Annons

Vad vet man? + Sant enligt vem?Laddat när far och tonåring är vilsna i sorgen

Två olika verklighetsbilder krockar i sorgeprocessen. Teater Tres uppsättning är laddad, skriver SvD:s Karin Helander, som har sett två nya pjäser för tonårspublik. Frågor om sanning, perspektiv och alternativa tolkningar tas upp på scen.

Under strecket
Publicerad

Sofia Södergård och Mats Qviström i ”Sant enligt vem?” på Teater Tre.

Foto: Martin SkoogBild 1 av 2

Peter Åström och Pernilla Göst i ”Vad vet man?” på Teater Pero.

Foto: Jonas Jörneberg Bild 2 av 2

Sofia Södergård och Mats Qviström i ”Sant enligt vem?” på Teater Tre.

Foto: Martin SkoogBild 1 av 2

Peter Åström och Pernilla Göst i ”Vad vet man?” på Teater Pero.

Foto: Jonas Jörneberg Bild 2 av 2
 Sofia Södergård och Mats Qviström i ”Sant enligt vem?” på Teater Tre.
Sofia Södergård och Mats Qviström i ”Sant enligt vem?” på Teater Tre. Foto: Martin Skoog

Vad vet man? + Sant enligt vem?

Genre
Barn- och ungdomsteater
Var
Teater Pero + Teater Tre

Vad är sant och vad är falskt? Vem ska man lyssna på? Hur vet man vad som är rätt? Frågor om sanning, perspektivtagande och alternativa tolkningar blir belysta i två nya uppsättningar för tonårspubliken.

I Teater Peros ”Vad vet man?” är det skådespelarna Pernilla Göst och Peter Åström som under trekvart utmanar publiken (från 13 år) med att berätta om hjärnforskning, vindlande associationskedjor, personliga anekdoter, psykologiska experiment, faktaresistens och nya rön kring spegelneuroner och våra sinnen.

Det är sympatiskt, opretentiöst och avspänt, man får både insikter och kunskap, men dramaturgiskt är det väl löst i kanterna och det är inte utan att man längtar efter lite mindre prat och mer gestaltning.

Peter Åström och Pernilla Göst i ”Vad vet man?” på Teater Pero.
Peter Åström och Pernilla Göst i ”Vad vet man?” på Teater Pero. Foto: Jonas Jörneberg

Teater Tres ”Sant enligt vem?” (från 12 år), med manus och regi av Jimmy Meurling, har ett annat upplägg. Också här är det två skådespelare på scenen, men som roller i en berättelse om en ensamstående pappa och hans tonårsbarn. Båda lika vilsna, bottenfruset ensamma och oförmögna att hantera sorgen efter den döda hustrun och mamman.

Deras bilder av verkligheten är totalt olika, kontakten mellan dem helt stum. Mats Qviströms uppgivet plågade pappa vill väl men förmår inte. Sofia Södergårds tonåring känner sig osynlig och värdelös, men låter den inre känsloturbulensen och frustrationen få starka, fysiska uttryck i behärskat expressiva dansutbrott.

De ger sina respektive berättelser till publiken i två parallella monologer som flätas in i varandra. Pulserande musik och flimrande bildprojektioner bidrar till en tät, koncentrerad föreställning, där ett laddat uppbrott ökar spänningen. Och där till slut försoning och ömsesidig förståelse är inom räckhåll.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons