Annons

Kulturministern: Staden är ett skräckexempel

Kulturminister Amanda Lind (MP).
Kulturminister Amanda Lind (MP). Foto: Lars Pehrson

KULTURDEBATT | Sölvesborg har förvandlats till SD:s skyltfönster, med M och KD som applåderande supporterskara. Det skriver den kulturminister Amanda Lind: ”Jag uppmanar alla frihetliga krafter inom M och KD att göra motstånd och välja en annan väg.”

Under strecket
Publicerad

Louise Erixon (SD), kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg.

Foto: Johan Nilsson/TTBild 1 av 2

När SD nekades visa Lars Vilks rondellhund på Fotografiska i augusti 2018 dök konstnären ändå upp med sitt verk på vernissagen.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 2 av 2

Den senaste tiden har konstens roll i samhället debatterats flitigt. Människan är till sin natur skapande och därför måste resultatet av hennes skapande tillmätas ett grundläggande värde. Men konsten måste också få vara fri. Debatten har aktualiserats av att politiker av olika skiftningar, men framför allt konservativa med dragning åt populism, har visat en återkommande benägenhet att försöka styra och ställa med konsten i det offentliga rummet.

När SD nu arrangerar sina landsdagar påminns vi om den uppseendeväckande utvecklingen i Sölvesborg. Kommunen är ett skräckexempel på hur politiska diktat för konsten och kulturen formuleras redan i kommunstyrets politiska programförklaring. Här styr SD, och i armkrok med M och KD har man bestämt att den ifrågasättande samtidskonsten ska bort och ersättas av moraliskt uppbygglig och uppfostrande konst som kan behaga SD-politiker.

Biblioteken ska inte längre vara en öppen arena för bildning, där litteratur på olika språk ses som en tillgång. Istället blir även biblioteken, det civiliserade samhällets kanske främsta bastion, en experimentverkstad för nationalistisk kulturpolitik. För SD är konsten och kulturpolitiken ett sätt att forma en kollektiv identitet så som SD tycker att den bör vara. Sölvesborg har nu förvandlats till deras skyltfönster, med M och KD som applåderande supporterskara.

Annons
Annons

Louise Erixon (SD), kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg.

Foto: Johan Nilsson/TTBild 1 av 1

Den senaste tidens allt mer oblyga försök att styra den offentliga konsten gör att dess roll som obunden kraft utmanas.

Denna auktoritära konstsyn går totalt stick i stäv med den frihetliga konstsyn, som tvärtom ser ett värde i att konsten kan vara ifrågasättande och tankeväckande. I det öppna, demokratiska och liberala samhället är den konstnärliga friheten – på samma sätt som yttrandefriheten och andra rättigheter – en bärande del.

Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde, men är också en förutsättning för konstnärlig mångfald, förnyelse och återväxt. Då konstnären kan arbeta i frihet, och har möjlighet att pröva sig fram, att både bryta och bejaka regler, att omväxlande lyckas och misslyckas, det är då som de bästa idéerna kan ta form. Det är misstagen, och lärdomarna från dem, som leder till utveckling.

 Louise Erixon (SD), kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg.
Louise Erixon (SD), kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson/TT

Den fria konsten har också en viktig uppgift i att fungera som samhällets kritiska betraktare. Samhället behöver sina kritiker som kan utmana och ifrågasätta den formella makten, men även den informella maktutövning som sker genom etablerade föreställningar, normer och traditioner. Konst väcker känslor, ifrågasättanden, ofta glädje, ibland förargelse. Med tiden kan även dagens utmanande samtidskonst ta form som morgondagens klassiska konst. Det är så det ska vara. Den fria konsten är en ventil, liksom journalistiken, som har potential att omkullkasta föreställningar och stimulera det kritiska tänkandet. 

Annons
Annons

Det är viktigt att konsten kan få verka i frihet och med tillräckligt självförtroende för att kunna slå åt alla håll, även mot den som för ögonblicket uppbär makten. Men samhället förändras vilket innebär att det som tidigare var ett underifrån-perspektiv med tiden kan bli maktens perspektiv. Därför måste politiken tillåta och uppmuntra konsten att vara en fri och utforskande skapande kraft. 

Den senaste tidens allt mer oblyga försök att styra den offentliga konsten gör att dess roll som obunden kraft utmanas. Det kan leda till att den mister sin grundläggande funktion som samhällets kritiska ögon och istället blir en enkel bekräftelse på det av makten definierade samhällsidealet. Konsten blir maktens eller majoritetens simpla megafon.

Det är en politisk praktik vi känner igen från auktoritära regimer. Historien är full av politiker som piskar upp känslomässiga föreställningar om en samtid i förfall. Det ställs i kontrast till en romantisk, men verklighetsfrämmande, bild om forna tiders storslagenhet. Sådana politiker drivs av en känslomässig och irrationell längtan efter moralisk renhet och ordning och reda i det offentliga rummet. Konsten blir då ett verktyg för makthavarna att omforma samhället utifrån sina ideal.

I min vision om det fria samhället finns utrymme för både menskonst och Lars Vilks.

Det är välkänt att SD har sin bas i denna ideologiska mylla. Det nya är att tecknen blir allt fler på att även M och KD, i alla fall inom kultur- och konstpolitiken, är på väg i denna populistiska och auktoritära riktning. Det är oroande. Jag uppmanar alla frihetliga krafter inom M och KD att göra motstånd och välja en annan väg.

Annons
Annons

När SD nekades visa Lars Vilks rondellhund på Fotografiska i augusti 2018 dök konstnären ändå upp med sitt verk på vernissagen.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1

Låt mig vara kristallklar: i min prioritering som kulturminister kommer jag värna den konstnärliga friheten. Även då konsten är obekväm. Kanske särskilt då. I min vision om det fria samhället finns utrymme för både menskonst och Lars Vilks. Och för annat som av ett eller annat skäl retar makthavare. Man kan förstås alltid diskutera enskilda verk, om de är bra eller dåliga, om deras eventuella potential att provocera har ett värde eller inte. Men det är en diskussion jag överlåter åt andra. Kulturpolitiker ska inte agera konstkritiker. Som kulturpolitiker avser jag försvara principen om armlängds avstånd mellan politiken och det konstnärliga innehållet.

När SD nekades visa Lars Vilks rondellhund på Fotografiska i augusti 2018 dök konstnären ändå upp med sitt verk på vernissagen.
När SD nekades visa Lars Vilks rondellhund på Fotografiska i augusti 2018 dök konstnären ändå upp med sitt verk på vernissagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det finns även andra sorters företeelser som kan uppfattas som ett hot mot den konstnärliga friheten. Det är sådant som sociala normer, politisk förväntan eller olika typer av subtila sociala bestraffningar gentemot de röster som uppfattas som avvikande. Men när slår den livliga debatten över i att bli en förtryckande mekanism? Ingen kan nog ge ett rakt svar på den frågan. Men desto större anledning att hålla diskussionen om gränsdragningarna levande.

Den konstnärliga friheten är inget frikort för vem som helst att kunna göra vad som helst i skyddet av påstådd konstnärlig verksamhet. Våra lagar gäller lika för alla. Politiker har till uppgift att sätta organisatoriska och finansiella ramar för den offentligfinansierade konsten. I det arbetet behöver man förhålla sig till förutsättningar avseende sådant som andra människors rimliga anspråk på trivsel och miljö. Men själva det konstnärliga innehållet, inom dessa givna ramar, ska politikerna hålla sina tassar ifrån. Denna distinktion måste politikerna förstå.

Annons
Annons

Det finns en diskussion om på vilka grunder de offentliga stöden delas ut. Som regel delas stöd ut på grundval av konstnärlig kvalitet. I den statliga politiken är det oftast oberoende referensgrupper som inom respektive konstnärligt fält står för de konkreta bedömningarna och besluten om stöd.

Lyckas vi med det är vi alla vinnare.

Men kvalitetsbegreppet är svårfångat. Det är delvis tidlöst, delvis beroende av tidsanda och lokal konvention. Politiska påtryckningar behöver inte alltid utgå i form av regelrätta direktiv. Det finns därför skäl att mer systematiskt undersöka hur den konstnärliga friheten står sig i relation till politiken. Jag avser ge Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att se över hur principen om armlängds avstånd efterlevs i praktiken, på såväl statlig, som kommunal och regional nivå.

Att säga sig försvara den konstnärliga friheten förpliktigar. Det handlar om att ta matchen mot de auktoritära krafter som växer sig starkare. Men det handlar också om att vara ödmjuk och se vad vi som företrädare för den progressiva, liberala och rödgröna delen av svensk politik själva kan göra bättre. Det handlar ytterst om att skapa ett fri och uppmuntrande miljö för våra konstnärer. Inte bara för deras skull. Utan för den fria konstens skull. För demokratin. Lyckas vi med det är vi alla vinnare.

Amanda Lind, kulturminister (MP)

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons