Annons

Dick Harrison:Kvinnorna manade till kamp – mot kvinnlig rösträtt

Annie Åkerhielm (1869–1956) och Anna Söderblom (1870–1955).
Annie Åkerhielm (1869–1956) och Anna Söderblom (1870–1955). Foto: TT

Att kvinnor inte hade rösträtt före 1921 är en myt. Kvinnor röstade i svenska val redan på 1600-talet. Men det var knappast fria val i dagens mening och det var långt ifrån alla kvinnor som fick rösta.

Under strecket
Publicerad

Det är kutym att firandet av Internationella kvinnodagen resulterar i artiklar om hur feminismen har gjort världen rättvisare och bättre, hur århundraden eller rentav årtusenden av förtryck och patriarkat har förbytts i något bättre. Ett återkommande paradexempel är införandet av kvinnlig rösträtt, som i Sverige ägde rum åren 1918–1921. Och därvid inställer sig ofta frågan till en historiker: hade verkligen svenska kvinnor inte rösträtt även tidigare, låt vara i begränsad utsträckning?

Frågan fäster uppmärksamheten vid två viktiga punkter: (1) vi har en tendens att renodla det förflutna för att göra det mer lättbegripligt, varvid vi ofta gör oss skyldiga till generaliserande historieförfalskningar, och (2) vi nöjer oss med det nära förflutna och ignorerar vad som hände på 1700-talet och bakåt. Ty visst har kvinnor haft rösträtt i det förflutna – men vi har glömt bort det.

När de svenska riksdagarna och sockenstämmorna blir påtagliga i våra källor på 1600-talet var rösträtten dåligt reglerad och djupt orättvis, sett ur nutida perspektiv. Svenskarna befann sig på ljusårs avstånd från demokrati. Likväl står det klart att kvinnor som förestod hushåll, till exempel änkor med gårdsbruksansvar, var berättigade till att delta i sockenstämman och därmed kunde rösta i vad vi i dag skulle betrakta som kommunala angelägenheter.

Annons
Annons

Bilden klarnar ännu mer under frihetstiden på 1700-talet, då försvagandet av kungamakten ledde till att riksdagen blev mycket viktigare än tidigare. I den mån kvinnorna var myndiga (detta gällde främst änkorna, men vi har också exempel på andra ogifta, skattebetalande kvinnor som räknades som röstberättigade) hade de rätt att rösta i val till präst och – om de bodde i städer – borgmästare. De hade också rätt att rösta fram riksdagsmän till de återkommande riksdagarna. Som exempel kan nämnas att kvinnor mellan 1743 och 1758 röstade i 32 av 45 undersökta borgmästarval. Mellan 1723 och 1757 deltog kvinnor samtliga elva riksdagsval till vilka vallängderna har bevarats.

I nästa skede av historien inleddes en patriarkal offensiv som reducerade de myndiga kvinnornas rösträtt avsevärt.

Sedan blev det värre. I nästa skede av historien inleddes en patriarkal offensiv som reducerade de myndiga kvinnornas rösträtt avsevärt, särskilt i städerna. År 1758 miste de rätten att rösta i borgmästarval, 1772 i val till riksdagen. Alla svenskar åtlydde dock inte de statliga direktiven. I många städer ignorerade man beslutet, varför kvinnor fortsatte att rösta i hela Norrland och Dalarna samt i syd- och mellansvenska städer som Kalmar, Växjö och Karlstad. I gedigna mansbastioner som Lund, Uppsala och Göteborg var det dock slut med kvinnoröstandet. På landsbygden var den patriarkala offensiven inte lika uppenbar. Kvinnorna behöll rätten att rösta i prästvalen, och deras ställning i valen till bondeståndets riksdagsrepresentanter förefaller inte ha påverkats av utvecklingen i städerna.

Annons
Annons

Nästa stora förändring inträffade i mitten av 1800-talet. Från och med 1862 hölls val till landsting och stadsfullmäktige, varifrån man valde delegater till riksdagens första kammare. Rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet, men inte efter kön, något som utestängde majoriteten av alla svenskar – eftersom de hade för lite pengar eller mark – men öppnade dörren för de myndiga kvinnor (det vill säga änkor och ogifta kvinnor som uppnått 25 års ålder) som var tillräckligt rika. Vad prästvalen beträffade var det betydligt mer demokratiskt: här hade alla kvinnor, vars män var röstberättigade, också rätt att rösta.

Ett av Anna Söderbloms argument var att kvinnlig rösträtt skulle gynna socialisterna, något hon upplevde som högst oroväckande.

När journalister och historiker strikt fokuserar på kampen för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet bortser vi alltså från en komplicerad förhistoria. Den stora skillnaden jämfört med 1910-talets reformer och tidigare förändringar var att de berörde alla socialgrupper och även kvinnor som inte var änkor eller ogifta över 25 år.

Väl att märka var det inte bara konservativa herrar som strävade emot när röster höjdes för införande av allmän kvinnlig rösträtt i början av föregående sekel. Reaktionära kvinnor agerade också bromsklossar. Ett typiskt exempel är den blivande ärkebiskopen Nathan Söderbloms hustru, Anna Söderblom. Hon tog initiativ till ett antirösträttsmöte i Uppsala år 1912 och propagerade starkt för att stoppa en proposition om rösträtt och valbarhet för kvinnor. Ett av Söderbloms argument var att kvinnlig rösträtt skulle gynna socialisterna, något hon upplevde som högst oroväckande.

En annan motståndare var friherrinnan Annie Åkerhielm. Genom att kvinnor kom med i det politiska livet skulle de, menade Åkerhielm, inte längre kunna fullgöra sina naturliga och livsviktiga uppgifter som makor, mödrar och hushållsansvariga. Familjerna skulle splittras, moralen upplösas, grunden för den svenska staten haverera och folket gå under …

Efter reklamen visas:
Dick Harrison – 6 historiska och okända svenskar du bör känna till
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons