Annons

L-topp: Ovärdigt med alla smittade i utsatta områden

Foto: Linus Svensson/TT

Krisberedskap handlar inte bara om skyddsutrustning och läkemedelslager. Dålig folkhälsa gör att fler smittas och avlider i socioekonomiskt utsatta områden.

– Framtida beredskapsplaner måste handla om folkhälsa, säger Anna Starbrink (L).

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ännu finns inget facit på hur hårt coronapandemin slagit mot Stockholmsregionen. Men helt klart har antalet smittade och avlidna varit betydligt större i områden där folkhälsan är som sämst.

Det handlar om så kallat socioekonomisk utsatta område som exempelvis på Järvafältet med stadsdelar som Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista.

– Vi ser ju hur hårt pandemin drabbat olika delar av samhället beroende på hälsoläget. De mest sårbara är de med sämst hälsa, smittan följde inledningsvis bostadssegregationen med en väldig precision, säger Anna Starbrink, hälso- och sjukvårdsregionråd (L) som arbetat fram Liberalernas rapport ”Hälsan – en fråga om krisberedskap”.

Har människor blivit smittade i onödan och avlidit på grund av att folkhälsofrågorna varit oprioriterade?

– Jag hävdar att det är så. Det finns ett tydligt mönster i samhällets motståndskraft vid smittspridningen som handlar om hälsa.

Vad vill du säga till dem som bor i socioekonomiskt utsatta områden?

– Det som hänt där är inte värdigt Sverige. Vi måste stärka hälsan i dessa områden för att säkra att det inte händer igen på samma sätt.

Annons
Annons

Anna Starbrink menar att krisberedskapen vid svåra situationer som pandemier måste ha ett bredare perspektiv. Den kan inte bara handla om hur välövad räddningstjänsten är, antalet IVA-platser och den katastrofmedicinska beredskapen. Eller om det finns tillräckliga beredskapslager med skyddsutrustning och läkemedel.

– Vi måste noga analysera vad som behövs för att stärka förmågan att hantera kriser av det här slaget. Min slutsats är att även hälsofrågorna måste upp på bordet både regionalt och nationellt.

Ojämlikheten i hälsa i Stockholms län är fortsatt mycket stor även om det går långsamt åt rätt håll. Invånare med enbart förgymnasial utbildning och låg inkomst har sämst hälsa och flest riskfaktorer för sjukdom. Exempelvis är dagligrökningen tre gånger vanligare bland personer med enbart förgymnasial utbildning än bland de som har en längre utbildning.

Invånare i socioekonomiskt utsatta områden löper också större risk för kroniska sjukdomar som diabetes, olika hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdom, depression och långvarig smärta i rygg och nacke.

En av fem av länets invånare lever i relativ fattigdom vilket ger utslag i sjukdom och förtida död. Enligt regionens senaste folkhälsorapport var risken nästan sex gånger större att dö i åldrarna 30–60 år om man tillhörde den femtedel av befolkningen med lägst inkomst än bland femtedelen med högst inkomst.

De stora skillnaderna finns där, men politiskt har hälsofrågorna aldrig varit särskilt heta, säger Anna Starbrink självkritiskt.

– De anses vara lite larviga och att det handlar om att införa olika förbud. Men så ser inte en modern hälsopolitik ut, den handlar om att främja utbildning och kunskap i skolan som vi vet spelar stor roll för hälsan resten av livet.

Annons
Annons

Hon påpekar att folkhälsoarbetet måste skruvas upp med fler uppsökande projekt som riktar sig till småbarnsfamiljer, familjecentraler och amningscentraler.

– Det måste tidigt finnas information på flera språk och vi behöver digitala tolkverktyg så att beredskapsmyndigheterna kan kommunicera även med dem som inte är så bra på svenska.

Vad spelar trångboddheten för roll?

– Svår fråga. En del vill bo nära tillsammans, men för många är det bostadsbristen som gör att man tränger ihop sig i för små lägenheter. Det måste kommunerna och fastighetsägarna lösa och skapa hälsosamma boenden.

En ytterst liten del av sjukvårdens sammanlagda budget i Sverige går till hälsofrämjande och förebyggande insatser. Det är inte så konstigt men feltänkt ändå, menar Anna Starbrink.

– Varje gång man gör en budget uppstår frågan om man ska satsa på cancervård eller att förebygga diabetes. Det är klart att de svårast sjuka går först i det läget, men vi måste hitta ekonomiska modeller för att även jobba förebyggande. Exempelvis genom hälsoobligationer där privata aktörer kan vara med och bidra med pengar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons