Annons

”Kunde bara stå på alla fyra – gjorde så ont att jag grät”

Sebastian Olsen coachas av storebror William, som aldrig mer kommer att tävla i enduro.
Sebastian Olsen coachas av storebror William, som aldrig mer kommer att tävla i enduro. Foto: Lisa Arfwidson

William Olsen flög över styret och slog huvudet i en sten. Hjärnskakningen efter mc-olyckan blev en mardröm. När det var som värst kunde han bara stå på alla fyra i sin säng i ett becksvart mörker.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Den stora vändningen kom när William Olsen accepterade hur dålig han var.

Foto: Lisa Arfwidson

William fortsätter vara aktiv inom enduro som coach till sin lillebror och andra.

Foto: Lisa Arfwidson

William (t h) och Sebastian i klubbstugan på Botkyrka motorklubb.

Foto: Lisa Arfwidson

”Jag har lärt mig att leva här och nu och att våga må dåligt och inte bara bita ihop”, säger coach William.

Foto: Lisa Arfwidson
Foto: Lisa Arfwidson

”27 november 2016.” Datumet kommer blixtsnabbt. Det är för alltid inpräntat i 19-årige Williams huvud. Det var då han var ute på ett träningspass i enduro, körde på en sten i en nedförsbacke och framhjulet gled iväg.

– Jag flög över styret och landade med huvudet mot en sten. Det var en jäkla smäll. Hjälmen sprack, säger han.

Motorcykelsporten enduro, där man kör i terräng, var en av de saker som höll samman William med sin äldre bror Kevin och sin yngre bror Sebastian. Han har tränat sedan han var åtta år gammal och konstaterar att det ingår i sporten att få smällar.

– Men sen fick jag så ont i huvudet.

I två månader låg han helt stilla i ett mörklagt rum.

Dagen efter åkte han in till akuten. Läkaren konstaterade att William fått en hjärnskakning och skickar hem honom med uppmaningen att vila. Men trots vilan blev han inte bättre, tvärtom.

– Jag såg dubbelt och var extremt ljuskänslig, huvudvärken blev värre och värre. Jag visste inte vad jag skulle göra, säger William och skakar lätt på huvudet.

Det blev flera vändor till akuten den där senhösten och vintern, men han fick ständigt samma uppmaning av läkarna: vila!

Annons
Annons

Den stora vändningen kom när William Olsen accepterade hur dålig han var.

Foto: Lisa Arfwidson

I två månader låg han helt stilla i ett mörklagt rum. Det lilla ljus som smet in genom nyckelhålet kändes som blixtar genom hans huvud och utanför rummet fick han konstant ha på sig solglasögon.

– Till slut klarade jag bara av att stå på alla fyra i sängen. Om jag försökte lägga ner huvudet på kudden så gjorde det för ont, så ont att jag grät.

Han berättar att hela familjen drabbades.
– Min storebror skulle köra VM i enduro men han blev så påverkad när han såg hur illa jag mådde att han inte ville köra. Men han hade kontrakt, så han var tvungen.

Jag kunde inte komma på ordet soffa.

Williams föräldrar kände sig maktlösa. Hans mamma ringde runt till alla sjukhus i Stockholmsområdet och försökte få hjälp. Till slut fick William komma till neurorehabiliteringsteamet för barn och unga med förvärvade hjärnskador på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där röntgades hans huvud för att utesluta mikroskador och han fick även träffa en logoped.

– Hon visade en bild på en soffa och frågade vad det var. Jag sa: det är en sån där som man sitter i. Jag kunde inte komma på ordet soffa, säger William.

Han som alltid haft lätt i skolan, varit extremt driven i sin elitsatsning i enduro och kunnat pressa sig såväl mentalt som fysiskt. Nu klarade han inte längre av de enklaste saker.

Den stora vändningen kom när William Olsen accepterade hur dålig han var.
Den stora vändningen kom när William Olsen accepterade hur dålig han var. Foto: Lisa Arfwidson
Annons
Annons

William fortsätter vara aktiv inom enduro som coach till sin lillebror och andra.

Foto: Lisa Arfwidson

– Jag skulle stå på ett ben för att testa balansen, men jag bara vinglade, jag blev helt chockad. Det var värre än jag trodde, säger han om testerna på sjukhuset.

Han berättar snabbt och intensivt om alla försök och bakslag och om hur han återvände till skolan.

– Men jag somnade redan i bilen på vägen dit på grund av alla intryck.

Vad fan tror ni, jag har suttit med ett jävla pussel halva dan!

Våren 2017 började han så på Alviksstrandskolan, en skola för rehabilitering av barn och unga med förvärvad hjärnskada (William har dock ingen hjärnskada). Personalen arbetade med honom utifrån de tester han gjort på Astrid Lindgrens barnsjukhus med neurolog, arbetsterapeut och logoped. Det handlade om enkla saker, som att rita raka streck mellan numrerade punkter och att memorera två meningar.

– Men jag kunde inte ens det i början.

Efter reklamen visas:
Tränade med lillebror – sen small det

William tvivlade på om han någonsin skulle bli bra igen men visade inte för någon utomstående hur dåligt han mådde. Han bet ihop. Det var föräldrarna som fick ta smällen.

– När jag var frisk hade de alltid frågat hur jag haft det när jag kom hem från skolan och träningen. Nu frågade de samma sak när jag kom hem från rehab och jag bara skrek: Vad fan tror ni, jag har suttit med ett jävla pussel halva dan!

William fortsätter vara aktiv inom enduro som coach till sin lillebror och andra.
William fortsätter vara aktiv inom enduro som coach till sin lillebror och andra. Foto: Lisa Arfwidson
Annons
Annons

William (t h) och Sebastian i klubbstugan på Botkyrka motorklubb.

Foto: Lisa Arfwidson

Den stora vändningen kom när William gått på Alviksstrandsskolan ett tag och accepterade hur dålig han var. Då kunde han öppna upp sig för terapeuten och berätta om svåra saker som tvångstankar inför att skada sig igen och besvikelsen över att behöva gå om ett år i skolan. Långsamt började han också aktivera sig fysiskt. I början fick han inte springa utan ordinerades promenader.

– I spåret gick pensionärerna om mig. Det var knäckande. Jag bestämde mig för att höja tempot till nästa pass, men efteråt blev jag sängliggande i en vecka.

Just att känna var gränsen går för vad kroppen och huvudet klarar av har varit en av de svåraste sakerna att hantera. Samtidigt har erfarenheten som elitidrottare varit en stor tillgång.

– Jag var jättebra på att ta till mig det de lärde mig. Jag var en perfekt elev för att jag hela tiden ville framåt. Förut siktade jag mot världseliten i sporten, nu siktade jag på att bli frisk.

William (t h) och Sebastian i klubbstugan på Botkyrka motorklubb.
William (t h) och Sebastian i klubbstugan på Botkyrka motorklubb. Foto: Lisa Arfwidson

Och de mycket enkla uppgifterna byggdes försiktigt på, liksom tiden han tillbringade i skolan.

– Det gick väldigt knackigt i början och jag var jättetrött, men när jag fick lära mig olika minnes- och lästekniker så gick det bättre. Och jag tog det steg för steg.

Våren 2018, drygt ett år efter olyckan, kunde han successivt gå över till ett vanligt gymnasium, även om skolgången anpassades med kortare dagar och färre ämnen.

Annons
Annons

”Jag har lärt mig att leva här och nu och att våga må dåligt och inte bara bita ihop”, säger coach William.

Foto: Lisa Arfwidson
Foto: Lisa Arfwidson

– Jag fick säga till direkt om jag inte orkade, alla lärare visste hur det var.

Parallellt började han också träna och köra enduro igen. Längtan efter att än en gång stå på startlinjen var så stark. Och träningen gick bra. Under sportlovet 2019 hängde han med sin storebror till Spanien för att börja försäsongsträningen och han körde på tider som nästan matchade storebrors (Kevin har ett EM-silver i enduro och flera SM medaljer). Men så hände det som inte fick hända. William kraschade på en träning – en läskig smäll – och fick en ny hjärnskakning.

”Jag har lärt mig att leva här och nu och att våga må dåligt och inte bara bita ihop”, säger coach William.
”Jag har lärt mig att leva här och nu och att våga må dåligt och inte bara bita ihop”, säger coach William. Foto: Lisa Arfwidson

Efter det har han inte kört mer, trots att enduro varit hans liv så länge.

– Jag var i chock i två veckor efter kraschen. Jag låg och tänkte på att jag kunde ha dött om jag hade krockat med det där trädet. Jag vet inte, men som jag känner nu så finns det inte på kartan att återgå till att köra.

I dag försöker William hitta nya utmaningar. Han har startat UF-företaget (Ung företagsamhet) Look Ahead och föreläser om sina erfarenheter i ett försök att hjälpa andra i samma situation.

Jag fick stå på starten igen och vänta på grönt ljus och det var en magisk känsla.

Bland annat har han varit tillbaka på Alviksstrandsskolan som mentor åt elever. Dessutom tränar han ungdomar och motionärer i enduro.

– Jag har lärt mig att leva här och nu och att våga må dåligt och inte bara bita ihop. Jag känner min kropp bättre nu, vet vad jag ska göra om jag exempelvis blir hjärntrött. Och jag är glad över att jag är frisk, säger han, blir tyst och lägger till:

– Klart att jag kan undra var jag hade varit idag om jag inte hade haft olyckan, men jag lyckades komma tillbaka innan jag kraschade andra gången. Jag fick stå på starten igen och vänta på grönt ljus och det var en magisk känsla.

Foto: Lisa Arfwidson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons