Annons

Ove Bring:Krigets ­humanitära regler värda att slåss för

En rödakorskonvoj på väg in i Syrien, våren 2018.
En rödakorskonvoj på väg in i Syrien, våren 2018. Foto: Röda korset/TT

De krav på en human krigföring som efter världskrigen ställdes genom Genèvekonventionerna har på senare år nonchalerats oroväckande ofta. Samtidigt uppvisar dock de 70 år gamla krigsreglerna en anmärkningsvärd livskraft.

Under strecket
Publicerad

Den 12 augusti 1949 undertecknades i Palais des Nations i Genève de fyra Genèvekonventioner om skydd för krigets offer som är en grundbult i den moderna humanitära rätten. Närvarande var delegater från ett sextiotal länder, representerande så gott som samtliga av FN:s dåvarande medlemsstater. Det var inte första gången som staden Genève var ett forum för mellanstatliga överenskommelser i denna anda.

Grunden till den nuvarande folkrättsliga regleringen togs av schweizaren Henry Dunant som var närvarande vid och berördes av det blodiga slaget vid Solferino 1859. Dunants bok ”Minnen från Solferino” resulterade först i Röda korsets tillkomst och därefter, år 1864, i den första Genève- eller Rödakorskonventionen som antogs av delegater från 14 länder. Konventionens syfte var enligt sin rubrik begränsat till ”förbättrande av sårade militärers vård i fält”. Det var detta som inte hade fungerat i Solferino.

År 1906 framtas en ny Genèvekonvention om skydd av sårade och sjuka, den avser enbart kriget till lands. På ett annat folkrättsligt spår tillkommer regler om sjökriget med bland annat bistånd åt sårade och skeppsbrutna. Den folkrätt som växer fram i Genève har som bärande idé att skydda dem som inte längre tar del i striderna och alltså är passiva i den internationella konflikten.

Annons
Annons

På de så kallade fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907 växer det fram en annan del av krigets lagar, nämligen hur stridande enheter och individer ska bete sig mot varandra på slagfälten till lands och sjöss. Reglerna avser således aktiva kombattanter (”combat law”). Genèveregler och Haagregler kompletterar varandra. Men det regelsystem som nu utvecklas avser arméer och flottor som står mot varandra. Reglerna synes inte skydda den enskilda människan i inbördeskrig.

När första världskriget bryter ut är det alltså två parallella folkrättsliga normsystem (Haag och Genève) som gäller. Reglerna fungerade ofta någorlunda tillfredställande, även om tyska trupper ansåg sig ha rätt att efter civilt motstånd avrätta tagen gisslan. 

Enligt Genèvereglernas logik, om skydd för dem som står utanför striderna, borde frågan om krigsfångars behandling täckas av skrivna avtal. Så var emellertid inte fallet under första världskriget, även om vissa sedvanerättsliga normer föreskrev ett vagt humanitärt skydd. Internationella Röda korset i Genève, som framträtt som normsystemets övervakare och väktare, beslutar sig för att verka för en komplettering och uppdatering av reglerna.

År 1929 hade man fått till stånd två nya Genèvekonventioner, en om sårade och sjuka i landkriget, och en om just krigsfångars behandling. När andra världskriget bryter ut är det dessa konventioner som testas mot krigets verklighet. Västalliansen respekterar reglerna, även Hitlertyskland behandlar brittiska och amerikanska krigsfångar tillfredställande, men i övrigt är situationen katastrofal. De tyska trupperna på östfronten begår massakrer och civilbefolkningen i ockuperade länder utsätts för repressalier. De japanska trupperna i Bortre Asien gör sig skyldiga till ofattbara grymheter mot civila och fångar.

Annons
Annons

En första utvärdering av rättsläget sker på Rödakorskonferensen i Stockholm 1948. Det står klart att främst skyddet för civilbefolkningen på ockuperat område behöver förstärkas. Diplomatkonferensen i Genève antar fyra konventioner, den första om landkriget (en uppdatering), den andra om sjökriget (en nyhet), den tredje om krigsfångars behandling (en uppdatering) och den fjärde om civilbefolkningen under ockupation, den så kallade civilkonventionen (en nyhet).

Två nordiska folkrättsjurister har spelat en icke obetydlig roll under förhandlingarna. De är Erik Castrén från Finland och Frede Castberg från Norge. De har båda verkat för att åtminstone en artikel av sammanlagt flera hundra ska avse interna konflikter och ge ett grundläggande skydd för dem som inte deltar i striderna (civila, fångar, sårade och sjuka). Det blir den för de fyra konventionerna gemensamma artikel 3. Övriga artiklar avser internationella konflikter.

Genèvekonventionerna är alltså anpassade till ett traditionellt konfliktmönster där reguljära arméer står mot varandra. Från och med 1950-talet börjar emellertid inbördeskrig och antikoloniala uppror alltmer dominera konfliktbilden (Malaya, Kenya, Vietnam). Denna trend förstärks under 1960-talet, och åren 1974–77 förhandlar regeringsdelegater fram två tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna, det första om internationella konflikter (inklusive nationella befrielsekrig) och det andra om interna konflikter. 

Från svensk sida driver delegationschefen Hans Blix frågan om särskilda vapenprotokoll och i en utdragen process tillkommer användningsrestriktioner eller totalförbud beträffande brandvapen, landminor, laservapen och explosiva lämningar. Från och med mitten av 1970-talet har svenska diplomater bidragit till antagandet av dessa protokoll om konventionella vapen, förutom Blix, Karin Hjertonsson, Björn Skala, Johan Molander, Bosse Hedberg och Marie Jacobsson. Frågan om massförstörelsevapen har emellertid inte behandlats inom ramen för Genèvekonventionernas och de olika protokollens uppföljningsprocess. Förbuden mot biologiska vapen (1972) och kemiska vapen (1993) har framförhandlats i anknytning till nedrustningsfora.

Annons
Annons

Genèvekonventionernas folkrätt har under åren utsatts för stress. Nya icke-statliga aktörer har dykt upp med nya agendor i väpnade konflikter. Föreställningen om humanitet även i en sådan inhuman verksamhet som krig har testats mot militära och politiska realiteter. Tilläggsprotokollen av 1977 har amalgamerat Haagregler och Genèveregler och gjort den Internationella Rödakorskommitténs väktarroll beträffande reglernas efterlevnad mer omfattande och mer komplicerad.

Reglerna fungerade relativt väl under Falklandskriget 1982 då britterna återtog ögruppen ifråga från Argentina. Reglerna fungerade knappast alls under ”städernas krig” mellan Irak och Iran 1980–88 då bomberna riktades mot civila bostadsområden. Under Kuwaitkriget 1990–91 begick Saddam Husseins trupper otaliga folkrättsbrott, medan den FN-stödda koalitionen klarade sig undan allvarlig kritik. Invasionen av Irak 2003 ledde till kritik mot USA och Storbritannien för åsidosättande av civilbefolkningens skydd enligt civilkonventionen. De upprepade Gazakrigen har lett till israeliskt övervåld i ett i och för sig legitimt självförsvar, samtidigt som Hamas urskillningslösa missilattacker följts av ett folkrättsvidrigt agerande med mänskliga sköldar. I Syrien och norra Irak har IS mördat och folkmördat samtidigt som den syriska regimen attackerat sin egen civilbefolkning. Syrienkriget har inneburit en regional kollaps av de humanitära värderingar som bär upp Genèvekonventionernas folkrätt. IS kunde inte nås genom resolutioner och fördömanden eftersom man tog avstånd från hela den värdegrund som det internationella samfundet står för. 

Annons
Annons

Ändå har Genèvekonventionerna visat sin värdemässiga potential under de senaste svåra decennierna. De föreligger en utbredd enighet i det internationella samfundet att de regler som tagits fram för internationella konflikter är så humanitärt ovedersägliga att de måste gälla också i interna konflikter. Detta trots att de internationella avtalen är ofullständiga på denna punkt. Internationella rödakorskommittén (ICRC) utgav 2005 en uppmärksammad och ambitiös studie i tre volymer om sedvanerättslig utveckling. Man hävdade här övertygande att de flesta Genèveregler skrivna för internationella konflikter är analogt bindande som sedvanerätt i interna konflikter. Ungefär som den baltisk-ryske folkrättsjuristen Fjodor Martens uttryckte det i en berömd klausul redan 1899: ”Vi avtalsparter bekräftar som vår fasta övertygelse att civila och stridande som inte skyddas av något avtal alltid ska stå under de folkrättsliga principers skydd och överhöghet som härleder sig från etablerad sedvana, humanitetens principer och det allmänna samvetets röst.”  Denna så kallade Martensklausul har sedan dess ständigt upprepats i olika dokument om krigets lagar. 

I bakgrunden ligger Genèvekonventionernas normer som uttryck för en internationell rättsuppfattning och en mellanstatlig konsensus. Sverige har nyligen under sin tid i FN:s säkerhetsråd lyckats få in referenser till den humanitära rätten i rådets resolutioner. ICRC publicerar kontinuerligt kommentarer om reglernas tolkning mot bakgrund av nya utvecklingar i teknologi och praxis. 

Annons
Annons

Den gemensamma artikel 1 kräver att staterna ska ”sörja för” reglernas efterlevnad. 1949 tänkte man sig att detta krav endast gällde parterna i en konflikt, men artikeln har blivit en plattform för vidare rättsutveckling (”a development clause”). Idag förväntas det att alla stater ska, efter förmåga, bidra till reglernas efterlevnad.

Flertalet demokratiska länder har i sin nationella lagstiftning inkorporerat den internationella humanitära rätten och gett den straffrättsliga tänder. Därigenom är nationella jurisdiktioner beredda att lagföra de individer som förbrutit sig mot konventionerna. Dessutom har vi den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) som kan rycka in när nationell jurisdiktion inte räcker till.  Normerna må inte alltid fungera i de väpnade konflikteras praktik, men så länge det finns en beredskap att upprätthålla dem i den juridiska praktiken kan man tala om en levande rättsordning. Det är talande att den kommande internationella rödakorskonferensen i december har temat ”Power of humanity”. Det är för tidigt att räkna ut ett system som fortfarande är uppenbart ”alive and kicking”.  

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons