Annons

Kritiker: Ny rapport om islamism klart mer saklig

Det är med glädje som vi kan konstatera att den nya rapporten om Muslimska Brödraskapet i Sverige är en balanserad genomgång av det rådande forskningsläget. Det skriver fyra forskare som ifrågasatte den förra rapporten 2017.

Under strecket
Publicerad

Logotyp för Muslimska Brödraskapet. Bild från Kairo, Egypten.

Foto: AP

Logotyp för Muslimska Brödraskapet. Bild från Kairo, Egypten.

Foto: AP
Logotyp för Muslimska Brödraskapet. Bild från Kairo, Egypten.
Logotyp för Muslimska Brödraskapet. Bild från Kairo, Egypten. Foto: AP

DEBATT | MUSLIMSKA BRÖDRASKAPET

Våren 2017 släppte Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rapporten ”Muslimska Brödraskapet i Sverige”, skriven av Magnus Norell tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani. Vi hörde till dem som i det offentliga framförde hård kritik mot rapporten. Detta gjorde vi i egenskap av forskare och kritiken handlade främst om metodiska brister och det faktum att rapporten förde fram, men inte belade, allvarliga påståenden om organisationen Muslimska Brödraskapets (MB) inflytande på och infiltration av muslimska organisationer i Sverige.

Efter att vi förde fram kritik mot den förra rapporten utsattes flera av oss för hat och hot.

Det är med glädje som vi kan konstatera att när nu en i grunden helt omarbetad version av rapporten har släppts, ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring?”, denna gång författad enbart av Aje Carlbom, är bilden en helt annan. Carlboms redogörelse av vad han kallar MB-associerade föreningar och förbund i Sverige är baserad på intervjuer och litteraturstudier. Källorna anges tydligt och diskuteras. Den kategoriskt alarmistiska tonen är också borta och på flera punkter tycks det nya arbetet kraftigt kvalificera och även ifrågasätta påståenden som återfanns i den tidigare rapporten.

Annons
Annons

Det är till exempel vilseledande, skriver Carlbom, ”att säga att MB [Muslimska Brödraskapet] bedriver verksamhet i Sverige” (s. 34). Kopplingen mellan svenska muslimska organisationer och Brödraskapet tycks snarast vara ideologisk än organisatorisk (s. 29). I mer konspiratoriska sammanhang används denna relationernas otydlighet, fortsätter Carlbom, för att ”bygga upp hotbilder där MB i Europa arbetar för att införa sharia”. Det finns vidare de i den offentliga diskussionen som ”begår misstaget att, på grund av okunskap om MB:s reformistiska metod, associera rörelsen till våld och terror” (s. 37). De organisationer i Sverige som Carlbom kopplar till Brödraskapets ideologi arbetar ”politiskt på samma sätt och utifrån samma demokratiska premisser som vilken annan västerländsk organisation som helst, exempelvis miljörörelsen eller kvinnorörelsen” (s. 15). De strävar efter att ”skapa en islamisk kultur som är anpassad till europeisk kontext” (39–40). Samtliga dessa påståenden står i bjärt kontrast till påståenden i den förra rapporten. Utöver detta pekar Carlbom förtjänstfullt på behovet av ytterligare forskning och att forskare och myndigheter ökar sitt samarbete för att värna det öppna och demokratiska samhället.

I vår kritik av den första rapporten efterlyste vi en forskningsbaserad översikt av Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige. Det har vi nu fått. Den nya rapporten är, på det stora hela, en balanserad genomgång av det rådande forskningsläget. Den är inte någon skönmålning av Muslimska brödraskapet. Inte heller är den en demonisering. Den är helt enkelt saklig. Visst, det finns fortfarande delar och slutsatser i den som kan ifrågasättas och kritiseras. Men ett sådant ifrågasättande och en sådan kritik förs bäst fram i seminarierummet. Det samlade intrycket är dock att Carlbom gjort ett gediget arbete.

Annons
Annons

Men det allra viktigaste med rapporten är kanske inte att den bidrar med nya fakta, utan att den i sig bär vittnesmål om att den akademiska diskussionen fungerar. Efter att vi förde fram kritik mot den förra rapporten utsattes flera av oss för hat och hot. Tonläget var hätskt. Det besvärande i sammanhanget var att vi hatades och hotades för att vi utförde vårt jobb som statsanställda. Det enda vi gjorde var vad vi uppfattade som vår skyldighet: att på sakliga grunder kritisera en myndighet för att sprida undermålig forskning med potentiellt skadliga effekter på en grupp medborgare och deras rätt att organisera sig och yttra sig i det offentliga. Det talas i dag om att vissa människor lever i filterbubblor, ovilliga att ta till sig fakta som motsäger de egna uppfattningarna. Det är med glädje vi kan konstatera att docent Aje Carlbom inte är en av dem.

Göran Larsson
professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Susanne Olsson
professor i religionshistoria vid Stockholms universitet

Jonas Svensson
professor i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet

Simon Sorgenfrei
lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons