Annons

Jenny Nordberg:Skydda enskilda män går före andras säkerhet

Att en kvinna blir sönderslagen ska leda till ilska och drastisk samhällsförändring. Svenska journalister och jurister bör visa mer ödmjukhet och mindre arrogans inför vad som faktiskt är ett sunt uttryck för demokrati och yttrandefrihet i vår tid: att kvinnor blir ursinniga, och engagerar sig där de kan.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Josefin Nilsson och Annelie Roswall i melodifestivalen 2008. Dokumentären om Ainbuskstjärnans Josefin Nilsson bortgång gav nytt liv åt metoo-debatten i Sverige.

Foto: Peter Wixtröm/IBL Bild 1 av 2

SVT-dokumentären om Josefin Nilsson upprörde. Men att hennes ex-pojkvän dömts för misshandel var inget hinder för fortsatt yrkesverksamhet som offentligt uppburen skådespelare.

Foto: Marco Gustafsson/IBL Bild 2 av 2

Josefin Nilsson och Annelie Roswall i melodifestivalen 2008. Dokumentären om Ainbuskstjärnans Josefin Nilsson bortgång gav nytt liv åt metoo-debatten i Sverige.

Foto: Peter Wixtröm/IBL Bild 1 av 1
Josefin Nilsson och Annelie Roswall i melodifestivalen 2008. Dokumentären om Ainbuskstjärnans Josefin Nilsson bortgång gav nytt liv åt metoo-debatten i Sverige.
Josefin Nilsson och Annelie Roswall i melodifestivalen 2008. Dokumentären om Ainbuskstjärnans Josefin Nilsson bortgång gav nytt liv åt metoo-debatten i Sverige. Foto: Peter Wixtröm/IBL

Det var meningen att metoo skulle vara ett avslutat kapitel i Sverige. Trots att tiotusentals kvinnor hade vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp fick inga namn nämnas. Anonyma anklagelser mot anonyma män skulle räcka. Sedan var tanken att allt skulle bli annorlunda.

I de ytterst få fall där män förlorade jobbet, efter att ha pekats ut med namn av ett flertal kvinnor, beskrevs det gärna som regelrätta katastrofer – för männen. Dessa olycksaligheter hade oftast orsakats av en undermålig press och hysteriska, oregerliga kvinnor som vägrade låta sig tystas. Sådant fick inte förekomma i Sverige. Skönt då att dessa var undantagsfall och att ordningen snabbt kunde återställas.

Under tiden har metoo rullat på, i USA, och i andra länder, med återkommande och detaljerade avslöjanden om specifika män på högt uppsatta samhällspositioner som utnyttjat sin ställning för att trakassera och begå övergrepp. Ibland ligger övergreppen långt tillbaka i tiden, och männen har kunnat utnyttja sin maktställning i decennier, skyddade av chefer, agenter, förmögenheter och kändisskap.

Annons
Annons

SVT-dokumentären om Josefin Nilsson upprörde. Men att hennes ex-pojkvän dömts för misshandel var inget hinder för fortsatt yrkesverksamhet som offentligt uppburen skådespelare.

Foto: Marco Gustafsson/IBL Bild 1 av 1

Ilskan bubblade också i Sverige, men där fick kvinnor finna sig i att bli tystade i backlashen som hade utgjort en – mestadels anonym – ”häxjakt”.

Den som inte pekas ut för allmänheten kan tryggt fortsätta på en bana av övergrepp och trakasserier.

Så gjorde SVT-journalisten Anna-Carin Stenholm Pihl en dokumentär om Josefin Nilsson, som bland annat beskrev hur sångerskan hade blivit misshandlad av en tidigare partner; en känd skådespelare. Då blev många människor... arga. ”Hur kunde allt detta våld fortgå, mitt i den svenska kulturvärlden?” lydde rubriken på den första text jag läste.

Det ska jag låta skådespelaren Sofia Helin besvara, med ett citat ur en annan SvD-text från veckan som gått. "Vi har inte velat namnge och peka finger på personer. Det har gjort att branschen har andats ut och fortsatt anställa kassakorna som alla vet inte är okej."

Så enkelt är det. Den som inte namnges och inte pekas ut för allmänheten kan tryggt fortsätta på en bana av övergrepp och trakasserier. Mannen i fråga hade till och med dömts för misshandel, men det var inget hinder för fortsatt yrkesverksamhet som offentligt uppburen skådespelare.

Så fungerar den svenska arbetslagstiftningen: Att skydda enskilda män går före allmänhetens och andra anställdas säkerhet. Ingen chef får praktiskt nog heller sparken. I många andra länder fungerar det tvärtom. Där har arbetsgivaren har ett ansvar för att skydda anställda från den som trakasserar. Chefen hålls ansvarig.

SVT-dokumentären om Josefin Nilsson upprörde. Men att hennes ex-pojkvän dömts för misshandel var inget hinder för fortsatt yrkesverksamhet som offentligt uppburen skådespelare.
SVT-dokumentären om Josefin Nilsson upprörde. Men att hennes ex-pojkvän dömts för misshandel var inget hinder för fortsatt yrkesverksamhet som offentligt uppburen skådespelare. Foto: Marco Gustafsson/IBL
Annons
Annons

Man kunde nästan tro att pressen kan lägga ner och hemliga rättegångar vore att föredra, eftersom polis, åklagare och domare sköter allt så bra själva.

Rätten att stå på Sveriges nationalscen kunde därmed inte heller förverkas, eftersom publiken inte själva gavs möjlighet att avgöra huruvida konstnärens ”personliga leverne” påverkade deras lust att köpa biljetter. Det var ju hans privatsak.

Liksom Bill Clinton hade sina privatsaker, och Michael Jackson, och R. Kelly, och Bill Cosby, och Sven-Otto Littorin och Donald Trump och Harvey Weinstein. Woody Allen och Roman Polanski. Till och med kungen. Alla har privatsaker.

I Sverige anser den traditionella pressen att nämna någons privatsaker ska vara helt upp till denna. Och efter metoo förefaller svenska medier än mer försiktiga med namnpubliceringar än tidigare. Detta enligt ett internt regelverk vars logik ingen vanlig människa varken begriper eller bryr sig ett dugg om.

Svenska jurister, å sin sida, talar gärna med brösttoner om hur ”rättssamhället” hanterar förövare på ett så förträffligt rättssäkert vis att pressen knappt ens behöver skriva om något alls. Man kunde nästan tro att pressen kan lägga ner och hemliga rättegångar vore att föredra, eftersom polis, åklagare och domare sköter allt så bra själva.

Gemensamt för utläggningar från förståsigpåare i dessa två kategorier är slutsatsen att sociala medier utgör det absoluta förfallet. Det råder ”pöbelmentalitet” och ”lynchjustis” bland kvinnor som pekar ut män. Där finns aningslösa, dumma, obildade kvinnor som ägnar sig åt ”emojiaktivism”. Deras följare utgör en ”rabiat svans” som kan liknas vid sverigedemokrater eller något ännu värre. Demokratin är på väg att ta sina sista andetag.

Annons
Annons

Jag blir upplivad och blixtrande glad över att det finns svenska kvinnor i alla åldrar som har kokande blod som flyter i ådrorna.

Men vet ni vilka som har alla läsare och allt engagemang som traditionell media och politiska partier bara kan drömma om nuförtiden? De som inte kallas för fina saker som ”folkviljan”, utan snarare lite nedlåtande för ”nätaktivister”.

Själv blir jag, som liksom de flesta journalister är väl bekant med näthat, inte ett dugg skrämd, oroad eller ”beklämd” när jag läser kommentarsfälten hos de stora svenska feministerna på Instagram. Jag blir upplivad och blixtrande glad över att det finns svenska kvinnor i alla åldrar som har kokande blod som flyter i ådrorna. Som inte är måttfulla och behärskade. Jag blir djupt tacksam och fylls av hopp. De är mina idoler.

För dessa kvinnor och deras följare utgör inte undergången – de är uttryck för själva demokratin just nu. De är vår tids riktiga yttrandefrihetskämpar.

För tänk om det finns en generation kvinnor som som faktiskt inte tycker att varken det omhuldade rättssamhället eller medier fungerar idealiskt, när kvinnor tystas och uppmanas till sans, medan mäktiga män på offentliga positioner skyddas och aldrig förlorar jobbet – i decennier? Som förstår att det som snart är över är idén om att Sverige kan vara helt isolerat i sin strävan att skydda förövare från att komma till allmänhetens kännedom?

Män beskriver ofta en känsla av makt när de blir arga. Kvinnlig ilska utgår däremot från en känsla av maktlöshet. Av att ha fått nog.

Tänk om det faktiskt finns ett samband mellan att den uppburne man som begår ett övergrepp och sedan får behålla jobbet sedan begår flera övergrepp efter det?

Rosa Parks var inte behärskad och lugn. Hon var arg. Det var kvinnor som först marscherade mot Versailles. Som drev på arbetsrättslagstiftningen och medborgarrättsrörelsen i USA. Inte genom att måttfullt påpeka diskriminering, utan genom att protestera högt och vilt.

De kvinnor som tar risker i Sverige i dag kommer att medverka till förändringar i kvinnofientlig lagstiftning och så småningom även i pressetiska regler från tryckpressens tid. Det kommer att ta några år, men vi kommer att minnas vilka kvinnor som gick först.

För tänk om det faktiskt finns ett samband mellan att den uppburne man som begår ett övergrepp och sedan får behålla jobbet sedan begår flera övergrepp efter det? För att han förstår att det inte var så farligt, till och med om han dömts, eftersom allt tuffar på som vanligt? Tänk om han i och med detta faktiskt utgör en samhällsfara, vars handlande möjliggörs av cheferna? Tänk om det finns mer än en sådan man i Sverige?

Men hörrni, vi nämner inga namn här. Sssshhhhh.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons