Annons

SvD-intervju 2009: Kvinnornas räddare lever på hoppet

Redan som liten pojke ville prästsonen Denis Mukwege läka i stället för att bara be. Därför jobbar han i dag som gynekolog i krigets Kongo-Kinshasa, där hans klinik varje dag tar emot nya kvinnor som trasats sönder av det ökande sexuella våldet. SvD träffade den lågmälde doktorn när han besökte Stockholm för att ta emot Olof Palme-priset.

Under strecket
Publicerad

Denis Mukwege.

Foto: Jurek Holzer Bild 1 av 1

Denis Mukwege.

Foto: Jurek Holzer Bild 1 av 1
Denis Mukwege.
Denis Mukwege. Foto: Jurek Holzer

Vi möter Denis Mukwege i Sidas lokaler i centrala Stockholm, där han senare på dagen ska hålla ett föredrag. På väggarna hänger en utställning med stora porträtt föreställande kvinnor med nollställda ögon. Under bilderna korta beskrivningar av livsöden: Det knackade på dörren mitt i natten och helvetet inleddes. Händer bakbands. Gruppvåldtäkter i skogen, inför barnen, ovanpå den förtvivlade maken. Utsatthet, tortyr, hiv, mentala minnesbilder som aldrig tvättas bort. Och så skammen. Skammen som leder till total ensamhet och utfrysning.

Sådana här öden och värre därtill är vardag för Denis Mukwege. Nu sitter han i en fåtölj i Sidas bibliotek, iklädd svart kostym, röd slips och en brosch som uppmanar till ett slut på det sexuella våldet i Kongo-Kinshasa. Men Denis Mukwege nöjer sig inte med broschbudskap. Han ser det som sitt kall i livet att hjälpa hemlandets kvinnor.

Annons
Annons

– Min pappa var präst och jag tyckte om att följa med när han besökte folk. Vid ett tillfälle hälsade vi på en sjuk liten pojke och min pappa bad en bön för hans liv. Jag frågade ”men varför ger du honom inte medicin i stället, bönen hjälper ju inte?”.

Pappan hade inget svar, men där och då bestämde Denis Mukwege sin framtid. Han skulle bli den som kunde göra mer än bara be. Därför blev yrkesvalet läkare.

– När jag var klar började jag jobba ute på landsbygden och när jag såg hur kvinnor led och ofta dog av sina graviditeter blev jag chockad. Jag kunde inte acceptera det och beslöt mig för att bli gynekolog.

Mukwege vidareutbildade sig i Frankrike och arbetade sedan vid Lemerasjukhuset i östra Kongo-Kinshasa. Han byggde upp en verksamhet där han utbildade personalen i gynekologi och obstetrik.

Men 1996 bröt kriget ut i Kongo-Kinshasa och Denis Mukwege och hans familj tvingades fly. De kom till Bukavu och Denis Mukawege slogs återigen av hur svårt kvinnor hade det. Sju olika arméfraktioner från grannländerna stred i området och gravida kvinnor hade bara sjukhuset i Bukavu att vända sig till.

– Jag kunde inte åka därifrån och inte göra något, så jag tänkte, varför inte ett sjukhus i Panzi, som ligger i den andra delen av Bukavu.

Det är på Panzisjukhuset Denis Mukawege i dag är chefskirurg. Det skulle bli en vanlig förlossningsklinik, men samtiden ville annorlunda. Den första patienten som kom till mottagningen hade blivit våldtagen av rebellstyrkor. Soldaterna hade också skjutit sönder hennes bäcken med ett gevär.

– Först trodde vi att hon var ett undantag, men från september till december det året kom 45 liknande fall och siffran bara fortsatte öka. De fem senaste åren har vi tagit emot 3 600 offer för sexuellt våld om året, vilket innebär tio kvinnor om dagen. Det finns många fler utsatta, men tio är vår maxkapacitet, säger Denis Mukawege och vrider på vigselringen medan han pratar.

Annons
Annons

De systematiska våldtäkterna började när den rwandiska hutumilisen gick in i Kongo-Kinshasa efter folkmordet i Rwanda 1994 och för varje år ökar de i omfattning – och i grymhet. Våldtäkter används som strategi i krigföring för att tortera och förödmjuka. Genom det sexuella våldet förstör förövarna familjer och hela samhällsstrukturer.

Jag kan tycka att det är svårt att ens läsa om övergreppen. Hur står du ut med att jobba mitt uppe i dem varje dag?

– Det är svårt. När man ser lemlästade kvinnor, man ser deras sår, hör deras berättelser. Samtidigt finns hoppet när de klarar sig. Om jag lyckas jobba vidare är det tack vare deras styrka, mod och vilja att leva.

Ett tag funderade Mukawege på att enbart operera och låta psykologer sköta alla samtal med patienterna.

– Det är så många tragiska livsöden, ibland känner jag mig så kraftlös. Jag ser tusen bilder framför mig och funderar över, vilken är värst? Alla är fruktansvärda.

Men en historia har gnagt sig in extra djupt under gynekologens hud. Han tittar ut i fjärran medan han berättar den.

– Det var en kvinna som var gift med en pastor och hade flera barn. Alla var hemma när rebellerna trängde sig in i deras hus. Soldaterna våldtog kvinnan framför hela familjen. Hennes make och två äldsta söner försökte hindra dem, men dödades. Hennes två döttrar kidnappades och blev slavar hos gärningsmännen. Tre söner lämnades kvar hemma och mamman kom till mig när hon upptäckte att hon var gravid med någon av sina våldtäksmän.

– Hon ville ha kvar barnet, hon sa ”det är ju inte barnets fel”. Men sönerna vägrade ta emot henne med bebisen. Hon vädjade till mig att jag skulle förklara för dem att det var soldaterna som var skyldiga, inte barnet. Men de kunde inte lyssna. Du kan förstå hur många likadana trauman det finns i Kongo.

Finns det något hopp?

– Det gör det. I dag vet det internationella samfundet vad som händer och Olof Palme-priset är en del av detta hopp. Det visar att kvinnornas rop äntligen hörs. Om alla vet vad som händer kommer en solidaritet att födas som gör slut på våldet i Kongo och i hela Stora sjöregionen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons