Annons

Anna Ångström:Kulturlivet tycks vänta förgäves på Godot

Johan Ulveson och Jonas Karlsson i ”I väntan på Godot” av Samuel Beckett, som Karl Dunér satte upp förra hösten på Dramaten.
Johan Ulveson och Jonas Karlsson i ”I väntan på Godot” av Samuel Beckett, som Karl Dunér satte upp förra hösten på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Varför tillåts 300 personer tränga ihop sig i ett flygplan eller shoppa i ett köpcentrum när inte teaterföreställningar eller konserter får hållas för 100 personer – ens utspridda utomhus?

Under strecket
Publicerad

I Becketts mest kända pjäs väntar två landstrykare på den där Godot – som förstås aldrig dyker upp. Istället kommer en liten pojke och förmedlar ett luddigt hopp. Under tiden lever Didi och Gogo på magra morötter och underhåller sig bäst de kan.

Kanske kan man – med en för somliga säkert provocerande förenklad tankelek – likna kulturminister Amanda Lind (MP) vid den där pojken i ”I väntan på Godot”. Men här och nu i Sverige är det en hel bransch med frilansare, anställda, arrangörer och institutioner som väntar på besked alltmedan kassor och framtidshopp sinar.

Varför tillåts 300 personer tränga ihop sig i ett flygplan eller shoppa i ett köpcentrum, när inte teater får spelas eller konserter hållas för 100 personer – ens utspridda utomhus?

I upprop, öppna brev, krönikor och debattartiklar ställs gång på gång samma frustrerade frågor om inkonsekvensen, alltmedan veckorna går. Och visst – de som har möjlighet planerar att spela för en publik på 50 personer. Risken finns förstås också att smittspridningen åter börjar öka i samhället. Ovissheten är en utmaning – på flera plan.

Annons
Annons

Samtidigt kommer rapporter om att Frankrike nu ska tillåta evenemang för 5 000 personer – även om varje tillståndsgivande kommer att föregås av noggrann granskning och det i realiteten knappast kommer att kunna genomföras särskilt mycket av den omfattningen. Den pågående scenfestivalen i Salzburg, Salzburger Festspiele, slussar in en begränsad, men dock månghövdad, publik.

Även om såväl kulturministern som statsepidemiolog Anders Tegnell korrekt kan hänvisa till den av polisen övervakade lagstiftning som råder angående offentliga sammankomster – dit exempelvis flygturer och köporgier inte hör – så börjar man starkt misstänka att kultur inte längre räknas som något viktigt i Sverige. Alls.

Vi som har varit internationellt kända för såväl Ingmar Bergman som progressiv barnteater och ”det svenska musikundret”. Att bygga upp något tar tid. Att rasera det går fort.

Kom så går vi, säger en av luffarna i ”Godot”. Det kan vi inte, svarar kamraten. Och så fortsätter de att vänta på Godot. Svenskt kulturliv väntar också. En väntan som redan tycks förödande lång och i värsta fall slutar i graven.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons