Illustration: Staffan Löwstedt Foto: Stephan Savoia, Fredrik Sandberg, Emma-Sofia Olsson, Marc Femenia, Claudio Bresciani, Karen Tam
Illustration: Staffan Löwstedt Foto: Stephan Savoia, Fredrik Sandberg, Emma-Sofia Olsson, Marc Femenia, Claudio Bresciani, Karen Tam

Kriget om ”den anständiga högern” kan avgöra valet

Inbördeskriget inom svensk höger förvärras, och som slagträ används konservativa idéer som svenska värderingar, lag och ordning. Vem som vinner ”anständighetskriget” kan avgöra utgången i riksdagsvalet, skriver SvD:s politikreporter Claes Lönegård.

Publicerad

Den anständiga högern. Säg det högt och skyttegravar uppenbarar sig.

De skär tvärs genom borgerligheten och gör gamla partikamrater till bittra fiender.

På ena sidan står de som anser att anständigheten är en moralisk förpliktelse i en tid när högerpopulismen vinner mark: liberala ledarsidor som Dagens Nyheter och Eskilstuna-Kuriren varnar för blåbrun sammanblandning och uppmanar borgerligheten att hålla gränsen högerut, medan konservativa medieprofiler som Margit Richert och Thomas Engström löser medlemskap i Centerpartiet och menar att kampen mot fascism just nu är det överordnade kallet i svensk politik.

Ju mer högervindarna har blåst, desto fler debattörer har öppet omfamnat den länge bespottade politiska ideologin.

Viktigare än alla andra strider.

På andra kanten samlar högerprofiler som moderata riksdagsledamoten Hanif Bali och författaren Katerina Janouch stora följarskaror i sociala medier genom att bedriva korståg mot vad de anser är en förljugen anständighet. De utmålar i stället ”de Anständiga” – på båda sidor av den politiska skalan – som ansvariga för en svensk migrations- och rättspolitik i förfall. Och de gör det med en symbolik och ett språkbruk som ska provocera motståndarsidan maximalt.

Så kallas de också skränhögern – både av vänstern och av sina borgerliga antagonister.

Katerina Janouch, författare och debattör.
Katerina Janouch, författare och debattör. Foto: Karin Törnblom/IBL
Annons

Själva ser de talet om anständighet och god ton inom högern som det yttersta beviset för att stora delar av den etablerade borgerligheten har köpt vänsterns verklighetsbeskrivning och spelregler för vad som får sägas och göras.

Det handlar om hegemoni, som högerns favoritmarxist Antonio Gramsci skulle ha sagt. Om vilken grupp och vilka idéer som ska få dominera det politiska tänkandet.

De senaste åren har konservatismen gjort en oväntad återkomst i politiken, med vurm för ”svenska värderingar” och partiledare som formligen tävlat i löften om fler poliser, starkare försvar och stramare invandringspolitik. Ju mer högervindarna har blåst, desto fler debattörer har öppet omfamnat den länge bespottade politiska ideologin.

SvD-skribenterna Margit Richert och Thomas Engström kallar sig konservativa.
SvD-skribenterna Margit Richert och Thomas Engström kallar sig konservativa. Foto: Expressen.se
Annons

Men en sak är säker: för den spretiga högern har den inomborgerliga idéstriden blivit minst lika viktig som kampen mot socialismen.

Samtidigt kan man fråga sig hur konservativa dagens konservativa egentligen är. Är inte Margit Richert och Thomas Engström mest av allt socialliberaler – som många utom de själva verkar tycka? Och borde anständighetskritikerna inte snarare klassas som högerpopulister?

Det hindrar inte de båda sidorna i anständighetsdebatten från att använda konservatismen som ett slagträ mot varandra, och ladda begreppet med eget innehåll. Om det så är att stå upp för öppenheten eller att förorda stängda gränser.

Men en sak är säker: för den spretiga högern har den inomborgerliga idéstriden blivit minst lika viktig som kampen mot socialismen.

Man kan se det på det urspårade tonläget.

Som när Hanif Bali bråkade med Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf nyligen och Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer fick ingripa efter både våldtäkts- och mordhot.

Hanif Bali, moderat riksdagsman.
Hanif Bali, moderat riksdagsman. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Hatet mellan grupperna sprids framför allt bland anonyma konton i den politiska undervegetationen på nätet.

På en blogg kunde man i höstas läsa det ironiska ”Manifest för en anständig höger”. En av punkterna löd:

”Den anständiga högern står upp för kriminellas rätt att trakassera sjukvårdspersonal och brandmän utan att detta resulterar i rättsliga följder, journalistisk granskning eller andra sorters reaktionär kritik.”

En annan sa:

”Den anständiga högern tar tydligt ställning för att terrorism bör relativiseras, och att terrorister bör ges förtur i bostadskön.”

Den svenska debatten är långt ifrån ensam om att hysa allt fler röster som kritiserar godhetsnormen för att vara naiv. Samma strömningar syns i en rad länder, där tidigare positiva ord har fått en negativ innebörd: i Norge används begreppet ”godhetstyranniet”, i Danmark ”godhetsindustrin” och i Tyskland talas det hånfullt om ”Gutmensch”, goda människor.

Är föraktet för det anständiga ett utslag av trumpism?

Pat Buchanan förklarade krig mot det liberala Amerika långt innan Trump gjorde det.
Pat Buchanan förklarade krig mot det liberala Amerika långt innan Trump gjorde det. Foto: Karen Tam/AP
Annons

Sanningen är att det fanns en Donald Trump i amerikansk politik långt före Donald Trump – Pat Buchanan. Han misslyckades visserligen med att bli Republikanernas presidentkandidat i valet 1992 men hans tal på partiets konvent samma år skulle sätta spår långt utanför landets gränser i decennier framåt.

Nästan två decennier senare plockade Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund upp idén om kulturkrig.

Vad den djupt konservative Buchanan gjorde var att deklarera krig mot det liberala Amerika: mot feminism, mångkultur, homosexuellas rättigheter, miljöpolitik och annat som han betecknade som politiskt korrekt. Under parollen ”America first” ställde han det politiska etablissemanget mot det bortglömda folket.

– Det är ett kulturkrig, lika avgörande för vilken sorts nation vi en dag kommer att bli som självaste kalla kriget, sa Buchanan.

Han kom att bana väg för en höger som brydde sig mer om kulturfrågor än om att sänka skatter – och öppnade på så sätt dörren mellan den etablerade konservatismen och den i dag så högljudda populistiska alternativhögern.

Annons

Nästan två decennier senare plockade Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund upp idén om kulturkrig. I sitt Almedalstal 2009 lanserade han KD som partiet för ”verklighetens folk” ­– i motsats till den vänstervridna kultureliten:

– När jag vänder örat mot vänster hör jag inte mycket annat än svårartade performancevrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit, sa Hägglund.

Göran Hägglund i Almedalen sommaren 2009, då han lanserade KD som partiet för ”verklighetens folk”.
Göran Hägglund i Almedalen sommaren 2009, då han lanserade KD som partiet för ”verklighetens folk”. Foto: Leif R Jansson/TT

Det gick inget vidare för KD den gången. Partiet beskylldes för populism och blev minst i riksdagen efter valet 2010.

På så sätt har Sverigedemokraternas framgångar fungerat som en giftpil rakt in i borgerlighetens hjärta. Vissa har tagit avstånd, andra har tagit intryck.

Annons

I dag, nästan ett decennium senare, har kulturkriget fått ett helt annat fäste inom borgerligheten och i debatten. När Sifo för ett tag sedan frågade svenskarna vad de tror blir den hetaste valfrågan 2018 så blev svaret varken jobben, ekonomin eller vård, skola och omsorg – utan invandring och integration.

En fråga som handlar om lika delar pengar och kultur. Och som passar som hand i handsken i den nykonservativa samtiden. Vilket gör den till den ultimata frågan att mobilisera en upprörd opinion kring; inte minst i en tid då den mediala logiken på nätet tycks gynna krafter på den yttersta högerkanten som är skickliga att länka till varandra och skapa innehåll som genererar klick.

På så sätt har Sverigedemokraternas framgångar fungerat som en giftpil rakt in i borgerlighetens hjärta. Vissa har tagit avstånd, andra har tagit intryck.

Den nyss så samspelta Alliansen är numera djupt oense om såväl flyktingpolitiken som huruvida SD kan utgöra ett regeringsunderlag. Och den liberalkonservativa ideologin, som hållit ihop svensk höger i decennier, framstår mer och mer som ett skenäktenskap.

I det nya kulturkriget är det anständigheten som utgör skiljelinjen.

Katerina Janouch, författare och debattör.

Foto: Karin Törnblom/IBLBild 1 av 5

SvD-skribenterna Margit Richert och Thomas Engström kallar sig konservativa.

Foto: Expressen.seBild 2 av 5

Hanif Bali, moderat riksdagsman.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 3 av 5

Pat Buchanan förklarade krig mot det liberala Amerika långt innan Trump gjorde det.

Foto: Karen Tam/APBild 4 av 5

Göran Hägglund i Almedalen sommaren 2009, då han lanserade KD som partiet för ”verklighetens folk”.

Foto: Leif R Jansson/TTBild 5 av 5