Annons

Kerstin Bergman:Kriminalteknisk analys av svensk deckarboom

Svenska deckare frossar i blodiga våldsskildringar och har oftast en vit hetero­sexuell medelklassman som huvudperson. Rätt eller fel? Dessa och andra fördomar punkteras effektivt i en ny kvantitativ studie av mördare, metoder, motiv, offer och detektiver i det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur.

Publicerad
Trots den svenska deckarens enorma popularitet är det få litteraturvetare som intresserar sig för genren.
Trots den svenska deckarens enorma popularitet är det få litteraturvetare som intresserar sig för genren. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Under 2000-talet har den svenska deckaren utgjort ett unikt litterärt fenomen, såväl nationellt som internationellt. Trots det har man från svenskt litteraturvetenskapligt håll hittills i stort sett undvikit genren. De svenska forskare som på allvar ägnat sig åt deckaren kan räknas på ena handens fingrar, medan crime fiction studies internationellt växer och ägnar studiet av svenska deckare ett allt större intresse.

Ett av de främsta undantagen bland svenska litteraturvetare är Karl Berglund, litteratursociolog från Uppsala som mutat in vad som måste betecknas som de senaste decenniernas mest tacksamma avhandlingsämne, den svenska deckarboomen. Ämnets omfattning och komplexitet har också gjort hans arbete osedvanligt voluminöst och intressant för en bredare läsekrets. Med ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” (Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet), som nyligen ­belönades som årets bästa fackbok av Svenska Deckar­akademin, publicerar han sin tredje och avslutande ­studie inom ramen för projektet.

Precis som Berglunds tidigare böcker, ”Deckarboomen under lupp” (2012) och ”Mordförpackningar” (2016), ­utgår ”Död och dagishämtningar” från ett material som huvudsakligen består av böcker av 2000-talets mest framgångsrika deckarförfattare – där framgång definieras som en kombination av ”litterära prisbelöningar, antal utgåvor, biblioteksutlåning, översättningar och adaptioner för film och tv”. Denna gång handlar det om ett urval på totalt 116 deckare skrivna av 24 författare eller författarpar 1998–2015, med ett huvudsakligt fokus på 00-talet.

Annons

Urvalet representerar således det kommersiella toppskiktet, samtidigt som det bara utgör ungefär 15 procent av den totala svenska deckarutgivningen under perioden. Alla de förväntade författarna från Camilla Läckberg till Jan Guillou ingår (det enda namn som möjligen över­raskar är Thomas Kanger). Samtidigt saknas alla de författare som blivit framgångsrika först på 2010-talet, något som gör att vissa slutsatser redan upplevs som lite daterade. Exempelvis har svenska deckare på senare tid uppvisat både fler äldre huvudpersoner och mer komplexa framställningar av östeuropéer än vad Berglunds material ­visar. 

Jämfört med det mesta av den tidigare forskningen är Berglunds material betydligt bredare, och i stället för att fördjupa sig i enskilda romaner, författarskap eller teman gör han en kvantitativ innehållsanalys inspirerad dels av tidigare litteratursociologisk forskning i Sverige, dels av Franco Morettis idéer om distant reading. Ambitionen är att genom att statistiskt analysera mördare, mordmotiv, offer, mordmetoder och detektivgestalter säga något om den svenska 2000-talsdeckaren mer generellt. Det stora materialet och den statistiska metoden ger en unik möjlighet att se just de större trenderna och Berglund driver också tesen att han på detta sätt kan slå hål på många myter om den svenska deckarboomen.

Karl Berglund är litteraturvetare vid Uppsala universitet.
Karl Berglund är litteraturvetare vid Uppsala universitet. Foto: Staffan Löwstedt

Till stor del har Berglund rätt, det statistiska angreppssättet ger en väldigt bra överblick. Samtidigt har den deckarläsare som tillägnat sig de senaste decenniernas bästsäljare förmodligen redan genomskådat myterna om genren som reproduceras såväl i medierna som inom delar av forskningen, även utan det statistiska underlaget. För många svenska deckarläsare är Berglunds resultat och slutsatser således inte särskilt överraskande.

Berglund gör dock många viktiga observationer, inte minst ur en forskningssynvinkel. En av de verkliga styrkorna, och något som skiljer Berglund från stora delar av den tidigare forskningen om svenska deckare, är att han betonar genrekonventionernas essentiella betydelse för böckernas innehåll. Detta är något som de flesta av dem som har analyserat samhällsbilden hos Henning Mankell, Stieg Larsson och Sjöwall & Wahlöö – det vill säga, vad det mesta av den tidigare forskningen ägnat sig åt – fullständigt bortsett från. Hur teman, miljöer, detektivgestalter, skurkar och offer ser ut är beroende av om de förekommer i exempelvis en polisroman, en thriller eller en pusseldeckare. 

Såväl litteraturkritiker som forskare är ofta snabba med att peka ut att deckare är genrelitteratur, men man missar ofta hela poängen med det: att genrelitteraturen i grunden styrs och präglas av sina konventioner och traditioner. Här gör Berglund en viktig insats, inte bara genom att påpeka detta, utan också genom att i sina analyser av det statistiska materialet faktiskt visa hur genrens konventioner, i kombination med influenser från den samtida samhälleliga tillkomstkontexten, formar den svenska deckaren och dess innehåll.

En av de myter som Karl Berglund vill slå hål på är den om att den svenska deckaren är realistisk. Han kan acceptera att den är realistisk när det gäller skildringar av miljöer, vardagsliv och samtidsdetaljer, vilket han naturligtvis har rätt i. Men han konstaterar samtidigt snabbt att deckaren är orealistisk då han ser att statistiken över fiktiva mördare, mordmotiv, mordmetoder och offer inte överensstämmer med verklighetens svenska brottsstatistik. Gott så, men detta är naturligtvis också fenomen som till största delen styrs av just genrens krav. Bok efter bok om kvinnor som blir misshandlade i hemmet eller socialt utsatta män som höga på droger råkar slå ihjäl varandra skulle i längden inte bli särskilt underhållande, därav genrens preferenser för seriemördare och spektakulära och intrikata mord – en preferens som också påverkas av författarnas ambition att sticka ut på en marknad där konkurrensen är enorm.

Jag skulle dock vilja hävda att Berglund har för stora krav på vad realism inom fiktionen är, och att just de enskilda brottens specificitet inte är det viktigaste i sammanhanget. Det finns också en realism i det faktum att de svenska deckarna skildrar exempelvis våld mot kvinnor, flyktingar som försvinner eller gängkriminalitet, oavsett om de enskilda skildringarna överensstämmer med verklighetens statistik eller inte. 

Allt ser inte ser ut som statiken och verkligheten överträffar också ofta det mest spektakulära vi möter i fiktionen – se bara på fallen med Kim Wall eller med ”Arboga­kvinnan” Johanna Möller, för att ta ett par aktuella exempel. Samtidigt är det som författaren och litteraturveteran Clive Bloom har hävdat, vilket Berglund också citerar, att den bästsäljande litteraturen är den som säger mest om sin samtid eftersom det är den mest samtidsbundna litteraturen. Detta gäller deckaren mer än någon annan genre i Sverige idag och det gör också genren till realistisk, även om man naturligtvis inte ska se den som en direkt avbildning av samtiden.

Berglund vill också tona ner föreställningen att den svenska deckaren är en i grunden ­samhällskritisk genre, och han gör bilden av genren en tjänst genom att uppmärksamma att en stor del av deckarna idag inte har ­samhällskritiska ambitioner, något som ofta förbises. Då Berglunds definition av vad samhällskritik innebär är ovanligt strikt, beskriver han dock samtidigt genren som mindre samhällskritisk än vad de flesta andra skulle göra.

I övrigt visar Berglund också bland annat att det är en missuppfattning att alla svenska deckare är blodiga och innehåller explicita våldsskildringar, att våldet inte alls ökar i svenska deckare, att den vanligaste deckarhuvudpersonen är en kvinna, och att den svenska samtidsdeckaren präglas av en normativ vit, svensk, heterosexuell medelklass utan invandrarbakgrund.

Något som dessutom ska betonas är det genusperspektiv som genomgående präglar Berglunds analyser, och som tydliggör markanta skillnader mellan manliga och kvinnliga författares deckare. De mest anmärkningsvärda genusskillnaderna framträdde dock redan i den förra studien, ”Mordförpackningar”, där Berglund visade hur olika kvinnliga respektive manliga svenska deckarförfattares böcker marknadsförs. De slutsatser han drog där borde vara en tankeställare för många i bokbranschen.

Det har varit intressant att följa Berglund genom åren då han steg för steg har fått alltmer insikt i genren och dess mekanismer. Den Berglund som för fem år sedan pub­licerade ”Deckarboomen under lupp” hade inte kunnat göra de initierade analyser han gör idag av det statistiska materialet i ”Död och dagishämtningar”. Han har också rätt när han kritiserar stora delar av den tidigare forskningen för att ha skapat en skev och missvisande bild av den svenska deckaren på 2000-talet med utgångspunkt i bara ett fåtal författarskap. Samtidigt är snedvridningen delvis förståelig, då det är svårt att som forskare hantera ett så stort material med andra metoder än den typ av kvantitativa analyser som Berglund använder. Få forskare har helt enkelt den överblick som krävs, en överblick som är svår att få om man inte samtidigt arbetar som deckarrecensent, och det vet vi alla att kompetenta deckarrecensenter idag är ett utdöende släkte.

Dessutom är svenska litteraturvetare – med undantag för litteratursociologerna i Uppsala – i allmänhet skolade i en tradition där man tolkar enskilda verk och författarskap snarare än genrer, något som bidragit till att forskningen hittills har sett ut som den gjort. Att det fortfarande forskas så lite om deckare i Sverige kan dock huvudsakligen skyllas på konservativa ämnestraditioner där populärlitteraturforskning har låg status, något som närmast är skamligt med tanke på att deckare är vad den breda allmänheten faktiskt läser. Man kan bara hoppas att Berglunds studier kan inspirera andra och bidra till att höja deckarforskningens status framöver.

Annons
Annons

Trots den svenska deckarens enorma popularitet är det få litteraturvetare som intresserar sig för genren.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 2

Karl Berglund är litteraturvetare vid Uppsala universitet.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons