Annons

Minnen av framtidenKulturelitens New York på 70-talet ingen fest

”Minnen av framtiden” av Siri Hustvedt.
”Minnen av framtiden” av Siri Hustvedt. Foto: Spencer Ostrander

Alltför många förvirrande lager av manierad fiktion. Och alltför mycket namedropping i kulturelitens New York på 70-talet. Det tycker SvD:s kritiker Therese Eriksson som hellre hade läst en renodlad självbiografi av Siri Hustvedt.

Under strecket
Publicerad

Minnen av framtiden

Författare
Siri Hustvedt
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Övers. Dorothee Sporrong, 395 s.

Livligt, löftesrikt. Så doftar den, metropolen. Berättelsen om den unga (landsorts)människans ankomst till storstan är gammal som gatsten, men fortsätter alltjämt att levas, erfaras – och därför också att skrivas.

När Siri Hustvedt tar sig an den slitna storyn gör hon det genom att skriva en roman som är ett slags fiktiv memoar. ”Minnen av framtiden” är berättelsen om författaren som ung, men höljd i fiktonens lager på lager-lek. Här finns det samtida berättarjagets minnen av året 1978 och ankomsten till New York. Men också den dagbok diktjaget förde vid tiden. Därtill utdrag ur det romanmanus som hon samtidigt skrev på. Det är en rysk docka. Eller en tusenbladstårta.

Tårta är för övrigt något jag kommer att tänka på när jag övermätt satt i mig hela ”Minnen av framtiden”. För det är med Siri Hustvedts författarskap lite som det är med det maffiga bakverket: det ser ut som något man borde älska, men så gör man det inte riktigt ändå. Det är helt enkelt lite bättre i teorin än vad det är i praktiken. Inte alltid, förstås. Den förhållandevis korta romanen ”Sommaren utan män” (2011) och sjukdomsessän ”Den skakande kvinnan” (2009) är visserligen sinsemellan helt olika böcker, men båda skarpa, drabbande och minnesvärda skildringar. ”Vad jag älskade” (2003) – romanen om konstvärlden i New York – blev Hustvedts stora internationella genombrott. ”Minnen av framtiden” släpar på några av den romanens sämsta sidor.

Annons
Annons

Drömmen om att leva ett intellektuellt liv i New York, och de första stapplande stegen in i denna omvälvande kultur- och konstvärld, kan se ut som ett ämne som säljer sig självt. Men det som delvis fungerade i genombrottet, gör det inte alls i den nya romanen. Hustvedt lutar sig tillbaka, viss om att intellektuella i Äpplet under sent 1970-tal är intressanta per se. Men det är de inte. Redan första gången hon rabblar författare som jaget läser – Djuna Barnes, John Ashbery, Baudelaire – skruvar jag på mig.

Det verkar ofta sökt med dessa långa, insprängda sjok ur fiktiva anteckningsböcker och lika uppdiktade fiktionsmanus.

Det ser ut som rekvisita. Hustvedt förenar, intressant nog, denna lätt slappa inställning med ett närmast forcerat berättartekniskt grepp. Det verkar ofta sökt med dessa långa, insprängda sjok ur fiktiva anteckningsböcker och lika uppdiktade fiktionsmanus.

Kanske är det delvis en typografisk fråga. Att spränga in en ny berättelse i texten – i ett annat typsnitt, fetad eller kursiverad – signalerar nästan undantagslöst att det rör sig om något parentetiskt, något som faller utanför huvudfåran. Det krävs hur som mycket för att man som läsare ska lyckas upprätthålla intresset för böcker i böcker. Personligen anstränger jag mig för att behålla uppmärksamheten på diktjagets dagbok, medan jag skamlöst skummar hennes deckarmanus. Det är ändå i huvudpersonens efteråt, i den framtid som präglas av minnen, det intressanta sker.

Visst finns det något kittlande i det unga jagets besatthet av sin mystiska granne Lucy Brite, romanens huvudsakliga intrig om man så vill, men det är ändå den åldrade författarens reflektioner som ger mest att tänka på: ”Om det förflutna inte är ett någonstans som vi kan besöka, är att försöka krama sanningen ur det som att pressa ingenting ur ingenting.” Och sanningen i skrivandet är centralt hos Hustvedt. ”Jag har alltid stegrat mig inför tanken på romanen som en form av osanning”, skriver hon i essäsamlingen ”Leva, tänka, titta” (2016), och syftar inte alls på något dokumentärt krav, utan tvärtom på hur fiktionsberättelsen måste vara sann i känslans och upplevelsens mening.

Jag är ense med Hustvedt i den frågan. Men i fallet ”Minnen av framtiden” har det intrikata, och lite manierade, fiktionsskapandet ställt sig i vägen för det som hon kallar ”en inre känslomässig verklighet”. Den når aldrig mig som läsare och jag kommer på mig med att önska att Siri Hustvedt skrivit en helt vanlig självbiografi istället.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons