Annons
Den polske teaterregissören Jan Klata upplever att det blir allt svårare att verka som fri konstnär i Polen. Men han vill inte kalla det censur, utan talar  snarare om ekonomiska sanktioner för den som vill skapa provokativ scenkonst på någon av de nationella scenerna.
Den polske teaterregissören Jan Klata upplever att det blir allt svårare att verka som fri konstnär i Polen. Men han vill inte kalla det censur, utan talar snarare om ekonomiska sanktioner för den som vill skapa provokativ scenkonst på någon av de nationella scenerna. Foto: Wojciech Strozyk/IBL

Kulturcensur smyger sig på: Som att sakta kokas levande

Jan Klata är en av de mer frispråkiga kulturarbetarna i Polen. Nu upplever han sig ha blivit persona non grata som scenkonstnär. För SvD berättar han om sin personliga erfarenhet av en tilltagande nationalistisk styrning i hemlandet.

Publicerad

Som av en händelse träffas vi på Bar Dostojevskij, ett stenkast från Dostojevskij museum i Sankt Petersburg, lägenheten där den kände ryske författaren bodde av och till mellan åren 1842 – 1881.

Någon fattig Raskolnikov är nu den polske regissören och dramatikern Jan Klata inte. Däremot ser han hur de ekonomiska anslagen för hemlandets scenkonstnärer stramas åt alltmer. Åtminstone för dem som enligt vissa politiker och högerextrema grupper skapar blasfemiska uppsättningar. 

Dagen innan har hans version av ”En folkefiende” spelats på Baltic House vid Alexandrovskiy Park i Sankt Petersburg, Henrik Ibsens pjäs om visselblåsaren doktor Stockmann som hamnar i konflikt med stadens borgmästare när han avslöjar att vattnet i ortens kurbad är förgiftat.

Uppsättningen ingår i den internationella festivalen för teaterpriset Premio Europa per il Teatro, där Klata var en av årets pristagare.

I slutet av föreställningen gör en av skådespelarna en improviserad och dagsaktuell monolog, där festivalens värdland Ryssland kritiseras för att sedan snart två år tillbaka hålla scenkonstnären Kirill Serebrennikov i husarrest i Moskva.

Om politikerna eller borgmästarna upplever en uppsättning som stötande, kan de säga sådant som att ”Det här är inte konst. Det är kränkande. Det finansierar vi inte.”

Klata lutar sig fram så att den svarta läderjackan knarrar oroande i sömmarna och spänner blicken i mig.

– Den smyger sig på även i Polen, säger han om det han upplever som en tilltagande kulturcensur.

Han beskriver känslan med en allegori: en groda som långsamt kokas levande.

– Du höjer värmen stegvis. I början tänker grodan: vad skönt, en jacuzzi! Här kan jag stanna ett tag. Men så blir det varmare – och varmare. Till slut kan grodan inte protestera längre, utan dör.

Än så länge förekommer det ingen synlig censur mot provokativ scenkonst från politiskt håll i Polen, hävdar Klata. Vad han syftar på är istället ett slags ekonomisk strypning som framför allt slår mot de institutioner och festivaler som sätter upp teater som stryker mothårs, och som är beroende av politiska anslag. Därmed, säger han, förpassas den radikala konsten alltmer till alternativa lokaler, med självfinansiering som enda möjlighet.

– Om politikerna eller borgmästarna upplever en uppsättning som stötande, kan de säga sådant som att: ”Det här är inte konst. Det är kränkande. Det finansierar vi inte”, säger han.

Plötsligt blev fotbollssupporters väldigt intresserade av både teater och religion.

Men det finns också exempel på hur högerextrema grupper tar saken i egna händer och går till direkt attack mot teateruppsättningar de hävdar är stötande.

Klata exemplifierar med en medialt uppmärksammad händelse i samband med ett gästspel av den argentinske regissören Rodrigo Garcías ”Golgata Picnic”, som var inbjuden till en av Polens viktigaste teaterfestivaler, ”The Malta festival” i Poznań sommaren 2014.

Föreställningen stoppades av ultrakonservativa grupper som lyckades mobilisera flera tusen personer, däribland en mängd fotbollshuliganer som hotade med blodsutgjutelse. De menade att uppsättningen förolämpade deras religion.

– Plötsligt blev fotbollssupporters väldigt intresserade av både teater och religion, utbrister Klata och kröker läpparna i ett ironiskt leende. 

Istället anordnades en reading av ”Golgata Picnic”, tänkt som en solidaritetsakt. 

Bakom initiativet stod Obywatele Kultury (Citizens of Culture), en folkrörelse som jobbar för att upprätthålla frihet och mänskliga rättigheter i Polen.

Men även det arrangemanget blev trakasserat.

– Utanför teatern stod tusentals demonstranter, så kallade ”Soldiers of Christ”, som försökte förhindra publiken att ta sig in. Det krävdes stort kurage av besökarna att gå flera hundra meter genom den aggressiva och militärklädda mobben som förödmjukade dem och och försökte klå upp dem. Ändå var det fler än 200 personer som gjorde det – och vi kunde genomföra läsningen.

Jan Klata bor i Krakow, men är verksam i hela Polen. Här på Teatr Wybrzeze in Gdansk.
Jan Klata bor i Krakow, men är verksam i hela Polen. Här på Teatr Wybrzeze in Gdansk. Foto: Wojciech Strozyk/IBL

I sin blogg Postcards from the Gods skriver den brittiske teaterkritikern Andrew Haydon att ett liknande upplopp skedde så sent som i maj 2017 då nynazister samlades och skanderade antisemitiska slogans och sånger utanför Teatr Powszechny i Warzawa.

Jan Klata har personlig erfarenhet av det han beskriver som ett slags osynlig censur. Åren 2013 – 2017 var han konstnärlig ledare för den anrika 1700-talsteatern National Stary Theatre i Kraków, Polens motsvarighet till Dramaten, där banbrytande film- och teaterregissörer som Andrzej Wajda har jobbat. Allt talade för att Klata skulle fortsätta ännu en period. Detta ska också ha varit den konstnärliga personalens önskan, men när tjänsten utlystes på nytt tillsatte det polska kulturministeriet istället en annan.

Andrew Haydon skriver i bloggen att detta bara är den senaste av flera händelser där Polens regering har lagt sig i tillsättningen av nya teaterchefer: ”Det verkar som att varje gång en tjänst som konstnärlig ledare blir vakant ser det nationalkonservativa högerpartiet Lag och rättvisa (PiS) till att en partikamrat får jobbet”. Det är en tes som stärks av den internationella nättidningen Political Critique som redan 2016 berättade att partiets kulturminister, Piotr Gliński – efter bara ett par veckor på sin post – tillsatte en utredning som skulle undersöka om de nationella kulturinstitutionerna var tillräckligt nationella. Gliński ansåg att det bakom de experimentella uppsättningarna fanns en dold agenda som diskrediterade den nationella kulturen. En av måltavlorna var just Jan Klata.

I ett mejl till SvD svarar teaterns pressavdelning att orsaken till att Jan Klata slutade enbart var det faktum att hans kontrakt gick ut den 31 augusti 2017. Men när jag frågar honom ger han en annan version.

Det avgörande för de högerpopulistiska politikerna i Krakow var att chefen för en nationalteater inte var tillräckligt nationell.

– De hävdade att det fanns ekonomiska problem på teatern, trots att de inte hittade några oegentligheter. Först tänkte de sparka mig, men de var smarta, för de insåg då att jag skulle bli en martyr. Istället väntade de ut mitt kontrakt och utlyste sedan tjänsten. De uppmuntrade mig att söka mitt eget jobb igen, men tillsatte istället en chef för en lokal tv-kanal, Marek Mikos. Alltså inte en scenkonstnär.

Klatas analys är att just ordet ”national” i teaterns namn hade en betydelse för beslutet.

– Det avgörande för de högerpopulistiska politikerna i Krakow var att chefen för en nationalteater inte var tillräckligt nationell, utan att jag var en vänsterregissör som jobbade emot de polska värderingarna. Mina uppsättningar var helt enkelt för skandalösa.

Jan Klata.
Jan Klata. Foto: Wojciech Strozyk/IBL

Han berättar att hans uppsättning av Strindbergs ”Till Damaskus” (2013), ett audiovisuellt allkonstverk fullt av dödskallar och med referenser till popkultur, blev attackerad av en högerextrem grupp.

– De tog sig in som publik och började förolämpa oss från salongen. De blev alltmer aggressiva, men när de insåg att de hade publiken emot sig drog de. Däremot spelade de in allt, en film som sedan visades i flera högerkanaler på tv, medan tidningarna och sociala medier pumpade ut artiklar med rubriker som ”Skandalösa skådespelare gestaltar sexscener på nationalscenen”. Allt genererade i en stor debatt där de försökte baktala oss – och de lyckades.

Jan Klata talar om en ”management-by fear” som han ser sprida sig inte bara i Polen, utan i hela Europa.

– Högerextrema grupper vill att du ska bli rädd – för att sedan hävda att de ska skydda dig från sådant som terrorism, immigration, dålig kultur och så vidare – bara du röstar på dem.

Ska svenska kulturutövare sluta att komma till Polen nu?

Det börjar ljusna utanför fönstret på bar Dostojevskij. För ett ögonblick tittar den kalla novembersolen fram mellan Vladimirsky-katedralens lökformade kupoler snett över gatan, ett stenkast från Radisson Royal Hotel som under Sovjetperioden var ett berömt tillhåll för regimkritiska undergroundartister, författare och musiker, då under namnet Hotel Moscow.

Klata drar handen genom den färgade tuppkammen och snörar de svarta kängorna. Han är på väg till ett möte med Premio Europas festivalledning för att tala om varför han tycker det är fel att den ryska regissören Kirill Serebrennikov inte kan komma till festivalen vi befinner oss på i Sankt Petersburg, trots att han var en av förra årets pristagare.

När vi skiljs åt frågar jag hur han tänker beträffande att åka till Ryssland och ta emot sitt pris, trots fallet Serebrennikov. Borde han inte stanna hemma i protest? Svaret blir retoriskt.

– Ska svenska kulturutövare sluta att komma till Polen nu, för att vi är ett semi-auktoritärt land? Så att vi inte längre kan se era filmer, teateruppsättningar eller läsa era böcker?

Jan Klata bor i Krakow, men är verksam i hela Polen. Här på Teatr Wybrzeze in Gdansk.

Foto: Wojciech Strozyk/IBL Bild 1 av 2

Jan Klata.

Foto: Wojciech Strozyk/IBL Bild 2 av 2