Handlargolvet på New York-börsen den 29 september 2008.
Handlargolvet på New York-börsen den 29 september 2008. Foto: Richard Drew/AP

”Krisen kommer – vi vet bara inte när”

Bedömarna är överens. Varningarna för en ny ekonomisk kris duggar allt tätare – precis som innan finanskrisen. Frågan är inte om en lågkonjunktur kommer utan hur djup den blir. Och vad vi gör när den kommer.

Publicerad

En röd tvåvåningsvilla med vita knutar, omgiven av tall och björk, utanför sörmländska Katrineholm. Kan en svensk finansminister ha ett svenskare hem?

Det är där Anders Borg befinner sig hösten 2008, när han inser att den globala finanskrisen är ett faktum. Han slänger sig på luren och ringer omedelbart statsministern – och vännen – Fredrik Reinfeldt.

– Det var mycket allvarligt. Situationen hade kunnat bli minst lika allvarlig som under depressionen på 30-talet, minns Anders Borg i dag.

Jag förväntar mig inte några allvarliga problem

Olyckskorparna hade länge kraxat om vart det barkade. I månader hade regeringen simulerat krisövningar.

Men samtidigt, när väl smällen kom var det delvis oväntat. Det var inte långt innan Anders Borgs samtal till Fredrik Reinfeldt, som riksbankschef Stefan Ingves till och med hade målat upp en positiv bild av ekonomin.

– Den globala tillväxten sammantaget förblir god, sa Ingves när han med hjälp av sin utslagsröst tvingade Riksbanken att höja räntan till 4,75 procent i början av september 2008.

Tidigare finansministern Anders Borg.
Tidigare finansministern Anders Borg. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Och han var inte ensam. Bara några månader tidigare hade USA:s dåvarande centralbankschef, Ben Bernanke, manat till lugn.

– Jag förväntar mig inte några allvarliga problem, sa Bernanke om risken för att fallande bostadspriser skulle ge storbankerna stora problem.

Annons

Sällan har två riksbankschefer haft så fel.

Eftersom nästan all handel är byggd på krediter så stod världshandeln bokstavligen helt still.

Bara dagar efter Riksbankens räntehöjning, måndagen den 15 september 2008, ansökte Lehman Brothers om konkurs. En sprucken bolånebubbla som byggts upp av den amerikanska drömmen att alla skulle äga sin egen bostad hade fått ödesdigra konsekvenser. Finansvalparna på Lehman Brothers och andra bolåneinstitut hade sett en chans att tjäna storkovan. Man lånade ut pengar till i princip allt som rörde på sig.

De dåliga lånen delades upp och paketerades i obskyra värdepapper som inte ens bankdirektörerna förstod sig på, och som spreds för vinden till investerare runt om i världen. En explosiv coctail.

Foto: Lefteris Pitarakis/AP
Annons

Det som sedan skedde blev historiskt och har legat till grund för böcker, tv-serier, filmer. De amerikanska huspriserna började falla – och korthuset likaså. Investmentbanken Bear Stearns kollapsade. Staten tvingades rädda de krisande bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae. Och när även Lehman Brothers fick problem hade amerikanska politikerna fått nog. Beslutet fattades att inte rädda banken – och finanskrisen var ett faktum.

– All likviditet i det finansiella systemet försvann, minns Anders Borg.

– Eftersom nästan all handel är byggd på krediter så stod världshandeln bokstavligen helt still. Volvo fick tillbaka fler lastbilar än vad de sålde och det låg ett stort antal fartyg utanför Bosporen och bara väntade.

Barbro Wickman-Parak var en av flera beslutsfattare på Riksbanken som röstat emot den dåligt tajmade räntehöjningen strax innan Lehman-kraschen.
Barbro Wickman-Parak var en av flera beslutsfattare på Riksbanken som röstat emot den dåligt tajmade räntehöjningen strax innan Lehman-kraschen. Foto: Kenny Bengtsson
Annons

Strax efter Lehman-kraschen söker sig en stressad Barbro Wickman-Parak runt på Köpenhamns flygplats, i jakt efter ett rum där hon kan få vara i fred. Tjänsteresan hade sämsta möjliga tajming – nu måste hon, som en av sex beslutsfattare på Riksbanken, hitta någonstans där hon kan delta på Riksbankens specialinkallade räntemöte.

Det blev inga långa diskussioner utan alla på Riksbanken var helt eniga att vi måste sänka räntan kraftigt

– Jag hittade ett rum där jag kunde vara ensam och delta i mötet per telefon, säger Barbro Wickman-Parak, som var en av flera beslutsfattare på Riksbanken som röstat emot den dåligt tajmade räntehöjningen strax innan Lehman-kraschen.

Men nu hade oenigheten bland riksbankstopparna förbytts till total enighet. Alla insåg allvaret. Ett par veckor efter konkursen fick Stefan Ingves samtal från andra centralbanker, bland annat den europeiska och amerikanska. De planerade en koordinerad räntesänkning och frågade om Riksbanken ville delta.

– Det blev inga långa diskussioner utan alla på Riksbanken var helt eniga att vi måste sänka räntan kraftigt, säger Barbro Wickman-Parak.

Annons

Drygt två månader senare hade räntan mer än halverats – till 2 procent. Men svensk ekonomi fick sig en rejäl känga. Det första året efter Lehman krympte ekonomin med över fem procent – den största nedgången sedan andra världskriget.

IMF-chefen Christine Lagarde.
IMF-chefen Christine Lagarde. Foto: Xinhua / Sipa USA

Vi spolar fram bandet till början av 2019. I den snötäckta alpbyn Davos håller Christine Lagarde, chef på den Internationella valutafonden (IMF), en uppmärksammad presskonferens.

IMF har just sänkt sin prognos för hur världsekonomin kommer att utvecklas – för andra gången på bara några månader. Med ett leende hälsar Christine Lagarde deltagarna välkomna. Men när hon börjar prata om ekonomin förbyts leendet mot allvar i blicken.

Budskapet är tydligt: Det finns tydliga tecken på att världsekonomin håller på att mattas av.

Annons

– Världen växer långsammare än väntat och och riskerna ökar, säger Christine Lagarde i Davos där politiker, näringslivstoppar och ekonomer samlas varje år för att diskutera världens ekonomiska läge.

Lagardes oro är inte obefogad. Den här gången finns ingen amerikansk bolånebubbla som kan sänka världsekonomin – men det har tornat upp sig allt fler orosmoln på den ekonomiska himlen. Handelskriget i USA. Brexit. Strejker i Frankrike. Skulder i Italien. Oreglerade så kallade ”skuggbanker”.

Liksom innan finanskrisen, har världsekonomin också den här gången under många år solat sig i glansen av stark tillväxt. Företag och hushåll har varit optimistiska, producerat och konsumerat och investerat i ett rasande tempo. Företagets vinster har skjutit i höjden, liksom börskurserna.

Det är också då oron börjar smyga sig in. Ingen högkonjunktur i historien har varat för evigt –  den här kommer inte att vara ett undantag. Liksom för drygt ett decennium sedan, börjar nu olyckskorparna kraxa allt dystrare. Inte bara IMF. Faktiskt så spår många prognosmakare någon form av inbromsning av världsekonomin.

Annons

I eurozonen – som har euron som valuta – har tillväxten bromsat in rejält de senaste månaderna. Mycket har att göra med exporten som har minskat i kölvattnet av handelskriget mellan världens två största ekonomier: Kina och USA. Konflikten har framförallt skadat Kina, men även andra har drabbats – inte minst Europa vars export har fått sig en törn. Europas största ekonomi, Tyskland, krympte för första gången på flera år under sensommaren och tidigt i höstas.

Anna Breman, Swedbank.
Anna Breman, Swedbank. Foto: Anders Ahlgren

Mitt i centrala Stockholm – ett stenkast från det populära varuhuset NK – sitter Anna Breman. Hon utsågs nyligen till chef för global research på Swedbank och har mångårig erfarenhet av att sia om utvecklingen i världsekonomin.

– Den ökade protektionismen börjar synas i de faktiska siffrorna. Du ser det framförallt i exportsiffrorna i Tyskland där exempelvis tillverkningsindustrin har börjat gå mycket sämre, säger Anna Breman.

Annons

Jo, det handlar om en avmattning, konstaterar hon – men det är inte som när Lehman kraschade, då allt frös till is och ingen vare sig kunde få finansiering eller exportera.

På andra sidan Atlanten går det bättre – än så länge. Men även i USA tyder mycket på att ekonomin kommer att bromsa in rejält de närmsta åren. De positiva effekterna av president Donald Trumps stora skattesänkningar kommer att klinga av och arbetslösheten är redan den lägsta på flera decennier. Då blir det svårt för företagen att hitta personal som kan öka produktionen och därmed få de ekonomiska hjulen att snurra lika snabbt.

Centralbankens många räntehöjningar känns redan i amerikanarnas plånböcker och har gjort att amerikanarna köper färre bilar och nya bostäder.

De flesta förståsigpåare tror nu att arbetslösheten kommer att öka redan nästa år och allt fler börjar oroa sig för att USA snart går in i en recession (två kvartal av krympande produktion) – inte minst om handelskriget med Kina trappas upp om världens två största ekonomier inte kan enas om ett handelsavtal.

Annons
Den kinesiska och den amerikanska presidenten på G20-mötet i Buenos Aires i december 2018.
Den kinesiska och den amerikanska presidenten på G20-mötet i Buenos Aires i december 2018. Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

I finanskrisens hjärta, New York, följer chefsekonom Catherine Mann med stort intresse förhandlingarna från den amerikanska storbanken Citis högkvarter. Under ett besök i Stockholm strax före jul varnade hon för konsekvenserna av ett upptrappat handelskrig.

USA har så här långt lagt tullar på nästan hälften av Kinas export och hotar att dubbla dem om man inte får ett mer fördelaktigt handelsavtal på plats innan månadsskiftet. Enligt beräkningar av nyhetsbyrån Bloomberg står Kina för mer än en fjärdedel av världsekonomins årliga tillväxt.

– Chocken för Kina smittar av sig på den globala värdekedjan i Asien och påverkar också europeiska exportörer eftersom efterfrågan på deras produkter blir lägre, sa Catherine Mann för SvD under sitt besök.

Annons

Men konjunkturoro och handelskriget är tyvärr inte världsekonomins enda huvudvärk.

I Storbritannien råder kaos och stor förvirring. Britterna har ännu inte kommit överens om hur deras handelsrelationer ska se ut med EU efter att de lämnar unionen i slutet av mars. Hotet om en hård brexit, där britterna dundrar ut ur EU utan avtal, tycks allt mer överhängande och skulle riskera att stjälpa en redan skakig europeisk ekonomi.

Aktivister demonstrerar utanför börsen i Frankfurt.
Aktivister demonstrerar utanför börsen i Frankfurt. Foto: Boris Roessler/dpa

Samtidigt finns också orosmoln i Frankrike och Italien. I Frankrike har vilda protester och eftergifter till de strejkande Gula Västarna skapat osäkerhet kring statens finanser och om presidenten kan genomföra nödvändiga reformer. Europas arbetslöshet föll till den lägsta sedan finanskrisen förra året, men i Frankrike har den stått och stampat de senaste åren. Och missnöjet stiger.

Annons

– Det bidrar till en allmän obekväm känsla av att världen är oförutsägbar. Då blir företag lite försiktigare med att investera och hushållen börjar att spara mer och konsumerar mindre, säger Swedbanks Anna Breman.

Käbblet i Italien hjälper knappast situationen. Politikerna där har i många år spenderat över sina tillgångar och skuldsatt landet upp över öronen. Om skuldberget blir för stort kan staten får svårt att betala sina skulder, vilket riskerar att dra med sig landets banker som har lånat ut massvis med pengar pengar till staten. Europas sammanflätade banksystem betyder att problemen lätt kan sprida sig till andra länder.

Även en del tillväxtländer har börjat få problem. Länder som Turkiet och Argentina hamnade rejält i kläm förra året när den amerikanske centralbanken höjde räntan samtidigt som dollarn stärktes mot andra valutor. Skälet: många tillväxtländer har tagit stora lån i dollar när amerikanska räntor var låga. När räntorna steg och dollarn stärktes mot de inhemska valutorna blev lånen dyrare att förnya och betala i den lokala valutan.

Annons
Lehman Brothers-chefen Richard S Fuld Jr på väg lämnar Kapitolium den sjätte oktober 2008.
Lehman Brothers-chefen Richard S Fuld Jr på väg lämnar Kapitolium den sjätte oktober 2008. Foto: Susan Walsh /AP

En av dem som är särskilt oroad för tillväxtländernas situation är Harvardprofessorn Carmen Reinhart. För tio år sedan skrev hon boken "This time is different" som beskriver de senaste åttahundra årens finanskriser och hur mycket de skadar ekonomin.

– Skulderna i dollar arbetar emot dem, sa Carmen Reinhart i en intervju med SvD förra året om tillväxtländernas problem.

Många fattiga länder har dessutom lånat mycket pengar från Kina, och mycket av de pengarna finns inte i den officiella statistiken, menar Carmen Reinhart.

Och kanske är det här de största riskerna finns: i sådant som inte är reglerat. För även om världen har dragit många lärdomar sedan finanskrisen – bland annat har kraven har skärpts dramatiskt för hur stora skyddsvallar traditionella banker måste ha – så finns det blinda fläckar.

Annons

En är så kallade skuggbanker, som väckt särskilt intresse hos Carmen Reinharts kollega, Harvardekonomen Paul Tucker. Han tippades länge ta över som chef för den brittiska centralbanken, men fick inte jobbet och styrde i stället kosan till USA och Cambridge.

Foto: Mary Altaffer /AP

I en intervju med SvD varnade Tucker särskilt för just skuggbankerna – finansinstitut som lånar upp och ut pengar men som inte erbjuder insättningstjänster som traditionella banker. En numera konkursad bank med obehagliga konnotationer var just en skuggbank: Lehman Brothers.

Skuggbanker har i stor utsträckning undkommit de nya regleringar som tillkommit sedan finanskrisen, och tillåts därför ta mycket större risker än traditionella banker.

– Jag oroar mig för skuggbankerna. Vi ser att deras utlåning är uppblåst i Indien och Kina, och jag skulle bli mycket förvånad om problemet med skuggbankerna har botats i USA, sa Paul Tucker under sitt Stockholmsbesök.

Annons

Och det finns fler likheter med finanskrisens skuggbanker och dagens. Lehman Brothers hade investerat i obligationer kopplade till en massa bolån och som få hade full inblick i. I dag varnar IMF för en annan typ av obligation för att den kan vara en tickande bomb. Men i stället för bostadslån, handlar det den här gången om olika typer av företagsskulder med högrisk.

Den tidigare Riksbanksledamoten Klas Eklund, i dag seniorekonom på advokatbyrån Mannheimer Swartling, är orolig över utvecklingen.

– Man har paketerat om olika typer av företagsskulder i olika typer av obligationer som är väldigt svåra att genomskåda. Det är väldigt väldigt svårt att genomskåda hur farligt det är, säger han.

Men kanske är det inte skuggbankerna själva som är vargen som slutligen kommer. I stället ser Klas Eklund hur en rad olika osäkerheter tillsammans kan vara det som stjälper världsekonomin den här gången.

– Jag är rädd för att de här kugghjulen klickar i varandra och drar med varandra ned.

Grafik: Alexander Rauscher
Grafik: Alexander Rauscher
Annons

Så hur förutser man en kris? Kanske genom att titta på mönster i dem som drabbat världen tidigare. En som gjort just detta är en person vars jobb i flera år var att granska regeringens finanspolitik som ordförande i det Finanspolitiska rådet: den skånske ekonomiprofessorn Lars Jonung.

Jonung är verksam vid Lunds universitet och medförfattare till en populär lärobok i nationalekonomi. Enligt Jonung har de riktigt stora kriserna, världsdepressionen på 1930-talet, den svenska finanskrisen på 1990-talet och den internationella finanskrisen 2008, en sak gemensamt: samtliga var kopplade till utvecklingen i banksystemet.

– Låga räntor har gjort att bankernas utlåning först har expanderat kraftigt, och sedan har det kommit någon typ av störning som vänder processen. Vi får en finanskris som gör att arbetslösheten stiger, investeringarna och produktionen minskar, och staten får stora budgetunderskott, säger Lars Jonung.

Lars Jonung är orolig över det ekonomiska läget.
Lars Jonung är orolig över det ekonomiska läget. Foto: Tomas Oneborg
Annons

Och ja, han är i högsta grad orolig över det ekonomiska läget i dag. Centralbankernas låga räntor för att hålla liv i ekonomin efter finanskrisen har drivit på skulderna hos hushåll, länder och företag – inte minst i Sverige. Här har hushållens skuldberg mer än dubblerats sedan mitten av 1990-talet, sett till deras andel av de disponibla inkomsterna.

De höga skulderna gör både den svenska och internationella ekonomin känslig för om räntorna skulle öka kraftigt. Just nu känns det avlägset att centralbankerna skulle höja räntan kraftigt. Men räntorna kan gå upp av andra skäl, till exempel om investerare – som vid den senaste krisen – blir rädda och kräver högre ränta för att låna ut pengar.

Kort sagt finns olika skäl till att räntorna kan komma att stiga.

– En räntehöjning kan också komma av en försämrad politisk situation i världen, av ett krig eller djup politisk kris. Vi vet aldrig var den framtida räntehöjningen kommer ifrån. Men när den kommer är risken att den kommer oväntat och kraftigt, säger Lars Jonung.

Annons

Och då, konstaterar han, då har vi en kris.

En demonstrant i Aten den 29 juni 2011.
En demonstrant i Aten den 29 juni 2011. Foto: Petros Giannakouris/AP

Nu är det inte alla som spår att vi går mot en stor kris den här gången. Snarare tvärtom – de flesta ekonomer spår att världsekonomin kommer att göra en mjuklandning.

Men samtidigt: det ligger på något sätt i prognosernas natur att de inte kan förutse kriser – som till exempel när Riksbanken målade upp en ganska ljus bild av världsekonomin bara dagar innan Lehman fick världsekonomin att rasa som ett korthus.

Och om nu olyckskorparna har rätt och vi går mot en kris, då kan vi befinna oss i en betydligt värre situation i dag än vi gjorde den där hösten när Anders Borg satt där i sin numera sålda röda trävilla utanför Katrineholm.

1/3

Finnanspolitisk utfrågning i Riksdagen. Med Hans Lindblad, riksgäldsdirektör, Per Bolund, Erik Thedeen, Elisabeth Svantesson, Finansutskottets vice ordförande Fredrik Olovsson (S), och Stefan Ingves

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/3

Per Bolund, Stefan Ingves och Erik Thedeen

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/3

Per Bolund, Stefan Ingves och Erik Thedeen

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vid den globala finanskrisen tog Riksbanken ett stort ansvar och sänkte räntan kraftigt. Då hade Ingves nyligen satt styrräntan till 4,75 procent. I dag ligger den på minus och även i eurozonen och USA är den lägre än vid tidigare högkonjunkturer. Det betyder att ränteverktyget för att stötta ekonomin inte är lika potent.

Samtidigt har världen samlat på sig rekordhöga skulder, vilket kan göra det svårare för länder att låna pengar för att dämpa nedgången. I Sverige är statskulden som tur är låg. Det är bra om våra högt skuldsatta hushåll skulle behöva hjälp från staten vid en kris.

Strax innan jul höjde Riksbanken räntan till −0,25 procent – trots att ekonomin håller på att mattas av och trots att riskerna i världsekonomin är större än på länge. Precis som innan Lehman-kraschen var räntebeslutet inte enhälligt.

Låter bekant? Snart kommer kanske vargen. Eller som Lars Jonung väljer att beskriva det:

– Dagens risker är mycket oroväckande. Det kan gå riktigt illa. Krisen kommer – vi vet bara inte när.

Tidigare finansministern Anders Borg.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Foto: Lefteris Pitarakis/AP

Barbro Wickman-Parak var en av flera beslutsfattare på Riksbanken som röstat emot den dåligt tajmade räntehöjningen strax innan Lehman-kraschen.

Foto: Kenny Bengtsson

IMF-chefen Christine Lagarde.

Foto: Xinhua / Sipa USA

Anna Breman, Swedbank.

Foto: Anders Ahlgren

Den kinesiska och den amerikanska presidenten på G20-mötet i Buenos Aires i december 2018.

Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

Aktivister demonstrerar utanför börsen i Frankfurt.

Foto: Boris Roessler/dpa

Lehman Brothers-chefen Richard S Fuld Jr på väg lämnar Kapitolium den sjätte oktober 2008.

Foto: Susan Walsh /AP
Foto: Mary Altaffer /AP

Grafik: Alexander Rauscher

Lars Jonung är orolig över det ekonomiska läget.

Foto: Tomas Oneborg

En demonstrant i Aten den 29 juni 2011.

Foto: Petros Giannakouris/AP

Finnanspolitisk utfrågning i Riksdagen. Med Hans Lindblad, riksgäldsdirektör, Per Bolund, Erik Thedeen, Elisabeth Svantesson, Finansutskottets vice ordförande Fredrik Olovsson (S), och Stefan Ingves

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Per Bolund, Stefan Ingves och Erik Thedeen

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Per Bolund, Stefan Ingves och Erik Thedeen

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman