Handfärglagd gravyr från Dr Joseph Nicolas Masses ”Pocket Anatomy of the Human Body”, Paris, 1864.
Handfärglagd gravyr från Dr Joseph Nicolas Masses ”Pocket Anatomy of the Human Body”, Paris, 1864. Foto: TT

Kvinnor ses fortfarande som inbillningssjuka

Män sjukskrivs längre, opereras snabbare – och tilldelas dyrare rullstolar. Alltmedan lika sjuka kvinnor uppmuntras att ”sänka kraven” och ”ta initiativ till kramar”. SvD publicerar här ett utdrag ur den nya boken ”Feminism – en antologi”, där journalisten Agnes Arpi synar den ojämlika svenska sjukvården.

Publicerad

Berättelserna kablas numera ut i tv-inslag, hörs i radio och fyller tidningar och sociala medier. Kvinnosjukvård har blivit intressant, och det finns gott om galenskaper att berätta om.

Ungefär tio procent av alla kvinnor har endometrios. Endometriospatienter berättar om hur de nekas smärtlindring, eftersom de anklagas för att fejka sina symtom i jakten på opioider. De berättar om hur de har haft svåra smärtor sedan barnsben, men har avfärdats med saker som ”det gör ont att vara kvinna”. De berättar om hur de har kräkts, svimmat och haft blödningar utan att ha tagits om hand.

Kvinnor med förlossningsskador å sin sida talar om problem med smärtor, läckage av både urin och avföring, och avslitna muskler som inte går att knipa med hur mycket knip man än uppmanas till. De beskriver hur det inte längre går att leva fulla liv, hur de inte kan sitta, gå, ha sex eller lyfta sina barn. Kvinnor med bestående magmuskeldelning, rektusdiastas, efter graviditet, kan ha stora funktionsproblem, men berättar att de bemöts som att de är ute efter ”skönhetsoperationer”.

Kvinnor med olika sjukdomar berättar om år av lidande och år av vårdsökande, och en kronisk brist på information, stöd och respekt.

Allt fler patienter lämnar Sverige för avancerade ultraljud och högspecialiserad kirurgi i andra länder.

De senaste åren har patienterna funnit varandra, de har blivit mer pålästa, mindre ensamma och mer krävande. Inom vården finns också flera exempel på människor i olika professioner som har tagit sig an de patientgrupper som ingen tidigare har velat ha eller kunnat behandla, och det görs nu en hel del ansträngningar för att förändra den sorgliga obalans som präglar vården av kvinnor. 

Annons

Men varför är det fortfarande så vanligt att kvinnor behöver slita som djur för att få diagnoser, information och behandlingar?

När problem uppmärksammas i svensk vård brukar människor, beroende på politisk övertygelse, hävda att lösningen ligger i antingen mer resurser eller i större valfrihet. Man kan argumentera för båda åtgärderna, men givet kunskapsläget skulle dock varken det ena eller det andra garantera ett fullgott omhändertagande av kvinnor i Sverige i dag. Till exempel lämnar allt fler patienter landet för avancerade ultraljud och högspecialiserad endometrioskirurgi i andra europeiska länder eller i USA. De senaste åren är det flera hundra kvinnor som har uppvisat ett så lågt förtroende för den svenska endometriosvården att de hellre skuldsätter sig själva och sina familjer för att kunna bekosta vården själva, än fortsätter att vara utlämnade till det Sverige har att erbjuda.

Klass är ofta en påvisbar faktor angående vilken vård som erbjuds. Lågutbildade får billigare cancervård än högutbildade. Kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade när det gäller både sjuklighet och dödlighet kopplat till graviditet och förlossning.

Annons

Den kvinnliga läkare som opponerade sig utsattes för en mängd hotfulla telefonsamtal och mejl.

Historien har inte varit nådig mot någon, men den som inte tillerkänns människovärde, som inte anses vara en jämlike, utsätts lättare för grymheter. I Sveriges historia hittar vi bland annat Vipeholmsexperimenten på intellektuellt funktionsnedsatta och tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka, människor med funktionsnedsättningar och så kallade ”asociala”. I praktiken var det framför allt kvinnor som steriliserades, många unga och från utsatta grupper, till exempel för att de ansågs vara promiskuösa.

Agnes Arpi, född 1985, är journalist baserad i Göteborg. Hon har under en längre tid bevakat den svenska sjukvården.
Agnes Arpi, född 1985, är journalist baserad i Göteborg. Hon har under en längre tid bevakat den svenska sjukvården. Foto: Ellika Henrikson

Ett samtida exempel på hur brist på samtycke har kunnat ta sig uttryck i Sverige hittas i Aftonbladet. Den 27 december 2009 rapporterade tidningen att läkarstudenter undersökte sövda kvinnors underliv, utan att kvinnorna hade gett sitt samtycke. Samma sak hade några år tidigare rapporterats även från Södersjukhuset och Karolinska. Den kvinnliga läkare som då offentligt opponerade sig mot tillvägagångssättet, att flera studenter skulle undersöka de sövda kvinnorna, utsattes för en mängd hotfulla telefonsamtal och mejl.

Annons

Kvinnors beskrivningar av sina liv misstros ännu. Kvinnor betraktas fortfarande som inbillningssjuka, även vad gäller två nu så erkända och uppmärksammade områden som endometrios och förlossningsskador.

Det tar i snitt runt sju år för en kvinna att få en endometriosdiagnos, och på den tiden hinner hon avskrivas som överkänslig och jobbig många gånger. Att få en diagnos är inte heller en garanti för att man därefter betraktas som tillförlitlig. ”Du är optimalt behandlad, du kan inte ha sådan smärta” är en vanlig fras som just denna patientgrupp får höra, när deras kroppar inte följer vårdgivarens förväntan. Om smärtan är omöjlig, vad gör det kvinnan till om inte en simulant?

Forskning om klimakteriet – bara för män

Manlig modell fotograferad av konstnären Thomas Eakins 1883.
Manlig modell fotograferad av konstnären Thomas Eakins 1883. Foto: TT

Historiskt har män varit dominerande i läkaryrket och i forskningsvärlden. Den medicinska vetenskapen har framför allt producerats utifrån studier av män, manliga celler och djur av hankön. Resultatet är naturligtvis att kunskaperna om kvinnors biologi är lägre än kunskaperna om mäns biologi. Det gäller inte bara reproduktiva organ, utan hela kroppen. Gabrielle Jackson beskriver det ingående i boken ”Pain & prejudice” (Piatkus, 2019), och hon menar att det är en paradox med långtgående konsekvenser.

Annons

Kvinnor har exkluderats som studieobjekt inom medicinsk forskning, dels eftersom deras hormonella skiftningar under menscykeln har ansetts medföra för många variabler, dels på grund av oro för påverkan på eventuella foster. I stället används resultaten från studier av män för att behandla även kvinnor. Hur kvinnor kommer att svara och reagera på behandlingarna vet man därför inte så mycket om.

En minoritet av läkemedelsstudier har inkluderat kvinnor eller djur av honkön.

Det finns en rad absurda exempel på studier som berör kvinnor men inte tar kvinnor i beaktande. Till exempel genomfördes på 1960-talet en studie om huruvida hormonell behandling kunde minska risken för hjärtsjukdom efter klimakteriet, där 8 341 män deltog, men inte en enda kvinna. En annan studie undersökte hur fetma påverkar bröstcancer och livmodercancer utan att en enda kvinna undersöktes. 

Först år 2016 beslutade amerikanska National Institutes of Health (NIH), världens största statliga forskningsfinansiär, att forskning som finansieras av myndigheten måste inkludera även djur av honkön.

Annons

Från Gabrielle Jackson hämtar jag också följande siffror: i databasen Pubmed finns 393 kliniska prövningar gällande dyspareuni, smärta under samlag. Tio rör vaginism, slidkramp, och 43 vulvodyni, ett smärttillstånd i kvinnors yttre könsorgan. För erektil dysfunktion, som förvisso plågar män men sällan är smärtsamt, återfinns inte mindre än 1 954 kliniska prövningar.

Kvinnor och män reagerar på gruppnivå olika på sjukdomar och läkemedel, men kvinnors specifika symtom och biverkningar har länge varit dolda. Ett av de tydligaste exemplen på de allvarliga konsekvenser som detta medför är det faktum att kvinnor ofta uppvisar andra symtom än män vid en hjärtinfarkt. Då mannen har varit norm har detta lett till att kvinnor har uppfattats ha ångest eller panikattacker i stället för en hjärtinfarkt, och därmed inte fått adekvat vård.

Ett område som har börjat uppmärksammas bara den senaste tiden är sköldkörtelsjukdomarna hypotyreos och hypertyreos, där kvinnor drabbas fem till tio gånger oftare än män. De drabbade vittnar om samma problematik som jag redan har redogjort för – de har svårt att få den vård som de behöver och behandlingsalternativen är få.

Annons

SVB-kärringen lever än

Kvinnor blir oftare inte trodda eller tagna på allvar, och deras besvär tolkas som psykiska problem.
Kvinnor blir oftare inte trodda eller tagna på allvar, och deras besvär tolkas som psykiska problem. Foto: TT

SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, är ett förnedrande uttryck som i Sverige tidigare användes mellan vårdpersonal och i journaler för att beskriva kvinnor med diffusa smärtor. Patienternas symtom kunde vara olika, troligtvis användes det för alla möjliga tillstånd. SVB-kärringen är tätt sammanflätad med hysterikan. Liksom sin mer internationellt gångbara olyckssyster existerar hon fortsatt i andra, mindre explicita former, särskilt sedan patienterna började kunna läsa sina egna journaler.

Kvinnor med Alzheimers sjukdom får tre timmar mindre hemtjänst i veckan än män.

Det finns många samtida svenska exempel på hur kvinnor tolkas av vården, till deras nackdel.

I en studie från 2016, genomförd på sjukhus i Västra Götalandsregionen, intervjuades 700 patienter bland annat om sina smärtupplevelser. Studien visade att kvinnor måste rapportera svårare smärta, värre illamående och större psykiskt lidande än män för att det skulle skrivas in i patientjournalen. Till exempel behövde kvinnor skatta sitt psykiska illabefinnande över sex, på en tiogradig skala, för att det skulle bli dokumenterat. För män räckte det med drygt tre.

Annons

Liknande mönster kunde samma år hittas även på akuten. En stor studie från Göteborg, där 150 000 patientfall granskades, visade att män får snabbare vård än kvinnor fast de har sökt sig till akuten med liknande symtom. Det ser likadant ut i nästan alla åldersgrupper, och oavsett anledning till akutbesöket. En rapport från Inspektionen för socialförsäkringen från 2016, med 700 000 läkarintyg som underlag, visade att män fick längre sjukskrivningar än kvinnor för likartade åkommor.

Sveriges kommuner och regioner (SKR, tidigare SKL) visar i en rapport från september 2019 hur kvinnor missgynnas på en rad vårdområden:

  • Kvinnor behandlas kvinnor i lägre grad än män enligt de nationella riktlinjerna för hjärt-kärlsjukvård, och får i lägre grad än män läkemedelsbehandling med bevisad nytta.
  • Kvinnor får inte lika ofta som män implanterbar hjärtstimulerare tillsammans med hjärtsviktspacemaker, trots att behovet är lika stort. 
  • Kvinnor i Sverige med en form av rubbningar i hjärtrytmen får vänta i 15 år på rätt diagnos och behandling. Män får vänta sex år kortare. Detta trots att kvinnorna har mer symtom i form av exempelvis trötthet, andningssvårigheter, hjärtrusning och extra hjärtslag. Kvinnor blir oftare inte trodda eller tagna på allvar, och deras besvär tolkas som psykiska problem.
  • Kön och socioekonomisk status påverkar hur dyra läkemedel man får utskrivna. Kvinnor och socioekonomiskt svaga grupper får billigare läkemedel. 
  • Kvinnor får billigare hjälpmedel och rullstolar än män. 
  • Kvinnor med Alzheimers sjukdom får tre timmar mindre hemtjänst i veckan än män, trots att de inte är samboende i högre grad. 
Annons

”SVBK” skrivs som sagt inte längre ut i journalerna, men omotiverade, omedvetna och ovetenskapliga tankemönster har inte försvunnit. Genusmedicinsk medvetenhet är en fråga om liv och död, om kvinnors livskvalitet och deltagande i samhället.

”De frågade om jag trodde att jag skulle gå härifrån och se ut som en oskuld”

Foto: Pontus Lundahl/TT

Att det mesta som rör kvinnors underliv och sexualitet genom åren har dragits med tabun har förstås inte underlättat. Det är både glädjande och sorgligt att ta del av äldre kvinnors berättelser, när de först nu har vågat söka och kunnat få hjälp för sina flera decennier gamla förlossningsskador. På bara några år har det hänt mycket. Kunskapen om förlossningsskadors prevalens, symtom och möjliga åtgärder har ökat både hos sjukvård och allmänhet. Det är ett pågående arbete, som vi år 2020 fortfarande bara ser början av.

Annons

Även här behöver man inte gå långt tillbaka för att hitta exempel på hur kvinnor har underminerats av den vård som finns till för dem. 

Den 28 november 2016 berättade SVT Uppsala om en kvinna som skadades under sin förlossning. Hennes berättelse var typisk. Trots att hon på grund av svåra smärtor inte klarade av att utföra vardagssysslor som att gå på promenad, bära matkassar eller bära sin bebis ifrågasattes hon.

Hon hade lika gärna kunnat kalla dem överkänsliga våp.

”De tryckte på att jag hade förlossningsdepression och att jag inte borde ta det så hårt. De frågade om jag trodde att jag skulle gå härifrån och se ut som en oskuld.”

Hon berättar att ingen inom vården trodde på henne, och till slut började också hennes anhöriga att ifrågasätta henne.

”Vad har man kvar när ingen tror på en? Jag ville inte leva längre, det fanns ingenting kvar för mig.”

Ett och ett halvt år senare opererades hon, men inte på Akademiska sjukhuset i Uppsala, utan i Linköping dit hon sökt sig utan stöd från sjukvården i hemregionen.

Efter publiceringen hörde många kvinnor av sig till SVT och berättade att de kände igen sig i beskrivningen av kvinnosjukvården på Akademiska, varpå SVT den 20 mars 2017 konfronterade Masoumeh Rezapour, verksamhetschef för kvinnosjukvården.

Annons

Med bara två meningar lyckades hon ofrivilligt illustrera problemet i verksamheten: 

”Det är förstås tråkigt om patienter känner att de inte blivit bemötta på ett bra sätt här, men samtidigt måste jag säga att frågan är vad man har för förväntningar? Om man förväntar sig att se precis likadan ut som man gjorde innan man födde barn?”

Här görs kvinnornas berättelser till en fråga om estetik, inte smärta och funktion. Kvinnorna är ytliga, låter verksamhetschefen ana, då de vill ha precis likadana underliv som innan de födde barn. Hon hade lika gärna kunnat kalla dem överkänsliga våp.

”Duktig flicka”-stereotyper istället för behandling

Neurokirurgiska kliniken, Sahlgrenska, Göteborg.
Neurokirurgiska kliniken, Sahlgrenska, Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

De stereotypa beskrivningarna och kategoriseringarna av kvinnor förändras över tid. I nutid har ”duktig flicka” blivit en vanlig förklaring till varför kvinnor blir sjuka, och fokus läggs gärna antingen på patienternas personligheter eller på hur man ska hjälpa dem att hantera sina somatiska symtom. Copingstrategier, acceptans och duktiga flickor-personligheter, det vill säga sådant som faller inom den psykologiska sfären, tar utrymme på bekostnad av biologiska aspekter, sjukdomsmekanismer och effektiva behandlingsmetoder.

Annons

En studie från år 2005, genomförd av en dermatolog och överläkare vid Norrlands universitetssjukhus respektive en psykologiforskare, fick i artikelform rubriken ”Vestibulodynia (former vulvar vestibulitis): Personality in affected women”, och den publicerades i Journal of Psychosomatic Obstetrics and Gynaecology. Här kan man läsa att de drabbade kvinnorna har en ”sårbar personlighetsprofil”. De beskrivs som sentimentala och emotionella pessimister som oroar sig och saknar självförtroende inför att kunna lösa sina problem. De upplever sig styrda av saker bortom sin kontroll.

Det är kanske inte någon skräll att den lilla skaran undersökta patienter i Umeå oroar sig och är sårbara. De är ju sjuka. Men det är inte i deras sjukdom som undersökningen tar sin utgångspunkt, vilket också det är symtomatiskt för kvinnosjukvården.

I en skriftlig presentation om möjliga behandlingar för provocerad vestibulodyni, tidigare kallad vestibulit, från Danderyds sjukhus 2016, hittar jag två fallbeskrivningar som också är typiska för sammanhanget. I den första beskrivs en kvinna som är stressad över sina studier och vill prestera bra. Hon är också stressad över sin relation och har svårt att säga nej och sätta gränser gentemot andra. Målen för hennes behandling är, enligt presentationen, bland annat att ställa realistiska krav på sig själv, våga säga nej och ta initiativ till kramar.

Annons

Den duktiga flickan som måste lära sig att slappna av och kvinnan som måste lära sig att njuta är stereotypa kvinnoporträtt. Även när de överensstämmer med verkligheten måste det finnas fler sätt att beskriva patientgruppen. Även en nog så avslappnad kvinna med rimliga krav på sig själv och en bra relation kan drabbas av smärta i underlivet.

Hennes nervskador bemöttes med ”du kanske bara är en sådan som inte ska ha sex” från en välkänd och renommerad expert.

Jag har själv närvarat vid en smärtkurs för kroniska smärtpatienter i Göteborg. Där fick deltagarna, majoriteten kvinnor, lära sig att de aldrig kommer att komma vidare i livet om de inte accepterar sin situation. Många av dem hade utvecklat sina kroniska smärttillstånd till följd av att inte ha fått tillgång till rätt vård i tid, inte heller fanns det resurser hos vårdcentralerna att erbjuda det psykologiska stöd som många av dem skulle behöva. Frustrationen vibrerade i luften, medan en psykolog skulle lära deltagarna att slappna av. Efter tre kurstillfällen var det klart. Nu skulle patienterna, varav vissa inte kunde sitta ner på grund av ryggskador eller använda sina händer på grund av arbetsskador, gå ut i livet med nya, mer funktionella, tankemönster och sluta besvära vården. ”Vänd er till varandra och säg vad ni har lärt er”, uppmanade kursledaren. ”Jag har lärt mig att jag inte kommer att få hjälp”, sade den unga kvinnan bredvid. 

Annons

En del exempel på hur kvinnors underlivsproblem placeras i deras huvuden är mer absurda än andra. 

En patient hade en ilsket rödflammig och inflammerad vulva, vilket gjorde mycket ont. På en specialiserad vulvamottagning förklarades tillståndet med tidigare sexuella övergrepp som hon skulle ha förträngt. Ju mer hon förnekade att hon hade upplevt dessa övergrepp, desto ihärdigare blev vårdgivaren. En annan berättade om hur hennes senare upptäckta nervskador inne i bäckenet möttes med ”du kanske bara är en sådan som inte ska ha sex” från en välkänd och renommerad expert på nervproblem i underlivet. Hon remitterades till en stressmottagning. Ytterligare en hade också hon nervskador i bäcken och rygg. Hon fick titta på sitt underliv i en spegel för att ”lära sig tycka om det”. 

Jag förnekar inte att sexuella trauman, skadad självbild och negativa erfarenheter kan både skapa och påverka smärta. Likaså är jag medveten om att psyke och kropp påverkar varandra. Men om man utgår från att sjukdomar i kvinnors könsorgan alltid har psykologisk grund alienerar man kvinnor som har fått sina problem i samband med läkemedelsanvändning, endometrioshärdar, vävnadsskador, hudsjukdomar eller upprepade svampinfektioner. Detta rör psykiskt krävande tillstånd, men orsakerna står inte alltid att finna i psyket. Det blir nästintill komiskt att tänka sig samma mönster appliceras på andra vårdområden.

Annons

Man kan också fundera på hur det påverkar psykiatrins resurser när kvinnor med urinvägsproblem, fibromyalgi, vulvaproblem, förlossningsskador och endometrios av läkare bedöms vara primärt psykiatriska patienter. Vad händer med vårdens träffsäkerhet och kvalitet när psykiatrin blir en slasktratt för diverse besvärliga tillstånd?

Förändringen kom efter ”Uppdrag granskning”

Finska experter turnerar runt Norden för att lära ut ett speciellt handgrepp.
Finska experter turnerar runt Norden för att lära ut ett speciellt handgrepp. Foto: Stefan Jerrevång/TT

Svenska läkare får för få möjligheter att fortbilda sig och hålla sig uppdaterade inom sina specialistområden, vilket gör vården ojämlik och hotar patientsäkerheten, påpekade Läkarförbundet i Dagens Nyheter den 25 juni 2017.

Var femte förlossningsbarnmorska känner sig inte trygg och bekväm med att sy grad två-bristningar, visade en enkät som Vårdförbundets tidning Vårdfokus genomförde i september-oktober 2018. Åtta av tio barnmorskor som svarade på enkäten sade att de behöver mer kunskap om anatomi, såsom hur bäckenbottens muskler fäster och fungerar.

Annons

Under 2019 fick en ny studie på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge stor medieuppmärksamhet. Frågan som man genom studien vill besvara är hur kvinnors normalanatomi ser ut, innan eventuella vaginala förlossningar. Det vet man nämligen inte, inte i Sverige och inte i världen. Basal evidensbaserad kunskap om underlivets normala anatomi saknas.

En rapport från 2016, från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), visade att det saknas evidensbaserad kunskap om 14 av 18 typer av förlossningsskador. Kunskapsluckor finns gällande samtliga. Köerna till de som har specialiserat sig på att laga kvinnokroppar efter förlossningsskador är långa. Jag skriver detta i januari 2020, och fortfarande i dag söker sig kvinnor från hela landet till antingen Huddinge eller Universitetssjukhuset i Linköping för att få sina skador bedömda och åtgärdade. Ett intressant exempel på hur godtycklig den här delen av vården har kunnat te sig hittas hos Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, och hur man där har tagit sig an frågan om förlossningsskador.

Annons

Det var en uppfriskande ärlighet som kom till uttryck när Anna-Karin Ringqvist, verksamhetsutvecklare inom obstetriken, intervjuades i Göteborgs-Posten den 30 oktober 2018, med anledning av sjukhusets fina, låga siffror gällande svåra bristningar. I artikeln anger hon tre huvudsakliga anledningar till förbättringarna. Dels att ”Uppdrag granskning” 2011 sände ett avsnitt om förlossningsskador, dels att personalen de senaste åren har lärt sig mer om kvinnors anatomi, dels att finska experter som turnerar runt Norden har besökt Sahlgrenska för att lära ut ett speciellt handgrepp.

Detta är naturligtvis bra, utvecklingen gagnar både patienter och personal, men visar även på absurditeter. Varför vet inte ett sjukhus på 2010-talet hur det går för patienterna förrän SVT visar ett program om saken? Varför har inte den nödvändiga anatomiska kunskapen ingått i utbildningen av både barnmorskor och läkare, som syr och lagar kvinnors underliv? De turnerande finländarna själva säger att metoden är från 1700-talet, varför finns då inte den kunskapen redan på plats?

Annons

Kunskapen om de mer omfattande förlossningsskadorna, som sfinkterrupturer, har överlag blivit bättre de senaste åren. En förutsättning för reell förändring är att myndigheter har kartlagt kunskapsnivån och att skadorna har registrerats systematiskt.

När det gäller så kallade grad två-skador har vi inte kommit lika långt, eftersom de inte har registrerats på samma sätt. Uppgiften att 50–60 procent av kvinnor som föder vaginalt får den typen av skada är därför en uppskattning. Problemen som följer av en dåligt lagad grad två-skada kan vara svårigheter att bajsa, smärtsamt sex och känslan av att vara vidöppen. 

Skador på levatormusklerna har varit särskilt dåligt undersökta. ”Knipet” som kvinnor ständigt råds till fungerar inte när musklerna man ska knipa med är av. Ändå är historierna många om kvinnor som har knipit och klandrat sig själva och uppmanats att knipa mer och fortsatt att försöka och känt sig dåliga. När skador inte benämns och saknar egna diagnoskoder blir även forskningen lidande, vilket har varit fallet för levatorskadorna. Den 1 januari 2020 kom fördjupade diagnoskoder, som möjliggör en mer detaljerad diagnostisering. Men för att det ska få effekt måste man också ha kunskapen att diagnostisera.

Annons

”Det går inte att bestämma sig för att sluta ha fibromyalgi”

Färglagd gravyr från Dr Joseph Nicolas Masses ”Pocket Anatomy of the Human Body”, Paris, 1864.
Färglagd gravyr från Dr Joseph Nicolas Masses ”Pocket Anatomy of the Human Body”, Paris, 1864. Foto: TT

Jag fick nyligen frågan av en läkare om vad jag vill åstadkomma med det jag skriver. Han undrade om det är bra för vården, som på många ställen går på knäna, att få den typ av kritik som jag formulerar. Han ville veta om jag tror att vården blir bättre av det.

Om min primära uppgift hade varit att förbättra arbetsvillkoren i vården hade jag ibland varit tvungen att ljuga. Nu är inte verksamhetsutveckling i vården min profession, men jag tror att det är bra att kvinnor är besvärliga och kräver god vård, även om resurserna att hjälpa dem inte alltid finns på plats. Jag tror att det är en förutsättning för att vården ska utvecklas, och det är svårt att förneka den roll som medierna spelar när ämnen som endometrios och förlossningsskador blir ”heta” och journalister snubblar över varandra i sin iver att berätta kvinnors fasansfulla historier. Man kan kritisera det, bland annat för att det skymmer många andra problem som kvinnor också drabbas av, varav några har nämnts här, men trycket på beslutsfattare och sjukvård hade inte varit detsamma om journalister och patienter hade tigit och lämnat frågorna i politikernas och professionens händer.

Annons

Som Gunilla Tegerstedt, nu läkare på bäckenbottencentrum på Huddinge, sade till Karolinska institutets tidning Medicinsk Vetenskap 2/2016:

”Allt fler unga kvinnor har börjat söka vård för symtom som tidigare normaliserats av sjukvården och det tycker jag är bra. För ett tag sedan träffade jag en 80-årig kvinna som skulle opereras för framfall. Hon berättade att hon haft avföringsläckage ända sedan hon fick barn. Det visade sig att hon hade en missad sfinkterskada, den svåraste formen av förlossningsskada när man har bristningar ända till ändtarmen. Vi opererade både hennes framfall och hennes sfinkterskada och hon blev bra. I dag skulle ingen acceptera att gå med avföringsläckage så länge. Jag märker att unga kvinnor ställer större krav. Det kommer att ge effekt.”

Eva Kosek, överläkare vid Stockholm Spine Center och professor i klinisk neurovetenskap, intervjuas också hon i KI:s tidning om sitt arbete med fibromyalgipatienter. Hennes ord understryker på ett tydligt sätt de problem som jag vill belysa:

Annons

”Jag började forska om kronisk smärta och upptäckte att fibromyalgi i första hand beror på en störd smärtsignalering i nervsystemet. Nu finns både förklaring till smärtan och möjlighet till behandling. Tyvärr finns det på sina håll ännu en okunskap och ett motstånd kring fibromyalgi som gör att det kan ta lång tid att få diagnos. Det ligger fortfarande nära till hands att man beskyller patienten för att inbilla sig när det egentligen är sjukvården som inte förstår. Men det går inte att bara bestämma sig för att sluta ha fibromyalgi.

Varje gång som jag är ute och föreläser möter jag människor i pausen som inte vet vart de ska vända sig. Husläkaren har sagt att fibromyalgi inte finns. Andra har fått diagnos och undrar varför de inte kan få mer hjälp, men det beror på att smärtkliniker läggs ner. Att det är en kvinnosjukdom kan också påverka att det är svårt att få pengar till forskning. Men om vi förstår mekanismerna bakom ännu bättre kan det på sikt leda till bättre behandling och bemötande av patienterna.”

Sverige må vara ett av världens mest jämställda länder, med vård i världsklass, för att upprepa två i offentligheten välanvända floskler, men det räcker uppenbarligen inte. Utvecklingen har inte kommit ikapp tiden. Till den dag kvinnan och hennes kropp tillerkänns samma värde, resurser samt medicinska intresse lever hon i både ofrihet och ojämlikhet jämfört med den man som fortfarande utgör normen i medicinsk vetenskap och vård.

Agnes Arpi, född 1985, är journalist baserad i Göteborg. Hon har under en längre tid bevakat den svenska sjukvården.

Foto: Ellika Henrikson

Manlig modell fotograferad av konstnären Thomas Eakins 1883.

Foto: TT

Kvinnor blir oftare inte trodda eller tagna på allvar, och deras besvär tolkas som psykiska problem.

Foto: TT
Foto: Pontus Lundahl/TT

Neurokirurgiska kliniken, Sahlgrenska, Göteborg.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Finska experter turnerar runt Norden för att lära ut ett speciellt handgrepp.

Foto: Stefan Jerrevång/TT

Färglagd gravyr från Dr Joseph Nicolas Masses ”Pocket Anatomy of the Human Body”, Paris, 1864.

Foto: TT