Annons

Artifact suite & The grey areaKungliga Baletten visar Forsythe på bästa lekhumör

 Dragos Mihalcea och Kunglig Baletten i ”Artifact suite” av William Forsythe.
Dragos Mihalcea och Kunglig Baletten i ”Artifact suite” av William Forsythe. Foto: Sören Vilks

Flödande koreografi för 38 dansare – Kungliga Baletten är på topp när Forsythes mästerliga ”Artifact suite” får nypremiär tillsammans med Dawsons geometriska opus.

Under strecket
Publicerad

”The grey area” av David Dawson.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Artifact suite & The grey area

Genre
Dans
Medverkande
Kungliga Baletten
Var
Kungliga Operan
Koreografi
David Dawson (The grey area). William Forsythe (Artifact suite)

”The grey area”. Scenografi: David Dawson. Musik: Niels Lanz. Kostym: Yumiko Takeshima. Ljus: Bert Dalhuysen. ”Artifact suite”. Scenografi, kostym, ljus: William Forsythe. Musik: J S Bach, Eva Crossman-Hecht, William Forsythe.

Kungliga Balettens nye chef, fransmannen Nicolas Le Riche, signalerar profilering av moderna koreografier på tå, med fokus på europeiska mästare. I pipeline för nästa säsong väntar verk av Jirí Kylián, Serge Lifar och Angelin Preljocaj. Som försmak på den andan kan man nu återse två baletter som Le Riches företrädare Johannes Öhman lyft fram ur skattkammaren och som förtjänar att möta publiken på nytt.

Engelsmannen David Dawsons ”The grey area” skapades 2002 och kom till Stockholm två år senare. Titeln syftar på en geometrisk formel som inspirerat koreografin. Fem linjer löper vertikalt och horisontellt, genomkorsas av två diagonaler och mynnar ut i en cirkel. Dawson laddar sitt förtätade opus för fem dansare med otroligt snabba duetter – hudnära i skira dräkter, i ”snurror” som fångar Niels Lanz sfäriska musik i farten och bjuder akrobatiskt luftburen dans som tänjer kropparna till max. Madeleine Woo behärskar konsten att ”stå i spagat”, Haruka Sassa är fenomenalt elastisk och Louiza Lopes vackert poetisk. Dawid Kupinski och Calum Lowden ger sig in i dansen med stark närvaro och energi. Fem vackra nyanser av grått.

Annons
Annons

”The grey area” av David Dawson.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1
”The grey area” av David Dawson.
”The grey area” av David Dawson. Foto: Sören Vilks

Mästerkoreografen William Forsythe har skolat Dawson; Forsythe i sin tur har lärt av George Balanchine. Suveräna ”Artifact suite” är en del i ett större verk, ”Artifact”, som skapades för Frankfurtbaletten 1984. Inte det minsta dammigt, om någon trodde det. Verket fick Sverigepremiär 2014 och måste räknas till Forsythes tyngsta skapelser. Jag har sett baletten flera gånger och hittar alltid nya nyanser i den flödande koreografin för 38 dansare. Det är Forsythe på bästa humör; vad som helst kan hända, han leker med publikens förväntningar, håller oss ”på tå” med överraskande inslag.

Efter några minuter faller ridån plötsligt med en duns, för att strax glida upp igen och avslöja nya grupperingar. Ridåfallen blir kontrapunkter, förknippade med Bachs musikaliska väv. ”Artifact suite” är en genommusikalisk komposition som kräver hundraprocentig koncentration på scenen och i salongen. Dansarna svarar på denna utmaning med elegans och en smittsam entusiasm. Hela scenrummet – ibland också fjärde väggen – fylls av subtila perspektivlekar och förflyttningar.

Sarah Jane Medley fyller rollen som Mud woman, en sorts körledare eller dirigent. Gina Tse och Dragos Mihalcea, Minji Nam och Jonatan Davidsson lösgör sig från ensemblen i ett par stämningsmättade duetter. För iscensättningen svarar ett högst kompetent team med tre av Forsythes egna dansare i spetsen.

Forsythe tvättar våra ögon, skärper vår blick på dansen. ”En balett om balett” som öppnar våra sinnen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons