diskriminerar sexuella minoriteter, ett förhållningssätt som knappast kommer att förändras inom överskådlig framtid. 

50 år efter Stonewall fortsätter således många människorättsaktivister samma enträgna kamp för att skapa ett mer tolerant och humant samhälle där alla människor oavsett sexuell läggning och identitet kan finna en fysisk trygghet och ett positivt erkännande. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons