Annons

Stina Oscarson:Kritiken mot Sölvesborg är intellektuellt ohederlig

I turistinformationskiosken på Stortorget i Sölvesborg har någon placerat en prideflagga.
I turistinformationskiosken på Stortorget i Sölvesborg har någon placerat en prideflagga. Foto: Johan Nilsson/TT

Kritiken av SD:s policy för offentlig konst i Sölvesborg väger lätt – få hade reagerat om ett röd-grönt-rosa styre velat prioritera mångfald och normkritik. Samtidigt är jag inte säker på att ett principiellt försvar av den konstnärliga friheten räcker när det gäller offentlig konst.

Under strecket
Publicerad

Den 25 maj 2018 invigs Nya Karolinska sjukhuset, NKS.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 2

Jonas Dahlbergs minnesmonument över Utöya som aldrig blev av.

Foto: Jonas Dahlberg Studio/TTBild 2 av 2

Det är många som senaste veckan i kraftiga ordalag har fördömt den nya policyn för inköp av offentlig konst i Sölvesborg. Den exakta skrivningen lyder: ”När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst.”

Jag måste tillstå att jag inte, som kulturpolitiken utvecklats de senaste åren, finner skrivningen särskilt förvånande. Men debatten som följt har fått mig att göra ett par reflektioner.

Först måste jag ställa frågan; hur många av dem som nu förfasas över SD:s konstpolicy i Sölvesborg skulle ha reagerat om det varit ett röd-grönt-rosa styre i kommunen som skrivit att man vid inköp av konst avser prioritera nyskapande konst med fokus på mångfald och normkritik? Det är ju detta som skett på kulturinstitutioner runt om i landet, i flera års tid.

Och här skiljer sig konsten på ett sjukhus från den på en vanlig konsthall. Ty få är här frivilligt.

Har man inte höjt rösten tidigare så väger kritiken nu ganska lätt.

Annons
Annons

Den 25 maj 2018 invigs Nya Karolinska sjukhuset, NKS.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 1

Ska man med trovärdighet kunna försvara principer måste man vara intellektuellt hederlig och inte bara ta till dem när de tjänar ens egna syften.

Samtidigt är jag inte säker på att ett principiellt försvar av den konstnärliga friheten räcker när det gäller offentlig konst.

Jag hade nyligen förmånen att få en visning av konsten på nya Karolinska och fick då även ta del av berättelsen om det mångåriga arbetet med denna stora satsning. Tack vare enprocentsregeln – alltså att en procent av budgeten ska avsättas till konst – och byggets enorma kostnader har sjukhuset som verkar brista i mycket av sitt huvudsakliga uppdrag i alla fall blivit en förstklassig konsthall. Här finns över 40 beställningsverk, en rad inköp samt delar av samlingen från det gamla sjukhuset.

Ett sjukhus är ett slags offentligt rum med mycket specifika förutsättningar. Här förenas människor från de mest skilda omständigheter plötsligt i mötet med de existentiella villkor som vi alla är slavar under. Och här skiljer sig konsten på ett sjukhus från den på en vanlig konsthall. Ty få är här frivilligt.

Den 25 maj 2018 invigs Nya Karolinska sjukhuset, NKS.
Den 25 maj 2018 invigs Nya Karolinska sjukhuset, NKS. Foto: Tomas Oneborg

Att upphandla konst för en sådan miljö ställer stora krav på processen och den konst vi idag ser på nya Karolinska är resultatet av år av samtal mellan byggbolag, arkitekter, konstnärer och vårdpersonal och varje konstverk en kompromiss mellan krav på hygien och hållbarhet, konstnärlig frihet och möjliga tolkningar. För som vi vet tycker alla om konst (alltså inte tycker om utan tycker). Jag får höra den ena berättelsen efter den andra om vad människor reagerat på och hur sjukhuset under resans gång har hanterat detta.

Annons
Annons

Jonas Dahlbergs minnesmonument över Utöya som aldrig blev av.

Foto: Jonas Dahlberg Studio/TTBild 1 av 1

I ett rum till för barn som gått bort fanns till exempel först en tavla med fåglar. Konstnären hade med all sin känslighet försökt skapa ett verk just för denna plats och alla var nöjda tills någon plötsligt tyckte att fåglarna såg ut som korpar. Och då gick det inte längre. Korpar förknippas ju med olycka och efter en rad samtal byttes verket ut. Min ryggmärgsreflex till försvar för konstens frihet är nära att ropa stopp. Menar ni verkligen att ni tog bort verket? Men jag hejdar mig.

Så till syvende och sist är nog alla blåsta.

Jag tänker på beställningen av minnesmonumentet efter terrordådet på Utöya som ritades av den svenske konstnären Jonas Dahlberg. Konstverket bestod av ett 3,5 meters brett snitt genom en udde på fastlandet och hyllades av konstkritiker världen över. Men reaktionerna från boende och anhöriga blev så starka att man till slut valde att inte uppföra det.

Som konstverk betraktat tycker jag att idén var genial men jag förmår mig ändå inte med hänvisning till konstens frihet kritisera beslutet. Ty om vi med principer tillåter oss köra över konstens möjlighet till mellanmänsklig kommunikation är vi alla förlorare. Det jag däremot kan kritisera är den uppenbara bristen på dialog i processen. Hade en sådan funnits kanske utfallet blivit ett annat.

Jonas Dahlbergs minnesmonument över Utöya som aldrig blev av.
Jonas Dahlbergs minnesmonument över Utöya som aldrig blev av. Foto: Jonas Dahlberg Studio/TT

Samtal om konst är dock ovanliga, inte minst i det här landet, och kanske är det en av anledningarna till att den typ av debatt som principprogrammet i Sölvesborg utlöst alltid tenderar att stanna vid ett för eller emot. Detta i sig tror jag bottnar i en på båda sidor förenklad tro på hur mycket man med konst kan påverka människor. Vilket skapar en oemotståndlig lockelse att använda konsten för egna syften och gör dialogen ointressant. Men är det något alla år inom teatern har lärt mig är det att jag aldrig kommer att kunna styra åskådarens tolkning.

Så till syvende och sist är nog alla blåsta. Både SD styret i Sölvesborg som förmodligen hoppas att folk ska blir mer nationalistiska om de bara får lite mer klassisk konst, liksom dem som tror att samhället kommer bli mer jämställt bara vi har lika många tavlor av kvinnor som män på våra museum.

Ty konsten talar ett språk som är bortom det vi kan kontrollera. Och kanske är det ändå det bästa argumentet för att lämna den ifred.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons