Annons

Anna Ångström:Läget akut – finns scenkonsten kvar efter krisen?

Cullbergs dansare i ”The match” av Deborah Hay.
Cullbergs dansare i ”The match” av Deborah Hay. Foto: Urban Jörén

Patienten kanske klarar smittan men riskerar ändå att förblöda – jo, så drastiskt skulle man kunna beskriva läget för många aktörer inom kulturlivet. De stödåtgärder som hittills utlovats räcker inte för en frilansdominerad verksamhet med tuffa livsvillkor och stort behov av framförhållning.

Under strecket
Publicerad

Vilket är värst: att ha en lokal och infrastruktur utan konstnärlig verksamhet, eller att ha konstnärlig verksamhet utan lokal och infrastruktur? Eller kanske inget av detta. Coronakrisens effekter är ohyggliga och svåröverskådliga. Sjukvårdspersonal gör hjältemodiga insatser medan ovissheten om hur länge nödsituationen ska pågå tär på hela samhällskroppen.

Mindre imponerad blir man av det beslut som klubbades i Stockholms kulturnämnd nu i veckan (den 21 april). Det så kallade krispaketet, lanserat av Stockholms kulturborgarråd Jonas Naddebo (C), blev redan innan det antogs hårt kritiserat av olika kulturaktörer varav 1 100 undertecknade ett upprop. I stället för att tillföra nya pengar omfördelas 20 miljoner kronor från kulturstödet till konstnärlig produktion senare i år för att täcka upp för uteblivna intäkter för aktörer med lokaler. Oppositionens (S, V, Fi) förslag till krisfond för Stockholmskulturen om 35 nya miljoner röstades ner.

Inom den redan sårbara dansvärlden blir fantomsmärtorna starka om en vital del av dess kropp och blodflöde huggs av.

Annons
Annons

I praktiken innebär beslutet att de fria kulturskaparna i Stockholm kan bli utan finansiering från staden i höst. Ansökningar för verksamheter och projekt som redan låg i pipeline ställs in. Och det berör inte bara huvudstadens kulturliv. Inom exempelvis den redan sårbara dansvärlden blir fantomsmärtorna starka om en vital del av dess kropp och blodflöde huggs av. Scener som MDT (Moderna dansteatern) och Weld bygger sin verksamhet på att dansarna och koreograferna som kommer dit arbetar fram sina verk med projektstöd från stat, region och kommun.

Men också nationella institutioner som Dansens hus, Cullberg, Riksteatern, Norrlandsoperan och Norrdans är beroende av det som enskilda danskonstnärer skapar. De flesta av dem har sin bas i Stockholm, Göteborg och Malmö men verkar över hela landet. Statens kulturråd påpekar också att just spridningen av danskonst i landet är viktig och har beviljat turnéstrukturen Dansnät Sverige 2,1 miljoner kronor. Men ett nätverk utan dans är inget Dansnät.

Över huvud taget gäller ett slags moment 22 för många kulturaktörer i en bransch präglad av intrikata samspel mellan institutioner, fria scener, anställda och frilansare. EU-kommissionen har nu godkänt den svenska regeringens stödpaket om 500 miljoner kronor till kultursektorn. Drabbade verksamheter kan få stöd för förlorade intäkter på grund av inställda eller uppskjutna evenemang under perioden 12 mars till 31 maj, heter det. Men sedan då? Sommaren ligger i malpåse för de flesta och hösten är än så länge i limbo, inte minst som restriktionen att maximalt 50 personer får delta i offentliga sammankomster gäller tills vidare.

Annons
Annons

Ett lyhört första steg som betyder mycket i ett pressat läge även om det inte räcker.

Staten ger, men den tar också. Mitt i coronakrisen ville Fastighetsverket (SFV) höja hyran rejält för några av kulturverksamheterna på Skeppsholmen i Stockholm. I ett öppet brev till SFV vädjade hyresgästerna (bland dem Eric Ericson-hallen, Moderna dansteatern och Teater Galeasen) om att få hyran efterskänkt året ut och slippa hyreshöjningar under 2021. FSV utlovar nu den hyresrabatt som regeringen aviserat för utsatta branscher – en tillfällig hyressänkning med 50 procent under tre månader. Först ut med nytt avtal är Teater Galeasen. Ett lyhört första steg som betyder mycket i ett pressat läge även om det inte räcker.

Scenkonsten får en betydande del av sina intäkter när publiken kommer – men fram till dess ska den också bära kostnader för repetitionsperioder. En monolog utan scenografi är förstås mindre kostsam att producera jämfört med en uppsättning med stor ensemble och kanske levande musik. Teatrarna gör så gott de kan i väntan på bättre tider: vädjar om stödköp av biljetter, planerar uppsökande verksamhet utomhus, förhandlar tillfälligt bort upphovsrätten, bjussar på diktläsning, dansklasser, Instagram-jippon och generösa playtjänster med såväl legendariska uppsättningar som livestreamade evenemang. Förvisso kan detta nå många utanför den vanliga räckvidden.

Kreativiteten och initiativförmågan imponerar – men läget är likväl akut för många. Politiker och andra beslutsfattare måste också våga tänka kreativt och snabbt kring ekonomiska lösningar om de vill att patienten Scenkonst ska överleva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons