Annons

”Lagändring kan hejda påfyllning till gängen”

De parallella processerna som rör ungdomsbrottslighet i allmän domstol och förvaltningsdomstol är en brist i lagen. Samtidigt krävs ökade kunskaper om effekterna av samhällets sociala insatser, skriver Martin Bergström, docent i socialt arbete, och Krister Thelin, tidigare lagman.

Under strecket
Publicerad
Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 2

Martin Bergström och Krister Thelin.

Foto: Privat, TT Bild 2 av 2
Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1
Foto: Anders Wiklund/TT

DEBATT | UNGDOMSBROTTSLIGHET

En rapport från Institutet för framtidsstudier, extremism och organiserad brottslighet, som nyligen presenterades, visar att av 15  244 personer som kopplas till de antagonistiska miljöerna är i stort alla unga män. Rapporten sätter ungdomsbrottslighet i fokus. Påfyllning till gängen måste brytas genom såväl preventiva som reaktiva åtgärder. Här skall två brister i vår nuvarande ordning lyftas fram: dels uppsplittring på två processordningar som ger straffmyndighetsåldern 15 år oproportionerligt stor betydelse, dels okunskapen om effekterna av de sociala insatser som sätts in.

Medan ungdomsbrottmål på talan av åklagare avgörs i allmän domstol finns i förvaltningsdomstol en måltyp som har anknytning till dessa, nämligen administrativa frihetsberövanden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Efter ansökan av socialnämnd kan förvaltningsrätt besluta om tvångsvård av den som är under 18 (i vissa fall 20), om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genommissbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Sådant beslut kan också fattas avseende den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32:a kapitlet, femte paragrafen i brottsbalken vid verkställighetens slut, om denne bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan angiven risk. Vården innefattar placering i hem (undantagsvis i den unges hem), inklusive ”särskilda ungdomshem” under Statens institutionsstyrelse, om den unge behöver stå under ”särskilt noggrann tillsyn”. Påföljd för ungdomsbrottslingar enligt brottsbalken och vård enligt LVU sammanfaller alltså i många fall via ungdomshem. Olikheterna i hur unga kan placeras i ungdomshem reser den övergripande frågan om efterlevandet av regeringsformens krav på likhet inför lagen.

Annons
Annons

De två parallella processerna bör sammanföras. Allmän domstol och åklagare bör ges behörighet att väcka talan i allmän domstol också om en åtgärd enligt LVU. Av särskild betydelse bör detta vara om lagföring avser en grupp ungdomar där vissa är över och andra under 15 år, men de brott de begått har skett gemensamt och i samråd, exempelvis våldsamt upplopp, våld eller hot mot tjänsteman eller skadegörelse. Alla medgärningsmän kommer att likformigt behandlas av åklagare och allmän domstol och i huvudsaklig omfattning omfattas av samma reaktioner; bötesstraff liksom den lindrigare ungdomspåföljden ungdomstjänst kommer dock alltjämt enbart att avse dem som fyllt 15 år (liksom undantagsvis fängelsestraff eller skyddstillsyn med eller utan fängelse). Men såväl 14-åringen som 16-åringen kan för samma slag av brott av visst allvarligt slag ges exempelvis sluten ungdomsvård, vilket således motsvarar fängelsestraff för vuxna.

Åklagare förutsätts arbeta i samverkan med socialtjänsten vid handläggning av ungdomsmål utifrån förhoppningen att påföljden inkluderar en vårdåtgärd som minskar ungdomens problematik. Kunskapen om effekten av socialvårdens insatser är bristfällig. Vissa vårdåtgärder som används inom socialvården, exempelvis gruppbehandling för unga kriminella på institution, bidrar till att förvärra situationen över tid. Det tycks helt enkelt som om de unga lär sig kriminella handlingar av varandra. Viss institutionsvård tillhandahålls dessutom av outbildad personal. Socialvård med dokumenterad positiv effekt för unga kriminella, exempelvis ”behandlingsfamilj” som framhålls av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, används sällan. Behandlingsfamilj bygger på att den unge placeras själv i ett familjehem, vilket ställer krav på att vi vet hur många familjehem vi har i Sverige. Faktum är att vi vet inte hur många familjehem det finns i dag. Vidare bör den kommunala socialvården vara offentligt upphandlad, vilket borde garantera att vissa minimikrav på vårdinnehållet. Men i dag kan det inte garanteras att samhällets socialvård är fri från skadliga effekter. Det är också oklart i vilken utsträckning en enskild kommunal budget tillåts spela roll vid val av behandlingsmodell. En utveckling av nya former av åtgärder bör ske småskaligt, exempelvis intensivövervakning och samhällstjänst för unga, eftersom vi först måste försäkra oss om att åtgärderna har positiva effekter.

Annons
Annons

Martin Bergström och Krister Thelin.

Foto: Privat, TT Bild 1 av 1

En sammanföring av de två processformerna vid ungdomsbrott är lagteknisk en förhållandevis enkel sak. En sådan åtgärd jämte kraftsamling för ökad kunskap om effekterna av socialtjänstens behandlingsinsatser, kartläggning av möjliga placeringsformer samt kontroll av kommunernas hantering bör kunna bidra till att hejda återväxt och tillflöde till den ungdomsbrottslighet som för närvarande är ett av våra största samhällsproblem. Kartläggning och analys genom exempelvis Sveriges kommuners och landstings (SKL) försorg på detta område behövs, liksom en skärpning av den tillsyn som nu utövas av Institutionen för vård och omsorg (IVO), för här brister det.

Martin Bergström
docent i socialt arbete, Socialhögskolan, Lunds Universitet
Krister Thelin
före detta lagman i Skånska hovrätten, statssekreterare i justitiedepartementet 1991–1994

Martin Bergström och Krister Thelin.
Martin Bergström och Krister Thelin. Foto: Privat, TT
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons