Annons

Sofia Lilly Jönsson:Kritiken – eller hämnden – är framgångens pris

Beyoncé och Jay Z med  Hillary Clinton på en kampanj i Cleveland.
Beyoncé och Jay Z med Hillary Clinton på en kampanj i Cleveland. Foto: Andrew Harnik/AP
Under strecket
Publicerad

Adolf Fredrik LindbladMålning av Carl Peter Mazer 1835.

Foto: Nationalmuseum

Beyoncé och Jay Z väntar tvillingar! Ni kanske har missat det, men i USA var det en stor nyhet i veckan. Babylyckan annonserades på Instagram med konstnärliga fotografier på den gravida superstjärnan, tagna av den hippa LA-fotografen Awol Erizku. För många skapar den sortens nyhet från underhållningsvärlden mest irritation. Kul för dem, men vad rör det oss vad dessa halvgudar har för sig? Efter presidentvalet diskuterades seriöst i politiska analyser om Hillary Clinton förlorade för att hennes frotterande med artisteliten snarare fick fler att rösta mot henne än imponeras av hennes kontakter.

Förr eller senare tar smekmånaden slut. Kritiken – eller hämnden – är framgångens pris.

1845 hade tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad nått så långt man kunde komma. Hans sångsamlingar köptes av alla som ville hänga med, och till hans pianoinstitut i Stockholm skickade förmögna familjer sina barn. I en ny, maffig biografi (”Adolf Fredrik Lindblad. En tonsättare och hans vänner”, Norma, 2016) visar Eva Öhrström med van professorshand hur man gör femhundra sidor musikhistoria till en bladvändare.

Annons
Annons

Adolf Fredrik LindbladMålning av Carl Peter Mazer 1835.

Foto: Nationalmuseum

Stockholm på 1820-talet var ingen stor stad. 80 000 människor bodde där. De fattigaste uteliggarna kunde borra ner sig i gödselstacken från stadens alla hästar vid Kornhamstorg för att få lite värme under natten, medan societeten med kontakter vid hovet räknades till runt 600 personer. Adolf Fredrik Lindblad tillhörde eliten.

Adolf Fredrik LindbladMålning av Carl Peter Mazer 1835.
Adolf Fredrik LindbladMålning av Carl Peter Mazer 1835. Foto: Nationalmuseum

Men det började inte så. Han föddes med fadern okänd och lotsades mellan släktingar som omväxlande brydde sig om och såg honom som en börda. Det är från åren kring 20 som han börjar hitta sin plats i världen. Han kommer till Uppsala och blir snabbt omhuldad av välgörare och mecenater i salongskulturen. Överstinnan Malla Silfverstolpe tar honom under sina vingar – ”att jag en gång skulle sitta i en avant-scènloge på den kära operateatern i Stockholm och höra hans opera uppföras med högljutt bifall”, drömmer hon – och Geijer utropar redan första våren: ”Lindblad skall göras till student, död eller lefvande!”. ”Gubben Haeffner håller mycket af mig”, bekänner Lindblad själv i brev till sin blivande hustru. Haeffner var director musices i Uppsala och motor i stadens musikliv. De etablerade sluter en ring runt Lindblad för att hjälpa honom fram.

Det märkliga är att Lindblad inte tycks ha förts fram för sin unika begåvning. Han spelade ännu inte piano särskilt väl (han hade helt enkelt inte haft tillgång till instrument), kompositionsförsöken var ganska epigona, han behärskade inte generalbas. Det var ingen ny Beethoven som stod färdig framför den svenska societeten. Snarare får man intrycket av Adolf Fredrik Lindblad som en projiceringsyta, en trevlig ung man med vilt hår som motsvarade bilden av hur en romantiker skulle se ut.

Annons
Annons

Med all den här uppbackningen hade det varit konstigt om han misslyckats. 1845 var alltså Lindblad en etablerad tonsättare, berömd för alla utom tiggarna i gödselstacken. Öhrström skildrar läget:

”Man skulle kunna tänka sig att Lindblads sjätte sångsamling skulle få jublande recensioner. Men så blev det inte. Snarare kan man fråga sig varför han hade fiender kring mitten av 1840-talet. Var det hans förslag till representationsform som han hade publicerat anonymt 1844 och som genomkorsades av egensinniga idéer? Eller var det hans nära kontakter med hovet som retade gallfeber på recensenterna? Hösten 1844 hade det spelats en marsch av Lindblad vid Oscar I:s kröning och han var en omtyckt lärare vid hovet. Eller var det hans olyckliga kärlek till Jenny Lind som många pratade om i salongerna? Satt det stockholmare på Norrbro, som var det nya promenadstråket, och lade ut texten om Lindblads liv?”.

Öhrström skriver det inte, men kanske var det helt enkelt dags att tala sanning om en tonsättare som blivit tillräckligt stor för att man ska kunna göra det. Kritiken kom igång nyåret 1845, och fram på sommaren brakade den lös på allvar. Hårdast var tonsättaren Franz Berwald, som inte varit lika framgångsrik. ”Återigen sånger af Herr Lindblad, och denna gång icke mindre än, Nitton! Vi säga nitton!”. Berwald vände sig mot hur musiken skildrade texten, som han tyckte simpelt. Man kan inte bara flytta sitt tema från dur till moll för att ha sagt något nytt, menade han.

”Framvisa de något nytt i melodiskt hänseende? Eller kanske några nya kombinationer i harmoniskt hänseende? Eller slutligen någon egendomlig uppställning i formellt hänseende? Nej, nej och åter nej!”.

Nu var proppen ur. I tidningen Den Konstitutionelle frågade recensenten om inte Lindblad hade ”lidit av något fysiskt eller psykiskt ont” som gjorde att han inte kunde skriva bättre. En insändare menade att saken hade samband med ”landets ära”, en annan uppmanade Lindblad att ta lektioner i teori och komposition (!). Lindblad fick vända sig till utlandet för upprättelse. Först när den tyske kompositören Louis Spohr publicerade ett försvar för musiken i Aftonbladet uppstod en isande tystnad i pressen, och kritiken avslutades.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons