Annons

Peter Landelius:Kuba är kvitt sin fängslande tyrann

Genom sin anpassningsförmåga och karisma kunde Fidel Castro styra Kuba i över 50 år. En nyckel var de internationella sympatier som diktatorn lyckades väcka som kritiker av världspolitiken.

Under strecket
Publicerad

Fidel Castro 1974.

Foto: Anonymous/APBild 1 av 1

Fidel Castro 1974.

Foto: Anonymous/APBild 1 av 1
Fidel Castro 1974.
Fidel Castro 1974. Foto: Anonymous/AP

”Ingen kan härska oskyldigt”, sade Saint-Just, lät halshugga den beskedlige Ludvig XVI och blev i tidens fullbordan själv giljotinerad. Men Castro var ingen jakobinsk moralist i Världsandens tjänst, han var en maktpolitiker i förbund med Historien och därmed av Hegel befriad från etiska betänkligheter.

”Historien skall frikänna mig”, försäkrade han efter attacken mot garnisonen Moncada 1953. Men ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut” – den som citerade Lord Actons visdomsord i samtal med Gertrud Sigurdsen var Carlos Rafael Rodríguez, sedermera Kubas vicepresident.

Fidel Castro var en statsman i det våldsamma tjugonde seklet. Fast han styrde ett litet land i skuggan av sin tids supermakt, räckte hans karisma långt utanför dess gränser. Många blundade för hans tyranni. Stödet för Praginvasionen 1968 och rättegången mot poeten Heberto Padilla (”ett steg framåt, två tillbaka, men alltid under applåder”) fick somliga att dra öronen åt sig. Men Vietnamkriget och USA:s politik framstod både då och senare som större problem.

Annons
Annons

Den som kritiserar Castro sägs angripa ”Kuba”; att ”försvara Kuba” är att tillbakavisa kritik om bristen på mänskliga rättigheter som propagandistiska påhitt.

1974 ville UD skicka mig till Moskva, men jag ville hellre se en levande revolution än en död. Det tog sin tid innan jag begrep att jag hade kommit för sent; revolutionen dog redan några år efter Batistas flykt den 1 januari 1959, men retoriken flammade ännu och folkstödet förblev starkt.

”Efter segern måste revolutionären bli reformist”, försäkrade Olof Palme en månghövdad skara kubaner framför kasernen Moncada. Det var som att svära i kyrkan. Den här revolutionären blev inte reformist – han var redan konservativ, för att inte säga reaktionär.

Castros talang som folktalare var lika välkänd som de gladlynta och uppfinningsrika kubanernas förmåga att göra det bästa av varje situation. Ändå blev jag imponerad när jag hörde ett av hans ändlösa tal inte på diplomatläktaren utan bland de hundratusentals åhörarna. Rösten var späd, nästan spröd, men den nådde fram, blev hörd och förstådd. Brodern Raúl verkade inte mindre stark i tron – det sägs att han var kommunist från första början – men hans malmklingande baryton rörde aldrig vid åhörarnas hjärtan.

Även i mindre sällskap utstrålade Fidel både charm och makt. I folkmun hette han ”El Caballo”, hingsten, ett levande bevis på att makten är ett afrodisiakum både för den som har den och dem som utsätts för den. Dessutom hade han hästminne och en rastlös iver att sätta sig in i alla möjliga ämnen.

Pierre Schori fick kritik när han kallade honom en ”renässansfurste”, och det var kanske delvis menat som en komplimang, men hans kritiker borde ha besinnat vad Macchiavelli skrev om sådana.

Annons
Annons

Av säkerhetsskäl och vana bytte Castro ständigt uppehållsort, och hans dygnsrytm var oregelbunden. De som ville nå honom fick försöka via Celia Sánchez, hans personliga sekreterare sedan åren i Sierra Maestra. I yngre dagar väckte han sina medarbetare vid alla tider på dygnet för att arbeta eller för att spela basketball.

Favoriter och utvalda gäster bjöds på lustjakt med undervattensfiske. Castro var förtjust i mat och dryck, drack fransk konjak och rökte världens bästa cigarrer långt sedan han officiellt hade slutat röka. Vid hans barbecue serverades inte bara gästerna utan också hundarna oxfilé. Fast han i offentliga sammanhang helst uppträdde i fältuniform, var garderoben full av eleganta kostymer. Han samlade på bilar och skjutvapen. Hans encyklopediska kunskaper är mer omvittnade än bevisade, men han hade gott minne för både människor och läsning.

Av film föredrog han action och westerns. Hans äktenskap var ännu hemligare än hans eskapader, och först under de senaste åren har hans hustru Delia Soto del Valle synts på fotografier. Han fick minst åtta barn, av vilka bara den äldste, Fidel, har framträtt (sparsamt) i offentliga sammanhang. Han är kärnfysiker, utbildad i Moskva.

Fidel Castro hade folket med sig när de skäggiga tågade in i Havanna. Entusiasmen var enorm inför de massiva alfabetiseringskampanjerna. Alla fick rätt till sjukvård. Ekonomin skulle differentieras med jordreform och industrialisering. Förenta staterna, som hela 1900-talet hade styrt Kubas öden, svarade på nationaliseringarna med bojkott, invasion och attentat.

Annons
Annons

Att tala med Fidel Castro var att granskas av ett par skarpa små ögon som tycktes söka efter tecken på hot eller svek.

Sovjetunionen övertog rollen som mäktig beskyddare. Den ekonomiska nyordningen misslyckades, men det var aldrig Fidels fel. Inte ens när han högstämt tog på sig ansvaret för den katastrofala felsatsningen på 1970 års sockerskörd, som han hade tvingat fram trots sakkunniga varningar.

Castro förstod att anpassa sig till omständigheterna. På min tid hade hans tal från 1960-talet försvunnit ur bokhandeln och biblioteken: där fanns tvära kast som inte fick dokumenteras offentligt. Opinionen svängde i takt med ledaren: ”Jag är fidelista” var svaret på frågor om hur verkligheten stämde med proklamerade dogmer. Det var säkrast så: Castros vrede var viktigare än historiens lagar, det upptäckte redan de kommunister som försökte sig på en palatskupp 1962.

Beskedligare utslag av självständighet kunde väcka misshag, och det sades att ”den som inte har fått sparken från jobbet av Fidel ett par gånger är inte att lita på”.

Att tala med Fidel Castro var att granskas av ett par skarpa små ögon som tycktes söka efter tecken på hot eller svek. Det var mest han själv som talade, men han ”lyssnade” hela tiden på sina åhörare. Tidvis uppmuntrade han till självständigt tänkande bland yngre medarbetare eller vid universitetet; det hette att Castro skötte oppositionen själv. Men snart nog lade han locket på. De berörda förstod oftast att inte gå för långt.

Utan regimen i Kuba skulle gerillan i Colombia och andra länder aldrig ha klarat sig så länge som de gjorde. Förhandlingsbordet står i Havanna när president Santos försöker få slut på ett krig som ingen kan vinna. I övrigt har Castros gerillastrategi lämnat plats för Hugo Chávez och andra auktoritära regimer med demokratisk legitimitet – ironiskt nog med tanke på hur kubanen under ideliga försäkringar om solidaritet saboterade Salvador Allendes försök att bygga en demokratisk socialism i Chile.

Annons
Annons

Vänstern har svårt att släppa sin lojalitet mot ”la Isla”, fast den borde veta bättre efter många års militärdiktatur. Intressant nog är även högern svag för regimen, om det nu beror på affärsförbindelser, trevliga semestrar eller en förstklassig sjukvård som inte är tillgänglig för vanliga kubaner. Ända till nyligen var Havanna den enda plats i regionen där latinamerikanska flickor kunde få en säker abort.

En kubansk motsvarighet till Prag- och Moskvaprocesserna blev besvärlig för Castros trovärdighet. På 1990-talet visades Kubas flygvapen vara en viktig länk för narkotikahandel mellan Syd- och Nordamerika, och nu lät han ställa flera av sina främsta generaler inför rätta. Hans adjutant José Abrantes, försvarsstabschefen Arnaldo Ochoa och Antonio de la Guardia dömdes till döden och avrättades (så vitt man vet).

Abrantes kom från inrikesministeriet och var Castros högra hand. Ochoa var krigshjälte från Angola och kan ha setts som en konkurrent till Raúl, men tvillingarna De la Guardia var Fidel Castros favoriter och hade i åratal spelat äventyrliga roller på många håll i världen. För alla med inblick i kubanska förhållanden är det uteslutet att Fidel och hans bror inte skulle ha känt till trafiken.

Castros förmåga att fascinera världens medier förblev stark, och inte bara för att korrespondenter anpassar sig för att inte förstöra sina arbetsmöjligheter. Den som kritiserar Castro sägs angripa ”Kuba”; att ”försvara Kuba” är att tillbakavisa kritik om bristen på mänskliga rättigheter som propagandistiska påhitt. Minsta småsak som el Comandante skrev i tidningen Granma återgavs i hela världen; om han lät sig fotograferas tillsammans med någon besökare var det en världsnyhet.

Annons
Annons

På senare år ägnade han sig åt att kommentera världshändelser, medan bror Raúl fick den mindre avundsvärda uppgiften att tala om ekonomin. Världspolitiken har alltid varit Castros styrka; det är lättare att klandra andra än att stå för egna missdåd och misstag.

Fidel Castro styrde Kuba i mer än 50 år. Här ligger Paraguays Francia och Spaniens Franco i lä (40 respektive 36), för att inte tala om så kortvariga tyranner som Stalin (30) och Pinochet (17). Senare generationer som bevittnar Kubas elände tar gärna ön för ännu ett stycke Karibien i kolonialismens bakvatten. Men faktum är att Castro förvandlade ett av Latinamerikas mest utvecklade länder till en fattig avkrok där inte ens fattigdomen blev jämnt fördelad.

Fyra generationer kubaner har fått bära en tung börda. Kan de börja andas friare? Förändringen blir långsam och motsägelsefull. De politiska turerna handlar mest om att konsolidera och tradera makten, inte minst de tillgångar som den har ackumulerat. Vem får mest inflytande över den framtida ekonomin: armén, USA, Brasilien eller Spanien?

Vem ska kontrollera den förmögenhet som regimen har flyttat utomlands i form av bulvanföretag och investeringar? Att döma av exempel från liknande länder ligger höga tjänstemän och officerare bra till, och Raúls son och dotter har fått viktiga uppgifter i ledningen.

Så kan Fidel, som för 50 år sedan avvisade all personkult och förbjöd alla former av korruption (”inga efternamn i revolutionen!”), till slut också jämföras med Kim Il Sung.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons