Annons

Moving in concertKropp möter teknik – naket men lite statiskt

”Moving in concert” av Mette Ingvartsen på Dansens hus.
”Moving in concert” av Mette Ingvartsen på Dansens hus. Foto: Marc Domage

Avklätt och stramt – och med ljuset som bokstavlig del av koreografin. ”Moving in concert” är Mette Ingvartsens inledande verk i en kommande svit om kroppen i den digitala eran.

Under strecket
Publicerad

Moving in concert

Genre
Dans
Medverkande
Bruno Freire, Elias Girod, Gemma Higginbotham, Dolores Hulan, Jacob Ingram-Dodd, Anni Koskinen, Calixto Neto, Norbert Pape, Manon Santkin
Var
Dansens hus
Koreografi
Mette Ingvartsen

Scenografi: Mette Ingvartsen & Minna Tiikkainen (även ljus)

När de nio dansarna lite oväntat gör entré genom salongen endast iklädda strumpor och skor ligger det redan åtta lysrör på scenen och väntar på dem. Lysrören, som under det drygt timslånga verket skiftar i såväl färg som styrka, från vitt till glödande rött via ett mer gulorange sken, används av dansarna för att skapa sammanhang och mönster. I inledningen lyser de så starkt att dansarnas nästan nakna kroppar blir till mörka silhuetter.

Just den nakna kroppen är något den danska koreografen Mette Ingvartsen ofta återvänder till i sina verk oavsett om det som här handlar om flera dansare eller om hennes egna solon. Som tur är känns det aldrig spekulativt, det skymmer inte verken. Att flera av dansarna i ”Moving in concert” varit med i hennes svit ”Red pieces”, om sexualitet, pornografi, makt och intimitet, är kanske en del av förklaringen till att de är så bekväma med det avklädda.

Ljuset och ett svårhört mumlande förstärker känslan av att gruppen, när den samlas i täta formationer, befinner sig i en grotta eller i ett slags skenvärld. En dansare saknar lysrör men bär en sorts stav. Det, liksom ett svart hängande rör från vilket det ljudligt men stillsamt silar ned en obestämbar svart materia till en växande hög på golvet, skapar bokstavligen friktion. Vilket behövs i ett verk som riskerar att bli alltför statiskt då flera sekvenser är lite för långdragna.

Ibland önskar jag att det hade gått att gå runt och se föreställningen som en pågående installation istället för att vara låst till de fasta platserna i en teatersalong.

Beroende på hur lysrören sammanfogas pendlar ”Moving in concert” mellan att vara en levande och närmast organisk ljusskulptur och ett stramt ljussatt kroppslaboratorium. Ibland önskar jag att det hade gått att gå runt och se föreställningen som en pågående installation istället för att vara låst till platserna i en teatersalong.

Med ”Moving in concert”, som hade premiär i oktober på Kaaitheater i Bryssel, tycks Mette Ingvartsen vilja knyta ihop flera av de teman som hon ingående arbetat med tidigare. Här finns det mänskliga och det icke-mänskligt artificiella, kroppens sensibilitet både som sexualiserad varelse och som välbekant med teknisk stimulans och ett ständigt informationsflöde. ”Moving in concert” framstår mest som en lovande inledning eller prolog till de kommande verken om hur kroppen känner, tänker och modifieras av tekniken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons