Annons

Jayne Svenungsson:Kristendomen guldgruva för queerteoretiker

Historiska traditioner är betydligt mer komplexa, dynamiska och mångfacetterade än vad många av deras väktare ofta vill medge. Just den kristna traditionen har visat sig vara ett tydligt exempel på detta.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

God historieskrivning tvingar oss att tänka till en gång extra om saker vi trodde oss känna till alltför väl. Den utmanar oss därför att den konfronterar oss inte bara med oss själva i en tidigare upplaga, utan också med fenomen, föremål och föreställningar som är annorlunda intill ogripbarhet. God historieskrivning påvisar, kort sagt, att det förflutna inte bara är vårt förflutna. Det är också ett främmande fält, ibland till och med ett minerat sådant.

Det finns därför skäl att dra öronen åt sig när man stöter på människor som alltför säkert hävdar sig veta hur det historiska fältet ligger. Och att det alltid legat så. När människor ser sig nödgade att betona att inget förändrats, att rådande synsätt eller praxis återspeglar en tidlös ordning, då kan man i regel vara ganska säker på att något väsentligt faktiskt har förändrats.

De just återgiva reflektionerna görs av kyrkohistorikern och tillika anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams i den tänkvärda lilla skriften ”Why Study the Past? The Quest for the Historical Church” från 2005. Och det är knappast någon tillfällighet att Williams just som kyrkohistoriker reflekterar i dessa banor. Religionen är förmodligen den sfär där man mer än i någon annan stöter på hänvisningar till en förment oföränderlig historisk tradition. Man behöver bara tänka på den pågående debatten om könsneutrala äktenskap, där termer som ”klassisk bibelsyn” eller ”traditionell kristen syn på äktenskapet” används flitigt av dem som vill bevara den befintliga ordningen.

Annons
Annons

Oavsett var man landar i den aktuella frågan, behöver man emellertid inte skrapa särskilt mycket på ytan för att de uppfattningar som förlänas immunitet under termer som ”klassisk” eller ”traditionell” ska sättas i gungning. Inte sällan visar sig den förment klassiska bibelsynen ha betydligt mer att göra med den bokstavsorienterade syn som växer fram under 1600-talet än med den utvecklade känsla för texters komplexitet som utmärkte de antika teologernas förhållande till de bibliska skrifterna. Börjar man, på motsvarande sätt, gräva i hur man i den kristna traditionen sett på äktenskap och familj under historien framträder en allt annat än entydig bild.

Vill man spetsa till Williams reflektioner kan man i det här perspektivet fråga sig om det inte är de självutnämnda traditionalisterna som har mest att sätta på spel i ett ökat engagemang i traditionen. Ligger det någon sanning i detta bidrar det också till att förklara varför den första mer omfattande sammanställningen av den snabbt växande forskning som i dag sker i tvärsnittet mellan teologi och queerteori är massivt rotad i – jo – traditionen. Den av Gerard Loughlin redigerade antologin Queer Theology: Rethinking the Western Body (Blackwell, 368 s) må vara prydd av en effektfull närbild av Tilda Swinton som queer madonna (hämtad ur Derek Jarmans film ”The Garden”). Men den som innanför pärmarna väntar sig finna en lättsinnig appell för en ny trendteologi som glatt välter historiens barlast överbord blir besviken.

Talande nog utgörs merparten av bidragsgivarna till denna gedigna samling texter av katoliker och högkyrkliga anglikaner, och inte, som man kanske väntat sig, av liberalt sinnade protestanter. Men bilden är mer komplex än vad det i förstone synes och avspeglar i själva verket en väsentlig del av det samtida teologiska klimatet. Gerard Loughlin, själv en av de tongivande katolska teologerna i samtiden, är i detta avseende symptomatisk. Hans teologi kan å ena sidan skrivas in i den neokonservativa och högkyrkliga strömning som genom­syrat i synnerhet brittisk teologi under det senaste decenniet. Å andra sidan utmärks just denna strömning – liksom Loughlins egen teologi – av ett starkt progressivt drag i fråga om teologins förhållande till kultur, vetenskap, kön och sexualitet.

Annons
Annons

För att tydligare rama in bilden skulle man aningen generaliserande kunna säga att medan mycket modern protestantisk – i synnerhet luthersk – teologi varit progressiv genom att distansera sig från traditionen, utmärks väsentliga delar av samtida katolsk och anglikansk teologi av att den är progressiv i kraft av traditionen. I stället för att avlägsna sig från traditionen söker man aktivt återknyta till dolda, bortglömda och inte minst medvetet undertryckta drag inom traditionen.

Vad är det då man upptäcker om man börjar gräva i traditionen? Bland mycket annat att den är betydligt mer komplex, dynamisk och mångfacetterad än vad många av dess väktare ofta vill medge. Synen på kön, sexualitet, begär och familj är illustrativa exempel. Egentligen räcker det att man börjar läsa sin bibel lite mer omsorgsfullt för att bli varse om den diskrepans som råder mellan de raka linjer som bär upp delar av den samtida kristendomens hållning i fråga om exempelvis sex och samlevnad och den tankemässiga flexibilitet som utmärker den bibliska föreställningsvärlden – åtminstone på ett metaforiskt plan.

Ta bara det märkliga rubbande av genuskategorier – gender bending – som sker redan i den symbolik som kringgärdar inkarnationen, den kristna teologins själva hjärtpunkt. Kristus, lär flera av evangelierna, föds som man av en jungfrulig kvinnlig kropp. Den jordiska fadern tycks sålunda umbärlig. Genom evangelierna får vi sedan följa hur denna av kvinnligt kött frambringade manliga kropp (att jämföra med Guds frambringande av Eva ur Adam i skapelseberättelsen) genomgår en rad förvandlingar och förflyttningar som fullbordas i himmelsfärden.

Annons
Annons

Bläddrar vi vidare till epistlarna dyker ”Kristi kropp” upp igen, denna gång i betydelsen av kyrkan. Kristi döda kropp har här återuppstått metaforiskt i den multi­könade kropp som är den kristna församlingen. Men den intrikata genussymboliken tar inte slut här. Parallellt med ­föreställningen om kyrkan som Kristi kropp verkar en annan metaforik. Kyrkan, numera hon, framställs på ett målande sätt som en brud som inväntar sin brudgum: Kristus som ska återvända och förenas med sina trogna. För att komplicera bilden ytterligare kan man påminna om att denna ”brud”, suktande efter sin ”brudgum”, ­genom historien officiellt representerats av män.

Fler exempel skulle kunna lyftas fram för att belysa de glidningar över genus- men även sexualitetsgränser som genomsyrar den kristna metaforiken. Värd att nämna är inte minst den medeltida brudmystiken, inspirerad av Höga visan, som i stundom kraftfullt erotiska termer skildrar hur den mänskliga själen (bruden) ­söker förening med Kristus (brudgummen). Betänker vi att den suktande själen ­­­i åtminstone hälften av fallen tillhörde en manlig kropp kommer man svårligen ifrån att metaforiken tangerar en viss homo­erotism.

Kanske börjar den oinvigde läsaren nu ana varför den kristna traditionen visat sig vara en guldgruva för queerteoretiker. Den besitter helt enkelt en outsinlig arsenal av tankefigurer som gäckar och bryter upp fastslagna kategorier i fråga om kön, sexualitet, familj och vad det ytterst innebär att vara människa. Elisabeth Stuart, en av de medverkande författarna i antologin, ger en talande bild utifrån sin egen katolska uppväxt: ”Att växa upp omgiven av män i kläder som den rådande kulturen ­betraktar som kvinnliga /…/ och bli undervisad av kvinnor som var mina ’systrar’ och ’mödrar’, med namn som Augustine [Augustinus] och Bernard Joseph, detta lärde mig att sociala kategorier aldrig var färdiggjutna /…/ och att kyrkan var en rymd där genus ständigt skiftar.”

Annons
Annons

Men det finns skäl att backa ett steg innan man alltför snabbt utmålar den kristna kyrkan som ett queerparadis. Som de flesta – inte minst de medverkande teologerna i ”Queer Theology” – är smärtsamt medvetna om finns det en sinister baksida till den närmast förunderliga flexibilitet och föreställningskraft som genomsyrar den kristna symbolvärlden. På det mer konkreta planet har kyrkans förhållande till homosexualitet genom historien utmärkts av fördömande, förföljelse och hat. Det finns sålunda ett märkligt glapp mellan vad kyrkan upphöjt och prisat på ett metaforiskt plan – i sina böner, hymner och liturgier – och vad den föreskrivit sina medlemmar på den konkreta livsföringens plan.

Vill man sammanfatta det ärende som förenar författarna till ”Queer Theology” skulle man kunna beskriva det som en strävan att överbrygga detta glapp. Ett ­exempel på hur denna strävan artikuleras är den judiske bibelforskaren Daniel Boyarins problematiserande av antagandet att Gamla Testamentet i någon enkel mening skulle fördöma homosexualitet. För att förstå det förbud mot samlag mellan män som återfinns i 3 Mos. 18:22 måste man känna till något av det komplexa normsystem som bar upp den antika judiska lagen. Först mot denna bakgrund blir det tydligt att fördömandet har lite att göra med ­homosexualitet i vår förståelse av termen och snarast berör penetration som uttryck för ett otillbörligt överskridande av kulturellt bärande gränser.

En påminnelse om att antika texter inte är skrivna utifrån de kategorier och gränsdragningar vi tar för givna får man också av Virginia Burrus artikel om kyrkofadern Gregorios av Nyssa. Likt flera samtida ­teologer fascineras Burrus av denne 300-talstänkares icke-essentialistiska syn på könen. Mänsklighetens indelning i manligt respektive kvinnligt kön var enligt Gregorios en del av människans predikament i den jordiska, fallna tillvaron. När vi ska tilldelas våra fullkomliga kroppar, vid evighetens inbrott, kommer könen att vara historia blott. Kanske skulle Gregorios och Judith Butler, queerteorins okrönta drottning, ändå ha ett och annat att samtala om ifall de fick chans att mötas bortom den ocean av tid som skiljer dem åt.

Annons
Annons

Tanken är inte helt befängd. I själva verket är det ett genomgående drag hos många queerteoretiskt orienterade teologer att man tenderar att se sig mer befryndad med förmoderna tänkare än med de mer närliggande århundradenas teologer och filosofer. Det ska inte förnekas att det finns ett visst inslag av historisk exotism här. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att det finns en tankens virilitet i den antika och medeltida teologin som i viss mån går förlorad i modernitetens strävan efter entydighet och väl avgränsade kategorier.

Denna tendens till rigiditet är möjligen som mest synbar i kyrkans förhållande till frågor som rör sexualitet och samlevnad i modern tid. Man kan här åter tänka på den pågående diskussionen om att utvidga termen äktenskap till att gälla även enkönade relationer. Den officiella hållningen från samtliga av de etablerade kyrkorna i Sverige – inklusive de som har en bejakande syn på homosexualitet – är att termen bör reserveras till heterosexuella relationer. Det argument som genomgående framförs är att män och kvinnor, enligt traditionell kristen syn, är skapade till skilda men komplementära roller grundade i deras potential till biologiskt faderskap respektive moderskap.

Innan sista ordet sägs i denna diskussion kan det vara värt att uppmärksamma att denna syn är av tämligen ungt datum. Som historikern Jane Shaw påminner om i ett av de mer tankeväckande bidragen var det först i och med reformationen som ­äktenskapet alls upphöjdes till gudagivet ideal. Det högsta idealet för det kristna ­livet var dessförinnan celibatet. För att finna idén om mannens och kvinnans biologiskt grundade komplementära funktioner får man gå ännu längre fram i historien. Först under 1700-talet växer föreställningen om en radikal biologisk skillnad mellan könen successivt fram.

Annons
Annons

Detta slags historiska neddykningar påminner oss inte bara om att vi bör umgås mer varsamt med termer som ”traditionell” och ”klassisk”. De rubbar också själva distinktionen mellan traditionalism och ­liberalism. Inte sällan visar det sig nämligen vara traditionalisterna som genom sina anakronismer tar sig avsevärda fri­heter gentemot traditionen. Detta alltmedan de progressiva, kritiska rösterna ofta är betydligt mer inkännande inför nyanserna och komplexiteten i det egna historiskt förflutna. Om man med ”traditionell” förstår att vara trogen mot traditionen, finns det sålunda skäl att fråga vilka som är de sanna traditionalisterna.

Jayne Svenungsson
Jayne Svenungsson är lektor i systematisk teologi och forskar med stöd från Vetenskapsrådet på projektet ”Att tänka historien. Om profetism, messianism och Andens utveckling”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons