Annons

”Minnet när tyskarna kom gör helt enkelt för ont”

En förstörd julafton, en offentlig avrättning och rysskräckens konsekvenser. David Lagercrantz, Annika Lantz, Tove Folkesson och Theodor Kallifatides delar med sig av sina minnen. Nu startar SvD Kultur ”Jag minns” – ett unikt projekt där vi ber er läsare dela era minnen och tillsammans med oss skriva historia.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Theodor Kallifatides var bara tre år när tyskarna kom till hans by.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT Bild 1 av 1

1 / 4

Theodor Kallifatides: ”Jag minns den avrättades blick”

Alla författarskap bygger på minnen, säger Theodor Kallifatides och blickar tillbaka på barndomens och krigets Grekland.

Theodor Kallifatides var bara tre år när tyskarna kom till hans by.
Theodor Kallifatides var bara tre år när tyskarna kom till hans by. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

”Jag minns fast jag har försökt glömma. Det var 1941. Jag vill inte skuldbelägga ett helt folk. Men det var inte italienarna eller ryssarna som kom. Det var tyskarna. Livet förändrades för alltid. Jag glömmer inte de hängdas kroppar på kastanjeträdet. Svälten. Speglarna i hemmen täckta med svart tyg . Man sörjde. De stängda fönstren. De tysta gråten.”

Theodor Kallifatides författarskap genomsyras av minnen. Inte minst romantrilogin ”Bönder och herrar”, ”Plogen och svärdet” och ”Den grymma freden”, som handlar om krigets Grekland, där han delvis använder sina egna erfarenheter men låter dem upplevas av en fiktiv pojke. Vissa minnen måste filtreras genom en annan person; de gör helt enkelt för ont. Tre år gammal var han när tyskarna kom till den grekiska byn Molai. Hur mycket kan ett så litet barn minnas?

– Enstaka detaljer fastnar i en treårings huvud. Men den dagen minns jag egentligen mer som en atmosfär än som konkreta händelser. Hur hela byn stod på tå när tyskarna kom. Det är en känsla som jag har i min kropp. Jag kan inte säga att jag minns, men jag kan säga att det känns som att jag minns.

Och vissa upplevelser går det inte att bli kvitt även om man försöker. Theodor Kallifatides minns särskilt en offentlig avrättning, arrangerad för att statuera exempel.

– Det var den första händelsen i mitt liv som jag kommenterade skriftligt. Jag minns dels den avrättades blick som mötte min, dels att jag samtidigt höll min mamma i handen. Och dessa båda saker blev för mig ett slags förbund, att så länge jag minns dem så ska jag skriva. När mamma gick bort trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta med skrivandet, men det visade sig att det räckte med minnet av henne.

Att glömma går inte. Men genom att skriva om sina hågkomster kan han avbörda sig dem, lära sig att leva med dem. Minnena är essentiella för skrivandet, säger Theodor Kallifatides.

– När Philip Roth för ett par år sedan bestämde sig för att sluta skriva var argumentet att hans minne inte längre fungerade. För man arbetar med sina minnen, man skriver på grund av dem och genom dem. Författarskap utan minne är näst intill omöjligt.

Dela minnet och läs andras minnensvd.se
Annons
Annons

Tre ackord av Olivia Newton-John så är Annika Lantz 16 år igen.

Foto: Claudio Bresciani / TT Bild 1 av 1

2 / 4

Annika Lantz: "1980-talet passade mig"

Annika Lantz minns axelvaddarna, luggarna och hur onani aldrig blev en ensamhandling eftersom hon trodde att ryssarna kunde se genom väggar.

Tre ackord av Olivia Newton-John så är Annika Lantz 16 år igen.
Tre ackord av Olivia Newton-John så är Annika Lantz 16 år igen. Foto: Claudio Bresciani / TT

Jag minns dambindorna som var så stora att om du hade trillat i havet med en mellan benen hade du sjunkit när den började ta in vatten.

Jag minns axelvaddarna som var så stora att du hade kunnat använda dom som dambindor om det knep. Och vice versa.

Jag minns att sexuella trakasserier kallades ”kärlek börjar med bråk”.

Jag minns att jag trodde att ryssarna kunde se genom väggar och hur onani därför aldrig riktigt blev en ensamhandling.

Hur var det att minnas 1980-talet i några korta fragment?

– 80-talet är för mig korta fragment. Eller snarare kanske jag borde beskriva det som att det finns vissa saker som så tydligt står ut. Vissa bokstavligt, som axelvaddarna, luggarna, luckan till grannens videobandspelare. Det var så att säga ett årtionde som inte skämdes för sig och det passade min personlighet väldigt bra. Dessutom var jag ung och hade alla drömmar oprövade och ett decennium där allt fortfarande är möjligt glömmer en inte så lätt.

Vad brukar du minnas – händelser, detaljer eller andra sinnesupplevelser?

– Lukter och dofter är absolut mina starkaste minneskatalysatorer. Luktsudd, nylagda heltäckningsmattor, jenka-tuggummi. Händelser är mer svävande, förmodligen för att dom sällan har en tydlig början eller slut, händelser vandrar liksom in och ut ur tiden och köttet på ett sätt som jag alltid har haft svårt att sätta datum på. Musik är bra minneshjälpare också. Tre ackord av Alan Parsons Project eller Olivia Newton John – och jag är sexton igen!

Du är aktuell med självbiografiska boken ”Vad ska en flicka göra?” Hur använder du dig av minnen i ditt skrivande?

– Ofta är det nog så att jag börjar i ett starkt minne och sedan hjälper orden mig vidare tillbaka i tiden. När det ena beskrivs tar det andra vid, så att säga. Sedan ringer jag mamma och pappa ibland. Deras bilder väver jag sedan ihop med mina, och eftersom vi förmodligen alla minns mer eller mindre rätt och fel så tänker jag att hopvävda gamla minnen också blir som nya erfarenheter. Det gillar jag. Naturligtvis ringer jag också min kompis Tina, som har ett vansinnigt bra minne. Framförallt för väder, men genom vädret kan man ju också komma på vad man gjorde just den sommaren till exempel.

Kan du berätta lite om minnet ”Jag minns att jag trodde att ryssarna kunde se genom väggar och hur onani därför aldrig riktigt blev en ensamhandling.”

– Men tänk dig det, att precis när du har hittat din klitoris så beskriver vuxenvärlden en verklighet där du är ständigt övervakad av en stormakt med obegränsad tillgång till science fiction-teknik och storhetsvansinne! Men vad jag minns var det aldrig någon kamp mellan njutningslusta och integritet för min del – jag blev narcissist i stället.

Dela minnet och läs andras minnensvd.se
Annons
Annons

Tove Folkesson romandebuterade med "Kalmars jägarinnor" 2012.

Foto: Anne-Mari Folkesson Bild 1 av 1

3 / 4

Tove Folkesson: "Ingen frågade var de kom ifrån"

Författaren Tove Folkesson minns 1990-talet och de nya eleverna som kom till klassen under Balkankriget.

Tove Folkesson romandebuterade med "Kalmars jägarinnor" 2012.
Tove Folkesson romandebuterade med "Kalmars jägarinnor" 2012. Foto: Anne-Mari Folkesson

"Jag minns åttan och Balkankriget som gjorde att vi blev fler i klassen. De nya eleverna kunde inte prata med oss, och ingen hjälpte dem, vad jag minns. De satt tysta längst bak och försökte lyssna. Vi höll på med skotten i Sarajevo, men ingen frågade var de nya klasskompisarna kom ifrån, vad de hade varit med om."

Ditt minne säger något om att vi minns de personliga erfarenheterna också kring stora världshändelser. Hur tänker du kring detta minne, här anas en skamkänsla?

– Skammen är nog en kollektiv skam, för hur okänsligt vi hanterar människor som är i en sårbar situation, hur självtillräckligt och inskränkt det svenska systemet kan vara. Det är ju lika aktuellt idag.

– Jag tror alltså inte att någon lärare ens nämnde kriget på Balkan eller att det var därför vi fick nya klasskompisar, och då var det ändå många andra i klassen som hade erfarenhet av flykt. Det hade kunnat bli en värdefull möjlighet till samtal om både migration och konflikternas världshistoriska bakgrunder. Men skolans värld lät sig inte ruckas. I efterhand när jag läst och hört om vad som hände på Balkan de här åren känner jag verkligen skam över hur vi tog emot de drabbade.

Du bidrog med minnen från 1990-talet. Hur var det att minnas en tidsepok i korta fragment?

– Det var fint. Jag skriver långa romaner till vardags, men jag tycker det var skönt att vara koncis, jag tror jag ska skriva kortare och kortare texter tills jag är nere på fragmentnivån. Då kan jag börja twittra.

Annons
Annons

David Lagercrantz delar med sig av ett pinsamt tonårsminne.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

4 / 4

David Lagercrantz: ”Att minnas är att göra våld på sanningen”

Författaren David Lagercrantz minns avvikelserna i livet. För SvD Kultur berättar han om ett skamfyllt felspel, en julafton som blev förstörd och ett minne som visade sig vara falskt.

David Lagercrantz delar med sig av ett pinsamt tonårsminne.
David Lagercrantz delar med sig av ett pinsamt tonårsminne. Foto: Fredrik Sandberg/TT

”Jag minns att jag inte ens kunde spela riffet i ’Smoke on the water’ rätt”

När David Lagercrantz höll sitt sommarprat i P1 i år inledde han programmet med ett minne. Det handlade om våren 1996 när hans far Olof Lagercrantz får en stroke. På sjukhuset säger Olof till sin son: ”ingenting av vad du skriver, skriver du med allvar”, ord som leder den då 33-årige David in i djup en depression.

Det inledande minnet handlar dock om en händelse strax innan detta, när den cancersjuka skådespelaren Eva Remaeus, från ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, kommer upp till föräldrarnas hus och sjunger tillsammans med några väninnor. Men, som David Lagercrantz, säger i sitt sommarprat, ”jag såg sedan att hon dog redan 1993. Mitt minne måste förleda mig.”

– Kronologi och att förstå hur livet hänger ihop är väldigt svårt. Jag var helt övertygad om att Eva Remaeus kom upp och sjöng denna vår, och att det inledde en rad olyckliga händelser. Det visar hur vrickat minnet är.

För SvD Kultur har David Lagercantz nu grävt bland minnen längre tillbaka än så, från sin tonårstid på 1970-talet. Ett av hans bidrag till ”Jag minns” är: ”Jag minns att jag inte ens kunde spela riffet i ’Smoke on the water’ rätt”.

– Jag spelade piano någorlunda bra och skulle alltså börja spela gitarr. Jag försökte och försökte och minns att jag tog ut ”Smoke on the water” – men att jag spelade riffet fel! Och det var så fruktansvärt pinsamt för redan då var det ett slitet riff, det första man skulle lära sig efter ”Blinka lilla stjärna”. Men jag spelade fel och blev hånad. Det var höjden av töntighet.

David Lagercrantz kommer ihåg det som ett ögonblick av skam. Och han tror att det är just sådant vi minns, avvikelserna från det normala. Kvar finns de stora middagsbjudningarna, men inte vardagsmåltiderna. Det selektiva minnet kan därför ge oss en falsk bild av exempelvis vår barndom.

– Jag hade många jättefina julaftnar under min uppväxt. Men den jag alltid pratar om är när det kom hem tre poeter som var asfulla och förstörde hela julafton. I någon mån är att minnas att göra våld på sanningen, för du måste välja. Alla typer av minnen är en konstruktion, för livet är inte en berättelse. Men med våra minnen skapar vi berättelsen om oss själva, och det håller vi på med hela livet.

Annons
Annons
Annons
Annons