Riksantikvarieämbetet är en anrik myndighet. Här syns riksantikvarie Lars Amréus med några av sina företrädare.
Riksantikvarieämbetet är en anrik myndighet. Här syns riksantikvarie Lars Amréus med några av sina företrädare. Foto: Simon Rehnström

Kritiken: Det ”lärda verket” håller på att avveckla sig

Det svenska kulturarvet har blivit laddad materia som olika politiska krafter drar i. Samtidigt skakas den ansvariga myndigheten av konflikter.

Publicerad

Vem bryr sig om Riksantikvarieämbetet? Ett gammalt ämbetsverk som förknippas med runor och medeltidskyrkor. En myndighet som enligt kritikerna är på väg att avveckla sig själv.

Uppenbarligen är det många som bryr sig. De senaste åren har debattvågorna gått höga i samband med den så kallade kulturarvsdebatten. Det har svallat bland annat i SvD, men också utanför landets gränser. ”Sverige kasserer kulturarven”, skrev danska Kristeligt Dagblad hösten 2017.

Det Riksantikvarieämbetet håller på med har blivit laddad materia. Vilka arkeologiska fynd ska sparas, vilka ska gallras ut? Hur ska kulturhistoriska värden vävas in i samhällsutvecklingen?

Olika politiska krafter rycker i kulturarvet. 2000-talets ekonomistiska stadsbyggande, ofta med svåra påtryckningar på kommunerna, har samtidigt gjort att kulturvärden fått stryka på foten.

Annons

Den centrala myndigheten, Riksantikvarieämbetet, anklagas för passivitet. Myndigheten har dessutom skakats av ett personalärende som enligt ett internt dokument har lett till ”ett energitapp” och anmälan till Arbetsmiljöverket.

– Det är ett ärende som handlar om hur en chef har agerat mot enskilda medarbetare, säger Carolina Andersson, huvudskyddsombud på myndigheten som menar att konflikten bland annat bottnar i frågor om vilken typ av kompetens som ska finnas på myndigheten.

Andra beskriver det som att ett missnöjesparti vuxit fram inom verket, präglat av smutskastning och missnöje med hur Riksantikvarieämbetets arbete utvecklats. Riksantikvarie Lars Amréus konstaterar att det är svårt att kommentera ett enskilt personalärende.

– Det finns fortsatt utmaningar i arbetsmiljöarbetet, säger han kortfattat.

Riksantikvarieämbetet ansvarar bland annat för uppsikten över stadsmiljöer som riksintresset Stockholms innerstad.
Riksantikvarieämbetet ansvarar bland annat för uppsikten över stadsmiljöer som riksintresset Stockholms innerstad. Foto: Simon Rehnström
Annons

En gång var Riksantikvarieämbetet ett av landets lärda verk, fullt av disputerade humanister. Här bedrevs forskning i bland annat arkeologi och konsthistoria.

”Riksantikvarieämbetets tjänstelokaler” står det med snirkliga guldbokstäver på en skylt ovanför en dörr på Storgatan i Stockholm. I en utsmyckad ram finns en allvarlig Johannes Bureus, med grått skägg och pagefrisyr. Den framstående runforskaren och mystikern blev på 1600-talet Sveriges förste riksantikvarie.

Vi fick veta att vi inte skulle komma med pekpinnar och vara förståsigpåare.

Nu är det 2000-tal och riksantikvarie Lars Amréus erbjuder kaffe i stora muggar med myndighetens logga Sankt Hanskorset, kringlan med fyra öglor som korsar varandra.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har det nationella ansvaret för kulturarvet; verket ”leder och stödjer arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet i landet”, enligt en broschyr som Lars Amréus plockar fram.

Ansvaret omfattar allt från kulturföremål till uppsikten över stadsmiljöer som riksintresset Stockholms innerstad.

Annons

Efter rivningsraseriet i svenska städer på 1960-talet omorganiserades Riksantikvarieämbetet. Begreppet kulturmiljövård föddes. Fokus flyttades från enskilda fornlämningar till kulturarvet i större sammanhang.

Det var länge ”fint” att arbeta på ämbetet; när riksantikvarien gick ut och predikade lyssnade omgivningen. Så kom postmodernismen som vände på givna hierarkier och sanningar. I början av 2000-talet föddes projektet ”Agenda kulturarv” som bland annat ifrågasatte på vilka grunder kulturhistoriska urval görs och vems historia det är som förmedlas.

– En nyttig process på många sätt, säger en tidigare anställd, men tillägger att det samtidigt blev svårare att kalla sig expert.

– Vi fick veta att vi inte skulle komma med pekpinnar och vara förståsigpåare, säger hon.

Kanske har dagens konflikt inom myndigheten rötter i vad många i samband med ”Agenda kulturarv” uppfattade som kunskapsförakt. Självförtroendet minskade.

Annons

”Den som följt RAÄ vet att denna myndighet producerat en imponerande mängd tidsriktiga målformuleringar, oftast om vad andra bör leva upp till. Samtidigt som man lyckats haka av sig eget ansvar för konkreta verksamheter, exempelvis då man strypt de avdelningar som förut var viktiga kunskapsbanker om runstenar och kyrkor”, skrev författaren Maja Hagerman i DN 2016.

”Vad ska vi ha Riksantikvarieämbetet till egentligen?”, undrade Krister Olsson, lektor i kulturvård vid Göteborgs universitet, i en artikel i tidskriften Plan 2015.

Om man inte har sakkunskapen så är det ju väldigt svårt att agera i någon sakfråga och då blir man passiv.

Enligt regeringens instruktioner är uppdraget tydligt: myndigheten ska vara ”pådrivande och stödjande” inom sitt område och bland annat bevaka kulturmiljöintresset vid samhällsplanering och byggande.

Krister Olsson, som själv arbetat på ämbetet, tycker inte att myndigheten lever upp till detta.

– Om man inte har sakkunskapen så är det ju väldigt svårt att agera i någon sakfråga och då blir man passiv, säger han.

Han menar att utvecklingen hänger samman med att personer med sakkunskap ersatts av generalister när ämbetet på senare år rekryterat utvärderare utan kunskap om myndighetens traditionella kärnområden.

Myndigheten lägger i dag mycket kraft på att utvärdera andra.

Annons

Myndigheten lägger i dag stor kraft på att utvärdera andra. En konsekvens av decentralisering och ändrade roller inom statsförvaltningen, enligt Lars Amréus.

– Vi sitter kvar med ganska lite operativ verksamhet, säger Lars Amréus och förklarar att myndigheten sedan några år satsat på att utveckla nya metoder för att granska hur framför allt länsstyrelserna arbetar, något ämbetet har ett så kallat överinseendeansvar för.

Tidigare brukade länsmuseer och länsstyrelser runt om i landet ringa Riksantikvarieämbetet för att få råd och expertstöd. Så fungerar det inte längre.

– Vi måste ha tydligare skiljelinjer, förklarar riksantikvarien.

Lars Amréus är chef för den myndighet som har det nationella ansvaret för kulturarvet.
Lars Amréus är chef för den myndighet som har det nationella ansvaret för kulturarvet. Foto: Simon Rehnström
Annons

Konsultrapporten ”Fornminnen åt skogen?” beskriver en myndighet som gått från att vara drivande till att lägga mer fokus på att följa och rapportera. Konsulterna skriver att ”det ute i landet bland aktiva inom kulturmiljövården finns en efterfrågan på en central statlig aktör som tar en ledarroll och agerar mer proaktivt”.

I regeringens instruktioner står det att Riksantikvarieämbetet ska vara pådrivande, är ni det?

– Ja det är vi, det hävdar jag bestämt, säger Lars Amréus och förklarar att verket är pådrivande för att kulturarvsfrågorna ska komma in i många olika politikområden. Ämbetet har nu ett regeringsuppdrag som handlar om att stödja andra myndigheter, exempelvis Trafikverket och Skogsstyrelsen, som ska skaffa sig kulturmiljöstrategier.

Däremot kan Riksantikvarieämbetet inte jobba tätt tillsammans med länsstyrelserna, som man gjorde förut, säger Lars Amréus. Ämbetet kan inte heller vända sig direkt till kommunerna.

Men de viktiga besluten om kulturmiljöfrågor ligger ju ofta på kommunerna. Kan ni inte jobba mer direkt mot dem?

– Vi ska inte, säger Lars Amréus. Han förklarar att ämbetet arbetar tillsammans med och genom Boverket för att stötta kommunerna så att kulturvärden ska hanteras rätt enligt plan- och bygglagen.

Om du tittar runt om i landet, är du nöjd med hur kulturvärden hanteras i planeringen?

Annons

– Nej. Och där kommer våra utvärderingar in. Vi gjorde en sådan utvärderingsrapport för ett tag sedan där vi tittade på kommunernas kompetens för att ta hand om kulturvärden i den byggda miljön. Vi kan konstatera att den lämnar mycket att önska.

Att hösten 2018 lägga fram en rapport med titeln "Kulturvärden försvinner i byggprocessen" – när en högkonjunktur med intensivt byggande redan kulminerat – är lite som att kasta in jästen efter degen.

Riksantikvarieämbetet fann stora brister i kommunernas hantering av kulturhistoriska värden. En rejäl icke-nyhet för alla som följt byggande och stadsplanering de senaste åren.

Att hösten 2018 lägga fram en rapport med titeln "Kulturvärden försvinner i byggprocessen" – när en högkonjunktur med intensivt byggande redan kulminerat – är lite som att kasta in jästen efter degen. Å andra sidan finns bristerna nu beskrivna.

– Jag hoppas att den här utvärderingsrapporten ska leda till goda effekter i förlängningen. Ett sätt att driva frågor är att ta fram kunskapsunderlag och spegla hur det ser ut, säger Lars Amréus.

Annons

I Norge, som också har ett starkt kommunalt självstyre, jobbar Riksantikvarieämbetets systermyndighet på ett annat sätt. De senaste åren har myndigheten bland annat inrättat ett tvåårigt bidrag till kommuner för att de ska anställa stadsantikvarier, och flera av kommunerna har sedan valt att permanenta tjänsten.

Nyligen presenterade myndigheten sin ”Strategi for arbeid med kulturarv i kommunene” som sträcker sig till 2022. Här kan man läsa vad riksantikvarien vill göra för att höja nivån på arbetet runt om i landet och vad centralmyndigheten förväntar sig av kommunerna.

När Hanna Geiran i höstas tillträdde som ny ”riksantikvar” porträtterades hon nästan som en stjärna.

Det är också tydligt att den norska riksantikvarien är en stark röst i den offentliga debatten. När Hanna Geiran i höstas tillträdde som ny ”riksantikvar” porträtterades hon nästan som en stjärna.

I sin första debattartikel gick hon pang på en aktuell problematik; hon skrev om vikten av att återanvända byggnader och pekade på att nybyggnation orsakar stora koldioxidutsläpp. Hon slog hål på den greenwashing som ofta leder till att äldre byggnader får ge vika för nya i klimatnyttans namn.

Annons

Hanna Geiran gav sig direkt på en fråga som omgärdas av starka ekonomiska intressen. I Aftenposten skrev hon att det är nödvändigt att skyddet av kulturarvet i henne har en ”tydlig talesperson”.

Myndigheter ska inte vara opinionsbildande, även om det finns sådana förväntningar ibland.

Kan även den svenske riksantikvarien beskriva sig som en sådan tydlig talesperson?

– Det försöker jag vara, säger Lars Amréus, men tillägger att svenska myndigheter inte ska driva opinion.

Har det svenska Riksantikvarieämbetet blivit för defensivt? Lars Amréus är medveten om att det finns en sådan bild, men han menar att det ofta handlar om felaktiga förväntningar på hans myndighet.

– Vi är väldigt pådrivande, vill jag hävda. Men myndigheter ska inte vara opinionsbildande, även om det finns sådana förväntningar ibland.

Riksantikvarieämbetet ansvarar bland annat för uppsikten över stadsmiljöer som riksintresset Stockholms innerstad.

Foto: Simon Rehnström Bild 1 av 2

Lars Amréus är chef för den myndighet som har det nationella ansvaret för kulturarvet.

Foto: Simon Rehnström Bild 2 av 2