Annons

Kultursatsning med ideell kraft

108 själar i ensemblen. Nästan dubbelt så många kostymer. Och en 12-åring i huvudrollen som ska spela 18 föreställningar. För ideella Enskedespelet blir pjäsen Momo eller kampen om tiden, med premiär på lördag, tidernas största kraftmätning.

Under strecket
Publicerad

Siri Neppelberg och Johanna Huss, Enskedespelets regissör och konstnärliga ledare. I år är 108 personer med i ensemblen.

Tolvåriga Siri Neppelberg spelar huvudrollen i Enskedespelets tältföreställning Momo eller kampen om tiden.

Foto: INGVAR KARMHED

Siri Neppelberg och Johanna Huss, Enskedespelets regissör och konstnärliga ledare. I år är 108 personer med i ensemblen.

Tolvåriga Siri Neppelberg spelar huvudrollen i Enskedespelets tältföreställning Momo eller kampen om tiden.

Foto: INGVAR KARMHED
1/2

Siri Neppelberg och Johanna Huss, Enskedespelets regissör och konstnärliga ledare. I år är 108 personer med i ensemblen.

2/2

Tolvåriga Siri Neppelberg spelar huvudrollen i Enskedespelets tältföreställning Momo eller kampen om tiden.

Foto: INGVAR KARMHED

–Magnus! Kan du sänka lite?

Enskedespelets konstnärliga ledare Johanna Huss höjer rösten så att hon hörs över hela manegen, och kompositören Magnus Larsson vrider ned musiken. Här, i ett lappat cirkustält som står uppställt under tallarna i den idylliska Margaretaparken söder om Stockholm, pågår de sista förberedelserna för årets upplaga av Enskedespelet.

Teatergruppen i Enskede har med 14 uppsättningar sedan 1981 blivit en av Stockholms viktigaste ideella teaterverksamheter, och i sommar väntas pjäsen Momo eller kampen om tiden dra fulla hus. Först måste ensemblen bara vinna sin egen kamp om tiden och hinna repetera klart inför lördagens premiär. Johanna Huss ser sig omkring i manegen.

–Det är en utmaning, men en väldigt rolig sådan. Det finns så mycket kärlek och engagemang här. Alltid är det någon som står här och jobbar med något, säger hon medan två statister plogar fåror i sanden, vilka ska symbolisera tidens gång i Johanna Mårtenssons scenografi.

Utanför tältet börjar den 108 man starka ensemblen att samlas – en blandning av amatörer och professionella skådespelare från sju år till pensionsåldern iklädda chockgröna, knallgula och stålgrå dräkter. Den brokiga ensemblen är dock ingen nödlösning. Den är själva poängen med Enskedespelet.

Annons
Annons

–Det är en otroligt häftig känsla när man ser människor i olika generationer göra något vettigt och viktigt tillsammans. Jag är idealistisk nog att tro att om det fanns fler Enskedespel så skulle Stockholm vara ett betydligt trevligare ställe att leva på. Det är solidaritet i praktiken, säger Johanna Huss.

Enskedespelet är också en skola för unga teaterintresserade. 12-åriga Siri Neppelberg har roller från både tv och Dramaten i sitt unga cv, men det var i Enskede hon tog sina första steg på en riktig scen. Nu ska hon spela Momo under 18 föreställningar i sin första huvudroll.

–I år har jag lärt mig väldigt mycket nytt, eftersom jag har huvudrollen. Det blir mer på riktigt nu när jag verkligen måste förstå personen jag spelar. Hur tänker hon nu? Vad gör hon nu? Men jag gillar Momo, det känns bra att spela henne, säger Siri Neppelberg.

Bland Enskedespelets senaste uppsättningar finns barnvänliga sagor om Peter Pan och Pinocchio. Att man väljer att sätta upp Michael Endes delvis mörka berättelse om flickan Momos kamp mot onda tidstjuvar menar Johanna Huss är ett tecken i tiden.

–Vi valde den historien delvis för att den är aktuell i en tid när allting handlar om att lyckas. I historien får tidstjuvarna folk att tro att man bara är lycklig om man jobbar jättemycket och är framgångsrik. Momo försöker hindra det. Dessutom är det en historia med många röster. Det krävs för att alla i ensemblen ska synas och höras.

Ett sammelsurium av just röster stiger över Margaretaparken när ensemblen samlas i cirkustältet för att sjunga upp. Inga ord hörs, bara ett myller av ”rrr-rrr-rrr” och ”ouu-ouu-ouu”, ändå kan man ana den där kollektiva kraften Johanna Huss talar om.

Men har den här sortens idealistiska kultursatsningar någon plats i framtidens Stockholm? Johanna Huss svarar med eftertryck:

–Det måste finnas. Människors behov av att synas och skapa kultur tillsammans är ju beviset på mänsklighet, på något sätt. Även om inte just Enskedespelet finns kvar om trettio år måste vi ha oaser där man får ta plats som människa. Annars kan man lika gärna lägga sig ned och dö.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons