Annons

Jonas Nordin:Lagen som befäste den svenska tilliten

Det var långt ifrån demokrati i Sverige när tryckfrihetsförordningen undertecknades den 2 december 1766. Lagen med dess offentlighetsprincip lade dock grunden till många av de fri- och rättigheter vi idag tar för givna – men som nu åter börjat naggas i kanterna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

1766 års ”Förordning, angående Skrif- och Tryck-friheten”.

Foto: Jens Östman/Kungliga biblioteketBild 1 av 1

1766 års ”Förordning, angående Skrif- och Tryck-friheten”.

Foto: Jens Östman/Kungliga biblioteketBild 1 av 1
1766 års ”Förordning, angående Skrif- och Tryck-friheten”.
1766 års ”Förordning, angående Skrif- och Tryck-friheten”. Foto: Jens Östman/Kungliga biblioteket

Det finns årtal i Sveriges historia som klingar bekanta för många och som skolbarn ännu lärs att hänga upp minnet vid. I regel förknippas de med kungar och krig: 1521, 1658, 1718, 1809, 1905… Då Adolf Fredrik för exakt 250 år sedan med sin namnteckning förvandlade Sveriges första tryckfrihetsförordning till gällande lag var det förvisso en kunglig handling, men med bäring på demokratins och det moderna Sveriges framväxt. I själva verket var kungens ­inblandning en ren formsak. Han hade inte med­verkat till förordningens tillkomst, men hans signatur gjorde Sverige till det första landet i världen med en tryckfrihet skyddad i lag. Trots denna högst märkvärdiga händelse brukar inte 1766 infogas i ­raden av historiska svenska märkesår.

Annons
Annons

Det här skedde under den epok som kallas frihetstiden, då Sverige i praktiken var en republik och den politiska makten samlades hos riksrådet och riksdagen. Perioden har länge dragits med dåligt rykte. Korruption, partiförföljelser och mutor lyfts ofta fram i en historieskrivning vars narrativ etablerades långt före parlamentarismens genombrott, i en tid då partiväsende och brett politiskt deltagande inte självklart sågs som något positivt.

En omvärdering inleddes med Fredrik Lagerroths författningshistoriska avhandling från 1915, på tröskeln till det parlamentariska genombrottet. Frihetstiden var ett föregångsskede, menade liberalen Lagerroth, inte ”som empirisk epok utan som rationell princip”. I klartext: om man går under ytan på hattarnas och mössornas partistrider, som vid en första anblick kan te sig nervösa och småsinta, finner man en lång rad verkligt storslagna och framåtsyftande idéer. Det faktum att frihetstiden framfödde världens första lagstadgade tryckfrihet borde vara bevis nog, men Lagerroths och senare forskares omprövning har aldrig riktigt fått fäste i populärhistoriska framställningar.

Tryckfrihet i alla ära, men än mer anmärkningsvärt är att samma förordning öppnade för insyn i statens innersta angelägenheter genom att ge medborgarna tillgång till allmänna handlingar från ­regering, riksdag, domstolar och myndigheter. ­”Regeringssättet fordrar”, hette det om ständernas protokoll, ”att allt bliver lagligen avgjort, och att alla våra trogna undersåtar må vara övertygade om ­deras fullmäktiges redliga uppförande vid riks­dagarna.” Fram till dess hade protokollen betraktats som statshemligheter och det var en allvarlig förseelse att olovligen kommunicera vad som avhandlades på riksdagen till allmänheten.

Annons
Annons

Den rätt till medborgerlig insyn som etablerades 1766 har senare kommit att benämnas offentlighetsprincipen och har haft omätbar betydelse för utformningen av svensk statsförvaltning. Enligt denna princip är de allmänna handlingar som upprättas vid myndigheter som regel offentliga – det är sekretessundantagen som måste definieras. På många håll även i västvärlden är förhållandet det motsatta. Även om den faktiska öppenheten kan vara jämförbar har man närmat sig den från olika håll. Det är som skillnaden mellan att öppna ett fönster och att dra igen ett fönster: i något läge är öppningarna lika stora, men rörelseriktningarna är motsatta.

Avsikten med tryckfrihetsförordningen var att vitalisera och bredda det politiska samtalet och syftet uppnåddes med råge. Åren 1755–72 kan kallas frihetstidens radikala period och tryckfriheten gav en rejäl skjuts åt reformpolitiken. Överst på dagordningen stod stärkta civila rättigheter. Dit hörde ­sådant som näringsfrihet, stärkt rättssäkerhet, ­skyddad äganderätt samt inte minst meritvärdering framför bördsföreträde och likhet inför lagen ­”oavsett stånd, villkor och kön”. Adelns privilegier urholkades snabbt och drev ståndet att sluta upp kring Gustav III då han återställde den starka kungamakten i en statskupp i augusti 1772 och satte stopp för omdaningarna. Tryckfriheten avskaffades i realiteten då kungen i ett av sina första egna dekret förbjöd all diskussion utifrån de gamla partilinjerna.

Till och med i skolböcker kan man se uppgiften att Gustav III införde tryckfrihet i Sverige. Visserligen utfärdade han en förnyad tryckfrihetsförordning 1774, men med den ställde han i själva verket boktryckarna under kunglig kontroll. Under sken av en lagbunden frihet var det nu kungen som ­ytterst avgjorde vilka opinionsyttringar som var tillåtna. Tryckfriheten av modell 1766 existerade alltså blott i några få år, men det är ändå fel att ­avfärda den som en historisk parentes.

Annons
Annons

Vi kan pröva tanken att Gustav III:s statskupp inte hade föregåtts av en sexårig tryckfrihetsperiod. Det vore i så fall mycket osannolikt att den kungliga autokraten på eget bevåg hade infört ens den mycket begränsade tryckfrihet som blev fallet. Medveten om att få lagar hade hälsats med sådan allmän glädje som 1766 års tryckfrihetsförordning tvingades han nu till en skenliberal eftergift.

Gustav III:s statskupp välkomnades helt visst i breda folklager. Lika säkert växte oppositionen stadigt fram till mordanslaget 1792. Men jämte det tilltagande missnöjet fanns ­starka konservativa motkrafter, och franska revolutionen och Napoleonkrigen ledde till intellektuell omprövning även i många tidigare radikala kretsar. Nu erfor man vilken förödelse de nya radikala idéerna kunde orsaka. Karl Johan-tidens reaktionära styre hade knappast på egen hand framfött tanken på en transparent statsapparat och fri opinionsbildning, men under de föregående järnåren hade minnet av frihetstidens välsignade tryckfrihet levt kvar som en fantomsmärta som lindrades först med 1809 års regeringsform. Med den återupplivades kärnan i 1766 års förordning: förhandscensur fick inte förekomma och tryckfrihetsåtal fick endast väckas med tydligt lagstöd. Därtill fastslogs återigen rätten att offentliggöra ”alla handlingar och protokoll i vad mål som helst”, undantaget krigs- och hemliga utrikesärenden.

Karl XIV Johan gjorde visserligen vad han kunde för att kontrollera pressen, men energin bromsades trots allt av grundlagen och mattades successivt. I den tredjedel av riket som 1809 hamnade under ryskt styre gick rörelsen i stället i motsatt riktning. Där levde den gustavianska erans repressiva tryckerilagstiftning vidare och kunde 1829 fullbordas med en regelrätt censurstadga. Tillämpningen blev strängare, inte mildare, över tid och först 1919 ­avskaffades förhandscensuren i Finland.

Annons
Annons

Den transparenta förvaltningen har bidragit positivt till det svenska samhället. I internationella mätningar brukar Sverige sticka ut med en låg grad av korruption och hög grad av medborgerlig tillit till myndigheter. Det finns emellertid tecken på att denna tillit är i avtagande och att Sverige alltmer närmar sig ett åtminstone normaleuropeiskt tillstånd. ­Denna förtroendeförlust äger rum parallellt med att Sverige i både lagstiftning och praxis harmonierar sin sekretesshantering med övriga EU. När ­sedan kännedomen om svensk förvaltningstradition urholkas på myndigheterna väljer handläggare sekretess före öppenhet i tveksamma fall bara för att det upplevs som det normala.

I skolundervisningen gnuggas allemansrättens rättigheter och skyldigheter in redan i unga år så att det uppväxande släktet ska lära sig att vistas i naturen på ett ansvarsfullt sätt. På samma sätt vore det önskvärt att offentlighetsprincipens grunder inympades och blev en självklar del i ungdomars förståelse av samhället. Kunskapen om den grundlagsskyddade rätten till insyn är många gånger påfallande låg bland medborgarna.

I antikens Aten innebar medborgarskapet inte bara rättigheter utan också en skyldighet att bidra till samhällets fortbestånd. Människan är en samhällsvarelse och att bidra till allmänt väl är ett moraliskt åtagande som betonats av alla stora samhällstänkare fram till modern tid. Idag får detta pliktetos ofta stå tillbaka för rättighetsanspråk.

Den tjeckiske juristen Karel Vasak lanserade på 1970-talet begreppen första, andra och tredje generationens mänskliga rättigheter. De första är juridiska och politiska, de andra sociala och kulturella, medan de tredje bland annat rör hållbarhet och självbestämmande. Det finns, enligt många, en kronologi och naturlig ordning mellan dessa rättigheter: om de första saknas kan inte de senare garanteras. Det som i aktuell debatt benämns identitetspolitik kan hänföras till de senare rättigheterna, och en vanlig kritik är just att de tillåts gå ut över de förra.

Annons
Annons

Motsättningen är till stora delar skenbar, men det är ändå nyttigt att vara medveten om skillnaderna. Förr eller senare uppstår lägen då olika rättigheter står emot varandra och då ska man vara beredd att göra övervägda prioriteringar. Det går heller inte att slå sig till ro och se en erövrad rättighet som en beständig trofé. Fri- och rättigheter kan inskränkas också då avsikterna är de bästa. I dagens samhälle är exempelvis medborgarnas krav på såväl säkerhet som integritet inte alltid fullt förenliga, och väktarna måste vaktas av en uppmärksam och upplyst allmänhet.

Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet, skrev Immanuel Kant 1784. Det har spekulerats om att han hade tagit intryck av den svenske filosofen Peter Forsskål, men oavsett vilket hade de båda utan tvekan kunnat enas i många gemensamma ståndpunkter. I sin rättighetstraktat ”Tankar om borgerliga friheten” från 1759 konkluderade Forsskål att det är ”en viktig rättighet i ett fritt samhälle, att fritt få bidraga till det allmännas väl. Men ska det ske, så måste samhällets tillstånd kunna bliva bekant för var och en, och var och en fritt därom få yttra sina tankar”. Aktiva och upplysta medborgare som ställer förnuftet i allmänhetens tjänst var ett ideal under 1700-talet, och det känns minst lika påkallat i dessa yttersta tider. Därför ska vi minnas 1766!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons