Annons

Bitte Hammargren:Kurdfrågan central för Turkiets framtid

President Erdoğans tyranniska inställning till kurdfrågan i Turkiet har skapat en farlig ­polarisering mellan kurder och turkar. En ny bok förklarar frågans komplicerade bakgrund och pekar på vikten av en politisk lösning för att ­landet ska kunna demokratiseras och en fredlig uppgörelse uppnås i norra Syrien.

Under strecket
Publicerad

Mer än tusen demonstranter samlades i Malmö tidigare i år för att protestera mot Turkiets anfall på det kurdisk-kontrollerade distriktet Afrin i norra Syrien.

Foto: Magnus Persson/IBLBild 1 av 2

Ezgi Başaran.

Foto: Centre for Turkey StudiesBild 2 av 2

Mer än tusen demonstranter samlades i Malmö tidigare i år för att protestera mot Turkiets anfall på det kurdisk-kontrollerade distriktet Afrin i norra Syrien.

Foto: Magnus Persson/IBLBild 1 av 1
Mer än tusen demonstranter samlades i Malmö tidigare  i år för att protestera mot Turkiets anfall på det kurdisk-kontrollerade distriktet Afrin i norra Syrien.
Mer än tusen demonstranter samlades i Malmö tidigare i år för att protestera mot Turkiets anfall på det kurdisk-kontrollerade distriktet Afrin i norra Syrien. Foto: Magnus Persson/IBL

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, med siktet inställt på presidentvalet den 24 juni, söker sedan tre år en militär lösning på kurdfrågan. Det har skapat en farlig polarisering mellan turkar och kurder i Turkiet. Det är som om han hade glömt sina tidigare försonliga utfästelser till kurderna, liksom tidigare regeringars fåfänga försök att militärt krossa PKK, det terroriststämplade Kurdistans arbetarparti. Det har kostat blod, hat, massfördrivning och trauman, men aldrig hindrat PKK från att värva nya rekryter bland unga illusionslösa kurder som upplevt olika faser av den turkiska statens övervåld. 

Genom utrensningar och fängslanden har han sökt tysta krafter i civilsamhället som menar att en demokratisering i Turkiet hänger samman med en politisk lösning av kurdfrågan och medborgarnas rätt att vända på historiens stenar. En maktfullkomlig Erdoğan går in för att skapa sitt ”Nya Turkiet”, varmed han vill införa oinskränkt presidentstyre, undanröja alla hot mot sin egen maktordning och överglänsa minnet av Atatürk före republikens 100-årsjubileum 2023.

Annons
Annons

I Erdoğans verklighetsbeskrivning av idag finns inget kurdiskt problem. Det handlar rätt och slätt om ett terror­problem, hävdar han. Men han har bytt åsikt många gånger. När han som tämligen ny premiärminister stod inför jublande folkmassor i Diyarbakir 2005 erkände han att Turkiet hade begått fel mot kurderna. Likt alla stora nationer måste Turkiet göra upp med sitt förflutna, bedyrade Erdoğan och tillade att lösningen på den kurdiska frågan var ”mer demokrati, inte mer förtryck”. 

Vid den tiden hade hans regering hemliga kontakter med PKK via norska medlare. År 2009 påbörjades direkta samtal, varefter chefen för Turkiets underrättelsetjänst MIT mötte PKK:s förhandlare i Oslo och den livstidsdömde PKK-ledaren Abdullah Öcalan på en fängelseö i Marmarasjön. Denna fredsprocess, som under några år såg tämligen hoppfull ut, har sedan länge övergått i krig mot PKK i Turkiet och kurdiska YPG-styrkor i norra Syrien. Afrin och Kobane i norra Syrien har ristats in i kurdernas kollektiva medvetande. Kobane efter YPG:s motstånd mot terrorgruppen IS, medan turkisk militär passivt såg på; Afrin efter den turkiska militärens etniska rensning av kurder från provinsen.

Erdoğan, en taktiker snarare än ideolog, skapade som AKP-ledare för 15 år sedan öppningar mot kurder. Då var hans huvudmotståndare den turkiska militären. Idag har han lierat sig med turknationalister och låter militären driva ut kurder ur Afrin. Han har dammat av kartor från det sista osmanska parlamentet 1920 då Turkiet gjorde anspråk på stora delar av norra Syrien och norra Irak.

Annons
Annons

Ezgi Başaran.

Foto: Centre for Turkey StudiesBild 1 av 1

Det är inte lätt att följa med i det turkiska dramats många scenförändringar, vilket förstärks av Erdoğans tvära kast. Men den turkiska journalisten Ezgi Başaran hjälper en västerländsk läsare att få bilden att klarna. I sin bok ”Frontline Turkey. The conflict at the heart of the Middle East” (IB Tauris) lyfter hon fram kurdfrågans centrala betydelse för Turkiets demokratisering och en fredlig uppgörelse i norra Syrien.

Ezgi Başaran.
Ezgi Başaran. Foto: Centre for Turkey Studies

Ezgi Başaran har varit chefredaktör för tidningen Radikal som stängdes 2016, då ägd av den mäktiga Doğan-gruppen som nyligen såldes till en Erdoğanvänlig koncern. Som landsflyktig i Oxford har hon använt sig av sju års journalistisk dokumentation, däribland från Qandilbergen i norra Irak där PKK:s militära ledning sitter. 

Historien är full av exempel på hur uppskruvade förväntningar som aldrig infrias leder till hårda bakslag och blodiga förlopp. De krossade förväntningarnas våldsspiral blev också följden av att fredsprocessen mellan den turkiska staten och kurdiska oppositionella bröt samman.

Men båda sidor var länge uthålliga. Ezgi Başaran ­beskriver mordet på en av PKK:s ledande gestalter i Europa, Sakine Cansiz, som mördades i Paris 2013 tillsammans med två andra kvinnliga PKK:are. Ledningen för PKK lastade anmärkningsvärt nog aldrig Turkiets statliga underrättelsetjänst för morden. Istället pekade de ut ”parallella staten”, Gülenrörelsens föregivna infiltratörer i statsapparaten. ”Parallella staten” var ett begrepp som Erdoğan flitigt använde sig av innan han började stämpla sina forna allierade i Gülenrörelsen som kuppmakare och terrorister. Uttrycket ”parallella staten” tros för övrigt ha myntats av Abdullah Öcalan.

Annons
Annons

I början av 2013 avslöjade Erdoğan att MIT samtalade med Öcalan. Tillkännagivandet var häpnadsväckande med tanke på att regeringsvänliga medier framställt PKK-ledaren som barnamördare och statens värsta fiende. Erdoğan sade sig vara redo att ”svälja gift” om så var nödvändigt för att ro freden i hamn. 

Hos fredsvänner på båda sidor grodde hoppet om att det kurdiska nyåret 2013 skulle bli början på en historisk läkningsprocess. En opinionsmätning, som Erdoğan citerade, visade att 64 procent av befolkningen stödde fredsprocessen med PKK. Senare samma år skakades Erdoğan av Geziprotesterna och korruptionsanklagelser. Samtalen med PKK fortsatte likafullt. Men så kom sommaren 2015 när hoppet släcktes. Då valde Erdoğan, president sedan knappt ett år, att bryta fredsprocessen med PKK. Han gick också in för att terroriststämpla det syriskkurdiska PYD/YPG, som står PKK ideologiskt nära. PYD:s förre ledare, Salih Müslim, som tidigare flugits i turkiska regeringsplan för att delta i samtal i Ankara och vägleda turkisk militär på uppdrag i norra Syrien, jagas numera som terrorist av den turkiska staten. 

Läsaren kan med Ezgi Başaran konstatera att Erdoğan valde kriget. Men hon beskriver också hur krafter i PKK godtroget gav sig in i det, inte minst genom urban gerillakrigföring i sydöst, istället för att stå fast vid dialogen med den turkiska staten. Följden har blivit att klyftan växt avgrundsdjup.

Hur kunde det gå så illa? En förklaring är AKP-regeringens fatala felkalkyl i Syrien och den inbilska övertygelsen åren 2011–12 att Bashar al-Assads regim var på väg att falla för att ersättas med den syriska grenen av Muslimska brödraskapet. En annan faktor som förändrade spelplanen var framväxten av HDP, Demokratiska folkpartiet. Den kurdiska rörelsen fick därmed nya ansikten och ett nytt tilltal som många turkiska väljare lystrade till.

Annons
Annons

HDP:s dåvarande ledare, den karismatiske advokaten Selahattin Demirtaş, som utmanade Erdoğan i presidentvalet 2014 – och som kandiderar på nytt, fast från fängelset – slog med sin moderna ledarstil an hos väljare, som hoppades på fred och som ville sätta stopp för Erdoğans planer att upphäva all maktfördelning. Det var väljare som drog slutsatsen att det mest effektiva sättet att lägga krokben för Erdoğan var att hjälpa HDP över parlamentets tioprocentsspärr i junivalet 2015.

Demirtaş gick in för att samla röster från hela Turkiet, inte bara kurdiska. I sitt livs kortaste tal upprepade han ord som gick som en raket genom sociala medier med udden riktad mot Erdoğan: ”Vi kommer inte att göra er till president”.

HDP valdes in i parlamentet med god marginal, 13 procent, och blev i juni för tre år ­sedan näst största oppositionsparti, medan AKP förlorade sin absoluta majoritet. En kort tid gungade marken under Erdoğan. Men någon koalitionsregering som motvikt till AKP bildades aldrig. Några veckor efter junivalet tog president Erdoğan det ödesdigra beslutet att gå i krig mot PKK. 

Det främsta politiska offret för striderna blev HDP, argumenterar Başaran. PKK förstod inte att HDP:s raska kliv uppåt i turkisk politik berodde på väljarnas stöd för vapenvila och fred. PKK-ledningen tolkade felaktigt resultatet som ett stöd för den egna rörelsen. Selahattin Demirtaş talade för döva öron när han uppmanade båda sidor att ”släppa taget om avtryckaren och lägga ned vapnen”. 

Han förutspådde med svart humor att han skulle fängslas; han har kallat fängelsevistelser för en del av ”kurdernas folklore”. Men han förklarade också med stort allvar: ”Efter valet den 7 juni (2015) hade vi skapat en politisk öppning. Jag förstår inte varför de (PKK) fortsatte med våldsdåd. Jag vet att det är svårt när det finns hot som IS i Mellanöstern, men de skulle inte ha utövat våld mot Turkiet.”

Annons
Annons

Demirtaş utsattes för attentatsförsök i valrörelsen 2015, vilka tillskrevs turkiska IS-medlemmar. Strax före nyvalet på hösten samma år sprängdes bomber på ett fredsmöte i Ankara. Det blev det blodigaste terrordådet i Turkiets ­moderna historia. En förkrossad HDP-ledning ställde in sin valspurt. I novembervalet för tre år sedan, som kritiserades av OSSE:s observatörer, fick Erdoğan den majoritet han strävat efter. Vid författningsändringen förra året undanröjde han fler hinder i sin strävan efter maktfullkomlighet. 

Ezgi Başaran ser IS framfart i Syrien och Turkiet som en följd av att Ankara gick så hårt in för att förhindra ett kurdiskt självstyre i norra Syrien, i Rojava. Hon anklagar också den turkiska staten för underlåtenhetssynder när den inte ringade in kända extremister som kom att ligga bakom blodiga terrordåd, som mot fredsmötet i Ankara. 

Författarens grundtes är att situationen hade varit långt mer hoppfull för Syrien och Turkiet om Ankara hade slutit fred med PKK på hemmaplan och hjälpt kurder i Syrien att bekämpa IS. En fred med PKK och PYD, om än nödvändig för Turkiets bästa, förefaller långt borta idag.

”Men jag anser ändå att det är det enda som skulle kunna bana väg för en stabil och demokratisk framtid, ett samhälle med inneboende fred, värdigt omvärldens ­respekt”, skriver Ezgi Başaran i sin läsvärda bok. Och trots att Demirtaş sitter inlåst inför det stundande presidentvalet kräver två andra oppositionskandidater, Muharrem Ince och Meral Akşener, att han ska friges. Den som vill utmana Erdoğan i en eventuell andra omgång den 8 juli kommer att behöva även kurdiska röster. Kurdfrågan går inte att komma förbi i Turkiet. 

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons